Dramatextens litterära föreställningsvärldar

Tolkningskategorins förhandlingar pågår under hela arbetsprocessen och initieras både av

lärare och elever, inte sällan i form av en direkt fråga. Jag vill pröva att knyta

förhandlingarna i denna kategori till elevernas rörelse inom litterära föreställningsvärldar. I

materialet ser jag hur eleverna, med lärarnas stöttning, genomför en rörelse in i och ut ur

föreställningsvärldar upprepade gånger. I de första läsningarna och litteratursamtalen

approprierar eleverna svåra lexems betydelse, vilket möjliggör fortsatt inträngande i

föreställningsvärldarna (i kapitel 5 har exempel visats). Ett annat typiskt drag i detta tidiga

skede av processen är elevers korta textförståelsemedierande konstateranden (se ovan:

”Jaha, då har dom bytt plats då”) och påhängsfrågor efter ett påstående, som i: ”Han ska

läsa upp sin dikt, eller?” (video 2013-10-14), vilket frågas i anslutning till ett scenavsnitt då

Mascarille ska framföra en dikt han säger sig ha skapat på stående fot. I båda fallen

medieras viss textförståelse som förhandlas till intersubjektiv förståelse. Stegvis beger sig

eleverna allt längre in i de litterära föreställningsvärldarna och visar detta exempelvis i det

andra litteratursamtalet, genom en fråga om Mascarilles bedrägeri där han i lånta fjädrar

klättrar åtskilliga samhällsklasser högre än den betjäntklass som är hans ursprung. En elev

undrar varför han gör så när bluffen borde vara uppenbar: ”Han kommer ju aldrig kunna

hålla det här” (ljudinspelning 2010-11-04). Frågan tyder på att eleven trängt in i

dramatextens fiktiva värld och medierar en uppfattning om lämpligheten i en av

rollfigurernas agerande.

Ett annat steg in i föreställningsvärlden markeras av verbalspråkliga förhandlingar i

jag-form, där ”jag” rimligen kan ses som rollfigurens jag. Detta roll-jag medieras sporadiskt

redan i litteratursamtalen, där den som högläst en viss rollfigurs repliker kan tala om sin

rollfigur i jag-form (video 2013-10-21). Jag-formen utvecklas till ett självklart val av uttryck

i repetitionsperioden när eleverna verbalspråkligt utvecklar intersubjektiv förståelse av

rollfigurers karaktärsdrag, relationer och agerande. Multipla subjektiviteter (Saar, 2005) ter

sig oproblematiska i det vardagliga arbetet. Dels dubblerar två elever (spelar alltså två olika

rollfigurer), dels arbetar eleverna med en förvecklingskomedi där fyra rollfigurer byter

identitet. Det blir alltså multipelt i flera avseenden. Dessutom vikarierar eleverna i

varandras roller vid behov. Ett exempel på multipel subjektivitet kommer från

framplockning av fysiska redskap inför en repetition i januari. Erik placerar en hög

krukväxt på pappans bord och Elin ställer en fråga:

01 Elin: Är det där din trädgård?

02 Erik: Ja, det här är min trädgård

03 Elle: Men du når inte dit upp nästan. Kolla, du är tung och gammal...

(video 2014-01-21)

Eleverna agerar ’ur roll’ sett till rörelser, röst och repliker. De förbereder teatersalen för ett

agerande ’i roll’ om en stund. Ändå är det till synes oproblematiskt att krukväxten (som

lånats från skolans entré) är dramatextpappans egendom och att Erik, som spelar pappan,

bekräftar ägandet med att det är ”min trädgård”. Det är alltså ett ’jag’ (i form av ”min”)

som är pappans ’jag’. Elle medierar i sista turen en förståelse från långt inne i

föreställningsvärlden, med att pappan / ”du” (riktat till Erik) inte når upp till toppen på

den höga krukväxten när den står på bordet, eftersom pappan / ”du” är för ålderstigen för

att klara uppgiften. Jag föreslår att exemplet visar hur obesvärat eleverna rör sig mellan de

olika nivåerna i Langers litterära föreställningsvärldar. Eleverna kan skapa distans samtidigt

som de befinner sig inne i fiktionen (jfr. Edmiston, 2015).

Mitt material inrymmer en mängd exempel på elevernas verbalspråkliga förhandlingar i

jag-form kring bland annat ifyllnad av dramatextens tomrum. Ett flertal exempel har visats i

excerpter i kapitel 5 och 6. Men jag-frågan inte okomplicerad. Detta får belysas genom två

exempel från Men-kära-pappa-scenen där Ebba, Erik, Elin och Lisen diskuterar relationer

mellan pappor och döttrar. I båda exempel kommenterar Erik, ’ur roll’, en upplevelse han

haft några sekunder tidigare ’i roll’: ”Jag känner mig så nedlåtande just nu” (video

2014-01-21) respektive: ”Jag känner att jag har sån skadeglädje på ’gemåler’ att hela munnen ler”

(video 2014-04-15). Så säger Erik om mediering av dramatextpappans relation till flickorna.

Det kan vara Eriks känsla som uttrycks, eller rollfigurens, eller bådadera. Därmed är vi inne

på frågan om ”skådespelarens paradox” (Helander, 2011b, s. 111), alltså hens

transformering till rollen. Vi kan se Eriks kommentar som en verbalspråklig mediering av

ett erfarande av den dubbla negationen av två samtidiga ’jag’, som även uppträder som två

’inte-jag’ (Ferholt, 2015, se kapitel 3). I detta slags mellanrum sker ett meningsskapande

möte mellan Eriks socio-historiska erfarenheter och den omgivande miljön. Just här ingår i

miljön bland annat medspelare, regissör och dramatexten som ’pivot’ för teaterrepetitionen.

Vi kan se exemplen som Vygotskijs perezhivanie med ett överbryggande av gränser mellan

emotion och kognition. Därmed ser vi också exempel på det slags effektiva lärande som

erbjuds i kollektivt skapande av fiktiva världar där deltagarna rör sig mellan ’i roll’ och ’ur

roll’ (Clemson, 2015; Edmiston, 2015; Ferholt, 2015). Det kan även beskrivas som att

medieringen av textförståelse utvecklas inom en lärmiljö som kan betecknas

teaterverksamhetens kollektiva ZPD.

En annan aspekt av elevernas hantering av ’skådespelarens paradox’ gäller elevernas

cross-gender acting. Vid en repetition i januari förhandlas det verbalspråkligt kring Jodelets

kroppsliga mediering i ett scenavsnitt. Jodelet omtalas som hon i ett förslag om Jodelets

agerande: ”Hon lär ju ba stå ba” (video 2014-01-21). Rollfiguren Jodelet är en byxroll som

spelas av Emma och vid just detta tillfälle styrs pronomenvalet tydligen mer av att det rör

klasskompisen Emmas fysiska handling än Jodelets. Detta exempel är inte unikt i

materialet, men avviker från mönstret där klasskompisar i byxroller vanligen betecknas med

’han’. Både mönstret och avvikelserna förefaller skapa tillräcklig intersubjektiv förståelse för

att fortsätta aktiviteten. Detta kan förstås utifrån den ovan diskuterade dubbla negationen i

redskapet rolltagning.

Ett annat exempel i fråga om cross-gender acting rör att Elle som Mascarille ska

försöka förföra Ebba och Elin som Madelon och Cathos. Under hela observationsperioden

noterar jag aldrig någon diskussion om att mediera dramatextens karaktärer på annat sätt än

som heterosexuella män och kvinnor. I linje med elevernas beslut om att spela tidsenligt,

’som på den tiden’ (se kapitel 5) försöker de således exempelvis att mediera ett slags

1600-talsperspektiv på feminitet och maskulinitet. Detta är en bakgrund som bidrar till

förståelsen av följande exempel då Elle säger sig inte vara tillfreds med hur flickorna

gestaltas. För henne framstår de inte tillräckligt mottagliga för Mascarilles förförelsetrick.

Efter en av Lisens uppvärmningsövningar där alla ombetts fnissa ”som extrema

fjortis-tjejer” uttrycker Elle tillfredsställelse med gestaltningen: ”Nu börjar det bli roligt att förföra

er när ni fnissar så där” (fältanteckningar 2014-02-07). Elle förefaller gå upp i sin rollfigurs

maskulina identitet, och verkar se fram emot att Ebba och Elin med fnissandet ska kunna

bidra starkare i gestaltningen av femininitet än vad de gjort tidigare. Exemplet kan sägas

ytterligare belysa perezhivanie-begreppets potential för hur vi kan förstå lärande ’i roll’ och

’ur roll’.

Slutligen räknar jag även till tolkningskategorin verbalspråkliga förhandlingar kring

teman som behandlas i dramatexten. Både Lydia och Lisen, men vid olika tillfällen i

processen, föreslår eleverna att placera något av dramatextens teman i elevernas egen

samtid och/eller eget närområde geografiskt. Eleverna använder sina redskap och drar

paralleller exempelvis till nutidens nöjesliv med kriminella undertoner vid Stureplan,

överklassens retreat till lyxhotell i Tällberg och uppkomlingars försök att ta genvägar till

idrottslig framgång i inne-sporten längdåkning på skidor (video 2013-10-21 och

ljudinspelning 2014-03-25). Då Lisen ber eleverna att ange budskapet i De löjliga preciöserna i

handvändning – tjoff”, att ”om man gör som tjejerna och siktar lite för högt så kan det gå

fel”, och att ”man ska inte döma boken efter omslaget” (ljudinspelning 2014-03-25). I

förhandlingen som följer på ’enmeningsbudskapen’ diskuteras framförallt status och

klasskillnader på Molières tid och idag. Jag uppfattar ett lärande på kollektiv nivå.

In document Pimpa Texten (Page 151-154)