I mitt fall har valen underlättats något av att jag inspirerats av Norman Faircloughs (1992, 1995, 2010) arbeten. Till skillnad från till exempel diskursteorin som strikt sett säger mer om synen på språket än om hur diskurser ska analyseras är Faircloughs
metod förhållandevis transparent. Hans analysmodell är tredimensionell.17 Ett viktigt
begrepp är diskurshändelse, vilket beskrivs som ”any instance of discourse”
(Fairclough, 1992, s. 4).18 Diskurshändelser har tre dimensioner eller lager vilka står i
ett dialektiskt förhållande till varandra. I en diskursanalys behöver alla tre lagren stu-
17 Här utgår jag från Discourse and Social Change från 1992. Där tar han upp ett antal konkreta verktyg
för att analysera aspekter i alla de tre dimensionerna. I senare verk använder han dock varken samma ordning eller samma antal redskap (Medina, 2013, s. 76). Men det innebär att det alltså står forskaren fritt att välja ur den diskursanalytiska verktygslådan.
18 Det kan vara värt att notera att Faircloughs definition av diskurshändelse inte är den enda. Så här
beskriver diskursanalytikerna Siegfrid Jäger och Florentine Maier ([2001] 2009, s. 48) diskurshändelser: ”All events are rooted in discourse. However, an event only counts as a discursive event if it appears on the discourse planes of politics and the media intensively, extensively and for a prolonged period of time”. För dem är det viktigt att identifiera diskursiva händelser eftersom de påverkar global politik. Men att endast räkna vissa diskurshändelser som ”äkta” är problematiskt av flera skäl. För det första är det en godtycklig gränsdragning. I vilken mån ska diskurshändelserna påverka världspolitiken? För det andra tror jag att de underskattar intertextualiteten. Alla diskurshändelser kan relateras till tidigare och senare yttranden. Bachtin (1981) påminner oss om att inget ord någonsin är förlorat. Det är små verbala akter av dubbelröstad diskurs som kan få imperier att falla. Däremot kunde man kanske tänka sig olika hierar- kier. En mediedebatt skulle kunna ses som en diskurshändelse som i sig består av ett antal enskilda dis- kurshändelser (artiklar) vilka tillsammans skapar karaktären på debatten. På så vis blir debatten som diskurshändelse större än dess enskilda delar, vilket också är i linje med Bachtins (1997, s. 232) tanke om att ett yttrande alltid är fyllt av dialogiska övertoner.
deras, även om gränsdragningen inte är så uppenbar. Det innersta lagret är textnivån. För att analysera det lånar Fairclough verktyg från Hallidays (2004) systemisk- funktionella grammatik, kritisk lingvistik och samtalsanalys. Det är de två förra som är relevanta för mitt material. Mycket kortfattat kan båda inriktningarna sägas handla om språkets betydelsepotential eller vad språket gör. Analys av textnivån kan organise- ras under fyra huvudrubriker: vokabulär (individuella ord), grammatik (satser och meningar), kohesion (hur satser och meningar sätts samman) och textstruktur (orga- nisation av texter). Under de olika huvudrubrikerna finns ett ganska stort antal olika aspekter av texten som kan analyseras. Det beror på arvet från den systemisk- funktionella grammatiken, en sällsamt detaljerad språkteori där språkets betydelse analyseras genom dess tre metafunktioner vilka i sin tur vidare delas in i kategorier som kan analyseras på olika sätt (Halliday & Matthiessen, 2004; P. Holmberg &
Karlsson, 2006).19
Nästa nivå är den diskursiva praktiken. I den analyseras textens produktion, distri- bution och konsumtion. Wodak (2009, s. 39) beskriver skillnaden mellan diskursiv praktik och text så här: ”I distinguish between discourse and text: discourse implies patterns and commonalities of knowledge and structures, whereas a text is a specific and unique realization of a discourse”. Till den diskursiva praktiken räknar Fairclough vad som kunde kallas extratextuella egenskaper hos texten, aspekter som går utöver texten i sig. Till den hör till exempel interdiskursivitet (hur olika diskurstyper och genrer samverkar i en text), textens produktionsvillkor, hur texten tolkas samt mani- fest intertextualitet (explicit närvaro genom citat eller referat av en eller flera andra texter i den text som analyseras). Den manifesta intertextualiteten beskrivs som en gråzon mellan text och diskursiv praktik (Fairclough, 1992, s. 233).
Inte heller gränsen mellan den diskursiva och den sociala praktiken är särskilt tydlig. Det beror nog i viss mån på att det inte är särskilt tydligt vad som ska betecknas som diskursiva respektive icke-diskursiva fenomen (se ovan). Målet med analys av den här dimensionen är att specificera den sociala praktikens natur i vilken den diskursiva praktiken är en del. På så vis kan man förklara varför den diskursiva praktiken är som den är och vilken effekt den har på den sociala praktiken (237). Fairclough (2010, s. 94f) har ett politiskt fokus i analysen av social praktik och använder begrepp som makt, ideologi och hegemoni. Något som kan studeras i den här dimensionen är hur
de diskursiva praktikerna förhåller sig till diskursordningarna de ingår i.20 De olika
diskurserna kämpar om herraväldet i ett slags hegemonisk kamp i en diskursordning. Ett viktigt syfte med analys av den sociala praktiken är att komma fram till om den diskursiva praktiken bidrar till reproduktion eller transformation av diskursordning-
19 Se nedan och vidare i nästa kapitel.
20 En diskursordning kan förstås som en totalitet av diskursiva praktiker i en institution och relation-
erna mellan dem (Fairclough, 2010, s. 96). Exempel skulle kunna vara skolans diskursordning i vilken flera olika diskurser av mångahanda slag ingår.
en. Till den sociala praktiken hör också de (icke-)diskursiva sociala och hegemoniska relationer och strukturer som skapar ramen för en specifik diskurshändelse. Fair- clough (1992, s. 237) kallar det diskursens sociala matris. För att komma åt den krävs sociologiska teorier och kulturteorier. Han hänvisar bland annat till Gramsci och Althusser, men i exemplen på diskursanalyser i Faircloughs verk vänder han sig också till teoretiker som ägnat sig åt att beskriva tendenser – demokratisering, kommodifie- ring och teknifiering – i det senmoderna samhället. Det är främst de specifika exemp- len som tjänat som inspiration till mina egna analyser av social praktik.
En textanalys inspirerad av den systemisk-funktionella lingvistiken blir med nöd- vändighet omfattande. Det är omöjligt att analysera allt, vilket innebär att man som forskare måste välja vilka aspekter som ska studeras. Så använder också Fairclough den kritiska diskursanalysen. Beroende på undersökning väljer han vilka verktyg som ska användas. Han är inte heller konsekvent vad gäller ordningen. I vissa studier börjar han med textpraktiken, i andra med den diskursiva praktiken och någon gång gör han, av utrymmesskäl, inte åtskillnad mellan text och diskursiv praktik. Däremot tycks han alltid avsluta med den sociala eller den sociopolitiska praktiken. Det beror på att det är först när den sociala praktiken tas i betraktande som diskursanalysen kan närma sig det metodologiska steget förklaring (Medina, 2013, s. 76). Han hävdar emellertid att det också kunde vara möjligt att inleda med den sociala praktiken: ”It is not necessary to proceed in this order, and analysts can begin from text analysis, or indeed analysis of social practice” (Fairclough, 1992, s. 231). Den ordning han åsyftar är att gå från tolkning av den diskursiva praktiken, till beskrivning av textpraktiken för att sedan avsluta med en tolkning av båda dessa praktiker i ljuset av den sociala
praktiken i vilken diskursen är inbäddad.21