Görandet i scentexten

Görandekategorins verbalspråkliga förhandlingar är självklart rikhaltiga i en lång arbetsprocess

med teaterproduktion där görandet är centralt. I det följande uppmärksammar jag två

underkategorier: Verbalspråkliga förhandlingar kring exempelvis det fysiska redskapet

teaterartefakter och med inriktning mot publikomsorg.

Teaterartefakterna innefattar en rad fysiska redskap som eleverna använder i mediering

av textförståelse. De verbalspråkliga förhandlingarna kring val av skors klackhöjd,

klänningars längd, korsett eller inte korsett et cetera blir gärna intensiva (ljudinspelning

2014-03-24). Typiskt i förhandlingarna framträder tre skilda underkategorier av argument

för val av en specifik teaterartefakt. Den första handlar om historieautenticitet. Jag har

tidigare beskrivit musikval, perukval och en fråga om nagellack på 1600-talet, i kapitel 5 och

6, så den underkategorin exemplifieras inte ytterligare här. Jag konstaterar endast att

eleverna i sådana estetiska val visar att de tänker med hjälp av fysiska redskap.

Inom den andra underkategorin bland förhandlingar kring artefakter väljer jag ett

exempel som rör de försmådda friande adelsmännens rekvisita och ett som gäller falska

friares kostymering. Båda exemplen aktualiserar semiotiska tecken för mediering av

klasstillhörighet. Eleverna kommer fram till att eleganta spatserkäppar kan användas både

för att pekande dirigera omgivningen med och fysiskt läxa upp den med. Evelina och

Elvira, som spelar adelsmännen, målar varsin rundstav med metalliskt glänsande

mässingsfärg och finner under ett antal repetitioner att käpparna då hjälper till att mediera

vad de strävar efter. En dag är käpparna plötsligt försvunna och adelsmännen får istället

använda trävita pinnar som dessutom är något kortare. I slutet av repetitionen utvärderas

passet. Elvira tar upp ersättningskäpparna: ”Vi förlorar lite power-feeling” [när vi inte har

de ’riktiga’ käpparna] (video 2014-03-17). Eleverna tillmäter alltså de fysiska redskapen stor

betydelse i medieringen av sådan textförståelse som förhandlingarna lett fram till. I det här

exemplet handlar det om att uttrycka adelstillhörighet och att kunna utöva den makt som

tillkommer adeln. Ett mönster i materialet är att eleverna verbalspråkligt betonar vikten av

att välja ’rätt’ och vikten av att hantera den valda artefakten ’rätt’, vilket jag ser som uttryck

för publikomsorg.

I början av mars diskuterar Lisen och eleverna ett behov av att förtydliga Bedrägeriscenen

40

. I

excerpten som följer förhandlar eleverna och Lisen under en minut och åtta sekunder om

hur förvandlingen av betjänter till falska friare ska genomföras. Vare sig dramatext eller

speltext ger vägledning mer än att när Mascarille, efter förvandlingen, dyker upp hos

flickorna har han mycket eleganta kläder på sig. Det återstår alltså för deltagarna att finna

en lösning på hur tomrummet kan fyllas.

01 Lisen: Vi måste förtydliga... eh... klä ut...

02 Elle: Men ska dom inte klä ut mig på scenen då?

03 Evelina: [med skämtsam ton] Kanske inte ALLT men...

04 Elle: Lite...

05 Evelina: Ja, vi kan ju sätta på dig en jacka eller nåt

06 Elvira: Kan ju bara ropa in dig så kommer du in där och ba tar på dig

07 Evelina: [med adelsmannens snorkighet] Ja vi kommer ju inte klä på dig

08 Elvira: Här får du, åsså… [en beordrande gest med innebörden: utför påklädning!]

09 Lisen: Om du kommer in, eh, ni ropar Mascarille, du ropar på honom, å då kommer ju

du med deras hatt å... då skulle ju dom kunna klä på dig den kanske

10 Elle: Men ska jag komma med MINA kläder?

11 Lisen: Neej, eh... ja, det kanske du skulle kunna ha nåt finare... Hur lång tid dröjer det?

12 Elle: Eller vadå? Nej för dom måste ju inte klä på mig

13 Ebba: Men kan ni ha typ kläder så att eh... vi säger att [elevnamn] går DÄR bakom

och hämtar kläderna och DU ropar på Mascarille, Mascarille kommer in och då

kommer [elevnamn] ut med alltså kläderna

14 Evelina: Ja

15 Elle: Och så kan dom ba släppa det på golvet och ba [klappar i händerna som en

befallning]

16 Evelina: [i roll, men annan röst än adelsmannens, på dialekt] Klä på dig din...

17 Lisen: Mm, ja, ni får testa, ni får testa på det, för NÅNTING förtydligande måste vi få

med där

(video 2014-03-04)

I första turen riktar Lisen uppmärksamhet mot vilket problem som ska lösas. Man kan se

det som att den mer erfarna stöttar de lärande. Elle svarar i tur två med ett förslag om att

byta kläder inför publiken, vilket tredjeturs-Evelina accepterar och skämtsamt nyanserar, ett

skämt som Elle fångar upp i tur fyra och säger att det räcker med att byta lite kläder (alltså

inte allt). I tur fem konkretiserar Evelina förslaget med att en jacka kan bytas och sjätte

turens Elvira fortsätter utveckla en möjlig hantering av det fysiska redskapet till att ”vi”

(alltså adelsmännen) kallar på Mascarille som får ta på sig jackan där, hos adelsmännen. I

tur sju understryker Evelina det viktiga i att det är Mascarille själv som tar på sig de nya

kläderna. Att detta sägs med roll-röst, som adelsman, förstärker klasskillnaden, vilket Elvira

utvecklar ytterligare ett steg genom att med en gest mediera ett förslag om hur de kommer

att beordra Mascarilles påklädning. I nionde turen accepterar Lisen förslaget om

omklädning inför publik och om inropning av Mascarille, men verkar gärna se att det är

adelsmännen som ordnar teknikaliteterna med den nya utstyrseln. I de något oklara turerna

tio och elva förefaller det som Elle ifrågasätter att hon själv ska bära in sina (alltså

Mascarilles) nya kläder på scenen och Lisen ändrar uppfattning i tur elva. Därefter lanserar

Lisen en frågeställning om vad som hinner med att göras i det lilla scenavsnittet. I tolfte

turen återvänder Elle till frågan om vem som ska klä på henne/Mascarille. Därpå kastar sig

Ebba (vars rollfigur inte är med i scenen) in i förhandlingen och föreslår i tur tretton en

logistik för vem som hämtar vad var. Förslaget accepteras av Evelina i tur fjorton, varpå

Elle, i femtonde turen, går in i en annan roll än sin egen rollfigur och med en ljudeffekts

hjälp utvecklar hur Ebbas förslag skulle kunna gestaltas. I tur sexton verkställer Evelina

Elles förslag genom att uppfinna en ny klasstillhörighetsmedierande replik som också sägs

’i roll’ (dock med en annan rollröst än den egna adelsmannens). Lisen avslutar

förhandlingarna i tur sjutton med att acceptera det som förhandlats fram; det ska testas,

vilket innebär att scenavsnittet ska provspelas på det sätt som den till stor del

verbalspråkliga förhandlingen lett fram till.

Excerpten visar mönster typiska för verbalspråkliga förhandlingar inom

görandekategorin. Elever och lärare deltar i ett kommunikativt flöde av idéer om hur

medieringen av textförståelse kan utvecklas. Förslagen handlar om hur kroppsliga

handlingar och fysiska redskap ska ingå i ett växelspel. Man kan se det som att elever och

lärare tänker kollektivt i en kollektiv ZPD, vilket kan jämföras med den av Franks (2015)

påtalade speciella lärmiljö med gemensam problemlösning lärare och elever emellan som

ofta skapas i en långvarig, kreativ process med tydligt publikt slutmål. I excerpten om

klädbyte ser vi hur elever och lärare tar sig vidare genom stegvis utveckling av

intersubjektiv förståelse. Värt att notera är även slutrepliken om att fortfarande återstår att

pröva förhandlingsresultatet i teaterrepetitioners fysiska handlingar. Vidare menar jag att

teaterlektionen som kontext har betydelse för kommunikationen. I den kontexten är olika

former för den verbalspråkliga medieringen accepterade, som att växla mellan att tala ’i roll’

och ’ur roll’. Vi ser i excerpten hur eleverna problemfritt går in ’i roll’ och ut ’ur roll’, vilket

ger dem ytterligare ett textförståelsenyanserande redskap i förhandlingarna. Både Elvira och

Evelina använder rolltagningsredskapet växelvis med att också ’ur roll’ förhandla

verbalspråkligt. I materialets verbalspråkliga förhandlingar är det vanligt att hänvisa till en

viss aspekt av textförståelse, nämligen ett förväntat publikperspektiv. Man kan säga att ett

slags publikomsorg ligger som en outtalad röd tråd genom excerpten ovan.

Publikomsorgsaspekten placerar jag i görandekategorin. Ofta är det den erfarna, Lisen, som

initierar frågan om att förtydliga spelet för publikens skull. Ett exempel på det kommer från

en diskussion efter det första genomdraget av hela scentexten. Då föreslår Lisen att

förvandling av de friande adelsmännen till betjänter åt Mascarille och Jodelet kan gestaltas

tydligare genom att än mer åtskilja adelsmännens respektive betjänternas röstuttryck. Elle

hakar på ämnet:

01 Elle: Jag har tänkt på en sak, HUR ska man veta att det är DOM som är betjänterna? Ska

dom ha en lösnäsa? Eller vad är grejen? Hur ska man fatta att det är friarna som är

betjänter? Gör man det?

(video 2014-03-24)

Genom ”man” positionerar sig Elle som ställföreträdande publik. Därigenom medieras en

framåtblickande tänkt matchning mellan publikens och scentextens repertoarer (för att

knyta tillbaka till begreppet repertoarmatchning). Elles frågor ser jag som ett uttryck för ett

förväntat publikperspektiv och en omsorg om att tillgängliggöra scentexten för publiken.

I materialet framträder en utveckling av publikomsorgsaspekten över tid. Efterhand

som premiären närmar sig väcks frågan allt oftare om hur publiken kan tänkas uppfatta

olika delar i scentexten. När gäster, exempelvis besökare från högstadieskolor eller andra

lärare på estetprogrammet, hälsar på i teatersalen tillmäts gästernas frågor och kommentarer

stor betydelse (fältanteckningar 2014-04-08 och 2014-05-06). I det avslutande informella

samtalet med eleverna framstår publikens reaktioner under och efter föreställningarna som

ett huvudämne (fältanteckningar 2014-05-12). I kollektivet av Lisen och hennes elever sker

en rimlighetsbedömning av de estetiska val som förhandlas fram utifrån ett förväntat

publikperspektiv på den scentext som håller på att skapas. Denna mot föreställningarna

framåtsyftande aspekt av processen framstår som ett incitament för att gå vidare med

aktiviteterna i nuet, alltså i repetitionerna. Samtidigt går deltagarna i viss mening bakåt i det

att de refererar till tidigare händelser under produktionsprocessen och använder sig av egna

socio-historiska erfarenheter i textförståelseutvecklingen. Det sker en samtidig rörelse nu –

framåt – nu – bakåt med intressant didaktisk potential. Även här kan Vygotskijs begrepp

perezhivanie bidra till förståelse av denna rörelse. Det slås en brygga mellan kognition och

emotion och i lärprocessen synliggörs än fler perspektiv på dramatexten än som varit

möjligt utan de rolltagningsredskap och den publikomsorgsaspekt som teaterverksamheten

erbjuder. Fenomenet kan även beskrivas så här:

growing back and towards the future and the past simultaneously [...] that allows us to raise ourselves up and hover, suspended momentarily in a state of being simultaneously ourselves and not ourselves; of being our past and future selves. (Ferholt, 2015, s. 89)

In document Pimpa Texten (Page 154-158)