Bearbetning av materialet

Vägledande vid organiserandet, bearbetningen, analysen och tolkningen av mitt material

har varit LeCompte (2000), vars modell jag anpassat till min studies förutsättningar. Således

har vägen från bearbetning till tolkning haft det följande som modell:

1. Städning och etikettering, vilket innebar att namnge filer och andra dokument, ordna

mappar (digitala såväl som fysiska), tillverka kopior, datummärka, göra materialet sökbart

och sätta ut nyckelord.

2. Återläsning, vilket innebar att om och om igen läsa materialet (inklusive se och lyssna

på inspelningar). Man kan använda en sil som metafor för återläsningarna. Jag silade fram

såväl det frekventa som det utstickande och det som utelämnats (i förhållande till vad jag

förväntade mig). Jag sökte också deltagares egna förklaringar till dokumenterade händelser.

3. Kategoriskapande, vilket innebar att jag grupperade material som samlats in

kronologiskt på tematiskt vis i förhållande till forskningsfrågor och teoretisk ram. Jag tog

hjälp av Spradleys semantiska kategorier (LeCompte, 2000, s. 149). Alltså grupperade jag

observationerna i kategorier genom att kontrastera och söka likheter. Kategoriskapandet

producerade en taxonomi varigenom hela materialet silades än en gång.

4. Analys, vilket innebar att skapa mönster. Flera kategorier blev färre genom att jag

samlade grupper av kategorier i mönster som föreföll ge en enhetlig beskrivning av

specifika delar av det. Likheter, analogier, samtidigheter och delar som dyker upp i serier

bidrog till att urskilja mönstren, liksom vad som jag antog rimligen borde uppträda som

mönster utifrån min tidigare erfarenhet eller tidigare forskning.

5. Helhetsbild, vilket innebar att genom flera mönster skapa en struktur av det som

observerats. Helhetsbilden visar hur jag förstår det studien syftade till att förstå. Det sista

steget innebar åtskilligt plockande fram och tillbaka med kategorier och mönster. Jag

försökte kontrollera rimligheter i tolkningarna mot tidigare forskning och teori.

Ovanstående numrerade punkter är en ideal modell där allt sker i följd med ett nytt

moment efter ett avslutat. I det faktiska arbetet med materialet har jag rört mig mellan

nivåerna, ofta. Förloppet har varit reflexivt och spiralformigt så som det i litteraturen

beskrivs vanligen vara i etnografisk forskning (Cohen et al., 2011; Hammersley & Atkinson,

2007; Pollner & Emerson, 2001). Poängen med modellen för min del har varit att kunna

relatera det jag hållit på med på olika nivåer till ett system. Jag har fått perspektiv på min

hantering av materialet.

Jag har redan behandlat den första bearbetningen av fältanteckningarna (processa och

indexera dem) och går därför till inspelningarna, vilka jag i första steget tankade över till

datorn från kameran, kollade att både ljud och bild höll någorlunda kvalitet, lade in datum i

filnamnet och ordnade filerna i mappar månadsvis, samt kopierade från datorn till två

externa hårddiskar. Bara dessa procedurer att katalogisera och säkerhetskopiera tillsammans

med processandet av fältanteckningar tog så pass mycket tid att jag dröjde med

transkriberingen. Det var olyckligt för transkriberingen hade förmodligen gått smidigare ju

närmare observationen den skett.

Informationsrikedomen i även korta inspelningar är så stor att forskaren måste välja

vad som ska tas med till analysen (Derry, et al., 2010; Heath, 2011). Man gör ett slags

primäranalys som handlar om att urskilja teman och kritiska ögonblick, valda utifrån en

bedömning av att något för forskningsfrågan relevant sker. Det var uppenbart att jag inte

kunde transkribera allt i mitt inspelade material, som totalt omfattade cirka 67 timmar

speltid (video och ljud sammanräknade). Dels skulle transkription av enbart verbalspråklig

aktivitet sluka för mycket tid, dels rörde mitt forskningsintresse både verbalspråkliga

uttryck och ett antal andra resurser. Att inkludera denna bredd av olikartade uttrycksformer

i en transkriptionsform för alla närmare 49 timmar videoinspelning tedde sig helt enkelt

inte möjligt. Lägg därtill att, så att säga ovanpå ’vanlig’ transkription av social interaktion,

jag hade att ta hänsyn till huruvida kroppens och röstens alla transkriberade uttryck

framfördes ’i roll’ eller ’ur roll’. Med andra ord, jag behövde bearbeta mitt material på så

sätt att jag kunde välja ut vilka delar av inspelningarna som skulle transkriberas på ett

sådant sätt att flera samtidigt uttryckta semiotiska resurser synliggjordes.

Det som LeCompte (2000) beskriver som återläsning blev för mig framförallt att åter

läsa fältanteckningarna i ett sökande efter möjligheter att konstruera kategorier som skulle

göra fortsatt analys hanterlig. Jag spelade alltså inte upp hela inspelningsmaterialet flera

gånger för detta ändamål. När något för forskningsfrågorna intressant dök upp, så skrev jag

fältanteckningens index i de kategorier som höll på att växa fram. Jag arbetade som sagt

även med Spradleys semantiska relationsmodell (LeCompte, 2000, s. 149) och kunde på så

sätt ordna materialet i likheter, samband och karaktäristika som formade en taxonomi.

Samtidigt tittade jag på videoavsnitt då sådana fanns som korresponderade med den

aktuella fältanteckningen för att igen se det som fångat min uppmärksamhet i själva

observationsstunden. Några gånger kunde jag inte inse vad anteckningen syftade på –

förmodligen hade det samband med avståndet i tid mellan observation och bearbetning av

inspelat material. Men vanligen upptäckte jag både vad anteckningen syftade på och mer

därtill. I den här granskningen av videomaterialet arbetade jag med generösa tidsgränser

före och efter den händelse som fanns upptagen i anteckningarna. På så sätt kunde jag ofta

göra tillägg till fältanteckningarna. Jag arbetade igenom fältanteckningarna kronologiskt

kopplat till videotittande. Jag såg alltså videomaterialet i sekvenser med mellanliggande

reflektion och komplettering av fältanteckningarna. På så sätt lärde jag känna materialet

tämligen väl, även om jag ännu inte transkriberade. Medan jag tog mig genom materialet

växte också mitt system av olika kategorier till att slutligen omfatta 12 huvudkategorier med

totalt 36 underkategorier. Videon berikade alltså påtagligt bilden av det fältanteckningen

uppmärksammat och jag vill understryka att taxonomin gradvis växte fram genom

samspelet mellan fältanteckningar och videogranskning och, i viss utsträckning,

ljudfilsgranskning. Arbetssättet påminner om Derrys et al. (2010) beskrivning av

bearbetning av videomaterial:

Inductive approaches apply when a minimally edited video corpus is collected and/or investigated with broad questions in mind but without a strong orienting theory. One generally begins by considering the corpus (or as much of it as possible) in its entirety, then considering it in progressively greater depth. (s. 9)

Även om induktiva inslag i tillvägagångssättet är identifierbara och även om jag inte har

haft en ”strong orienting” teori som styrt studien så är det rimligare att beteckna

tillvägagångssättet som abduktivt, vilket tagits upp i kapitel 3. Ett sätt att röra sig mot

Derrys ”progressively greater depth” var att språkliggöra utvalda delar av videomaterialet

genom att transkribera det. Jag transkriberade ett antal avsnitt i en förenklad version av

CA-traditionen och granskade transkriptionerna tillsammans med andra forskare. Det stod

klart att jag måste komma fram till en representationsform som förmådde re-presentera

samspelet av mångfaldiga semiotiska resurser ’i roll’ och ’ur roll’. Materialmängden gjorde

det samtidigt nödvändigt att komma vidare i fråga om urvalet av vad jag skulle transkribera

(Rønholt, 2003; Heath, 2011). Genom att transkribera utvecklades analysen och vice versa.

Analysen kom alltså att ske vid en mängd tillfällen under studiens gång.

In document Pimpa Texten (Page 77-80)