Etik

När en studies deltagare släpper in forskaren i sin egen vardag och generöst öppnar en del

av sina liv, så krävs i gengäld följsamhet av forskaren. Den närhet till deltagarna som är

förutsättningen för en etnografisk studie medför också förpliktelser och sannolikt etiska

dilemman. Dessa kan accentueras då forskaren har tidigare yrkesmässiga eller personliga

band till deltagarna (Barbour, 2010).

Den formella sidan av etiska frågeställningar handlar om att följa forskningsetisk kodex,

till exempel Vetenskapsrådets Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning (u.å.), så att grundläggande etiska krav uppfylls. En annan sida av etiska

frågeställningar är de som uppträder ute på fältet. Varje plats och grupps sociala interaktion

är unik och etnografen på fältet är en del av denna. Därför går det knappast att fastställa

allmängiltiga etiska regler eller förhållningssätt för all etnografisk forskning (Murphy &

Dingwall, 2001; Pink, 2001). Ute på fältet uppstår nya etiska frågeställningar och

”[c]ontinual deliberation is at the heart of an ethnographer’s ethical practice” (Dennis,

2010, s. 124). Ofta involveras deltagare i etiska överväganden genom att diskutera konkreta

etiska frågor under fältperioden (Beach & Andersson, 2010; Dennis, 2010). I detta avsnitt

kommer jag först att ta upp de mer formella forskningsetiska sidorna av min studie och

därefter inrikta mig på kontextuella överväganden.

Deltagarnas informerade samtycke att delta är en förutsättning för att göra en

etnografisk studie. För elevernas del började jag med muntlig information kring studiens

syfte, vad det skulle innebära att delta och om möjligheten att närsomhelst avbryta sitt

deltagande. Vi talade även en del om studiens publicering och avidentifiering genom

fingerade personnamn. Jag förklarade att studien handlade om hur gruppen skulle arbeta

med slutproduktionen, vad som görs och hur det görs långt mer än vem som gör vad. I den

skriftliga rapporten skulle jag använda både de fingerade personnamnen och använda

uttryck som ’en elev’ och liknande. Detta resonemang kan jämföras med Walford (2009a):

The identity of the individuals involved does not usually matter. What matters is a greater understanding of how this particular culture works – how it maintains it self and adapts to changing circumstances. (s. 4)

Anonymitet kunde däremot inte lovas, bland annat eftersom det ganska lätt skulle gå att

identifiera den aktuella skolan, gruppen och lärarna. Vi hade gott om tid och det fanns goda

möjligheter att ställa frågor. Eleverna gjorde snabbt reflektionen att även om deras riktiga

namn inte användes så skulle det gå lätt att identifiera gruppen. Publik som sett

föreställningarna, eller den som har tillgång till ett programblad skulle även kunna

identifiera enskilda elever. Det rådde öppenhet kring detta och jag berättade att jag inte

skulle publicera information som potentiellt kunde skada någon av deltagarna. Ett etiskt

övervägande i anslutning till detta ledde till att jag inte uppmärksammar slitningar mellan

elever inom gruppen. Vidare fanns även möjlighet att välja olika nivåer av

videoinspelningarnas tillgänglighet för grupper utanför deltagarna själva.

Jag bad eleverna tänka en vecka på om de ville medverka i studien under dessa

förutsättningar. När vi träffades igen hade jag med mig skriftlig information och formulär

för skriftligt informerat samtycke (bilaga 03). Vi läste igenom informationen och formuläret

högt och diskuterade en stund. Den som ville ta hem materialet och tänka ytterligare någon

dag hade möjlighet att göra det, men alla skrev under vid detta andra informationstillfälle.

Elevers skriftliga information och blankett för samtycke finns i bilaga 03. Min information

och förfrågan om medverkan till de båda lärarna skedde individuellt. Informerat samtycke

gavs muntligt och det var först när observationerna skulle börja som vi kom ihåg den

skriftliga delen. I bilaga 04 finns formuläret för lärares informerade samtycke. Den sjunde

eleven och praktikanten som anslöt till gruppen lite senare samtalade jag med om

forskningen första tillfällena de dök upp. Eleven fick samma skriftliga information och

blankett för informerat samtycke som övriga elever fått tidigare medan praktikanten fick

lärarnas version. Dagen efter muntlig information fick jag tillbaka blanketterna

underskrivna. Ett förbiseende från min sida angående informerat samtycke från eleverna

gällande foto fordrade en komplettering vid senare tillfälle, se bilaga 03. Jag menar att

förfaringssättet tillgodoser Vetenskapsrådets krav i fråga om information, samtycke,

konfidentialitet och kommande nyttjande av materialet.

Till specifika etiska överväganden hör en fråga som uppstod genom studiens

anpassning till förhållanden vid den aktuella skolan. Lisen hade alltså gett tillträde till

verksamheten och stått för urvalet av grupp att observera. I den grupp hon valde ingick

min dotter. Så nära band till en av deltagarna kräver speciella etiska överväganden. Förutom

observatörsrollerna som diskuterats ovan tillkom alltså papparollen. I familjevardagen

bland allehanda samtalsämnen under observationsperioden kunde forskarstudierna dyka

upp. Det är alltså möjligt att min dotter kom till de lektioner som observerats med en

särskild förförståelse som övriga deltagare inte hade, även om min strävan var att minimera

diskussionerna med henne om själva studien. Samtidigt som jag iklädde mig rollen som

forskare så avklädde jag mig naturligtvis inte rollen som pappa. Under

observationsperioden pratade vi som vi brukade om hennes skolvardag. I den ingick

slutproduktionen. På så sätt fick jag ibland ta del av en av deltagarnas perspektiv som jag

inte hade fått om inte deltagaren varit min dotter. På vilket sätt detta perspektiv färgat av

sig i min analys och tolkning är inte lätt att säga, men jag utgår från att det har det i någon

mån. Ett sätt att reducera möjlig påverkan var att i samtalen med henne försöka stå emot

frestelsen att ställa forskningsrelevanta frågor. Jag har inte antecknat något från dessa

samtal utan enbart genererat material genom att observera verksamheten medan den pågick

(vilket som sagt inte motsäger möjligheten att samtalen påverkat analysen). Dessutom

pratade vi med varandra om vad det innebar att jag hade flera roller i förhållande till henne.

Just den aspekten har för övrigt en särskild dimension genom att vi, utöver familjebanden,

sedan tidigare hade etablerat ett slags ’arbetsrelation’ inom teatern i form av mig som

regissör för produktioner där hon medverkat. Jag antar att detta bidrog till ett, som jag

uppfattar det, avspänt förhållande under observationerna. Jag antar att hon uppträdde på

lektionerna i allt väsentligt som hon skulle ha gjort även om det hade varit någon annan än

hennes pappa som observerade. Uppfattningen att vår far-dotter relation inte var särskilt

tydlig i den vardagliga verksamheten styrks av att svenskläraren Lydia blev förvånad när

hon flera veckor efter sin medverkan i studien fick veta av Lisen att en av eleverna var min

dotter. Det hade hon inte kunnat gissa. Till sist; att försöka så transparent som möjligt

reflektera kring nära relationer till deltagare kan vara ett sätt att balansera påverkan.

Lisen och jag har vid några tillfällen under studiens gång pratat om forskningsetiska frågor

utifrån att vi har en nära arbetsrelation och räknar med en sådan även i framtiden. Det var

viktigt att upprätthålla den goda relationen till henne. Det försökte jag göra bland annat

genom att vid lämpliga tillfällen informera henne, men även Lydia, hur studien fortskred.

Det har inte varit fråga om deltagarvalidering, men jag har uppfattat det som en del av ett

socialt kontrakt att informera på samma sätt som att kamerapositionen också var en del av

ett socialt kontrakt om att minimera störningarna av undervisningen (Baker et al., 2008).

Vidare har jag som en del av ’kontraktet’ biträtt henne i själva teaterproduktionen när hon

önskat (se avsnitt 4.4). En annan fråga är i vad mån och på vilket sätt Lisen uppträtt som

’grindvakt’ och skyddat verksamheten från insyn. Vid två tillfällen fanns bara en enda elev

närvarande. Då fick jag en diskret vink om att den dagen kunde jag nog göra annat än

observera verksamheten. När jag informerat om hur studien fortskrider har jag inte märkt

några försök att justera det jag berättat. Den explicita överenskommelsen om vår

kommunikation vid observationstillfällena (se avsnitt 4.4) följdes av en tyst

överenskommelse i så motto att Lisen i våra kontakter utanför lektionerna sällan tog upp

elevernas arbete med mig. Det skiljer sig mot det brukliga när vi deltagit i samma

elevproduktion.

Att skriva om observationer av mina arbetskamraters insatser är obekvämt. Det kan ha

att göra med att empirin styrt studien i en något annan riktning än som var

utgångspunkten; att hålla ett elevperspektiv. Lärarna har kommit att få en större plats än

vad någon av oss räknade med från början. Vi har pratat om detta under skrivandets gång,

så det kanske inte framförallt är på det området som det ’obekväma’ ligger. Det kanske

snarare handlar om en i den etnografiska litteraturen beskriven känsla av slitning mellan

lojalitet gentemot både deltagaren, som förtroendefullt öppnat sin verksamhet, och

forskningens krav på redovisning av iakttagelser. Denna lojalitetskonflikt kan skärpas om

det, som i det här fallet, finns band mellan deltagaren och forskaren sedan tidigare.

(Hammersley & Atkinson, 2007; Murphy & Dingwall, 2001)

Ett annat slags etiskt dilemma rör observatörens påverkan på elevernas

gestaltningsprocess. Jag tänker på de tillfällen jag vikarierade för frånvarande elev. Även om

vikarierandet, som sagt, gjorde mig delaktig i deltagarperspektivet så var forskningens

inriktning elevernas utveckling av textförståelse – mina aktiva gestaltningsinsatser förutan.

Så fort jag klev upp på scengolvet och deltog i repetitionerna så bidrog jag till det kollektiva

förkroppsligandet av dramatexten. Det hade knappast blivit en meningsfull lektion för

eleverna om jag inte deltagit i gestaltningen på ett sätt som uppfattades som någorlunda

jämbördigt och därmed medskapande. Genom anpassning till praktikens förutsättningar

kan det alltså inte uteslutas att min uttryckta textförståelse är en del av studiens resultat,

även om jag strävade efter att hålla en låg profil under vikariaten. Men strävan är en sak, att

stå mitt uppe i elevernas smittande energi i kombination med en upplevd förväntan att vara

fullt ut deltagare eftersom jag ändå var uppe på golvet, ja, det är en annan sak. Min

insider-upplevelse är att eleverna såg det som positivt att jag deltog. I den bemärkelsen kan

förtroendet oss emellan ha gynnats av vikarierandet.

Sammanfattat så förenklades tillträdet avsevärt genom att jag inte var någon främmande

forskare som sökte tillträde. Jag har balanserat det förtroende jag fått att vara etnografiskt

nära verksamheten genom att i största möjliga utsträckning skydda och avidentifiera

deltagarna, men också genom att biträda på lämpligt sätt i teaterproduktionen. Därvid har

jag försökt att minimera min påverkan på elevernas gestaltning av dramatexten. Nära

relationer med ett par av deltagarna har vållat vissa etiska dilemman. På den formella etiska

sidan menar jag att förfarandet tillgodoser aktuella krav från Vetenskapsrådet.

In document Pimpa Texten (Page 83-87)