Det sociokulturella perspektivets tillämpning i analysen

Detta avsnitt handlar om två olika scenavsnitt i dramatexten, vilka båda rör ankomst. I det

första anländer betjänten Mascarille, i skepnad av den elegant klädde ”Marki de Mascarille”,

till de preciositetsträngtande flickorna (ST s. 13). Mascarille bedårar flickorna med sitt

preciösa ordsvall, helt enligt den bedrägeriplan hans herre upprättat. Den föregivet adliga

visiten utökas i det andra scenavsnittet genom att betjäntkollegan, numera ”Vicomte de

Jodelet”, anmäler sin entré (ST s. 28). Det förförande bedrägeriet kan därigenom

accentueras. In i mötet med flickorna bär betjänterna med sig sin tidigare etablerade

relation där Mascarille hunsar Jodelet.

Under första mötet med dramatexten avbryter Elle högläsningen av repliker just när

Mascarille bärs in i bärstol:

01 Elle: Jaha, då har dom bytt plats [släpper texthäfte, gör gest med båda händerna orienterad

mot Lisen, frågeton]

02 Lisen: [tittar upp från texthäfte, orienterad mot Elle, nickar] YES

(video 2013-10-14)

Elles yttrande medierar verbalspråkligt ett förslag om en textförståelse där betjänter ”bytt

plats” med sina herrar genom att befinna sig hemma hos flickorna i skepnad av friare.

Positioner har bytts rumsligt såväl som klass- och relationsmässigt. Elles föreslagna

textförståelse förhandlas ickeverbalt genom Lisens nickande och verbalt genom ett rappt

”YES”. Förslaget förefaller accepteras även av de övriga. Ingen annan tillägger något och

högläsningen fortsätter. Förhandlingen kan ses som att en ny insikt approprierats inom

gruppen.

Fyra veckor senare får eleverna någon minut på sig att förbereda en improvisation kring

Mascarilles ankomst. Eleverna är genom sin erfarenhet av teaterstudier på skolan klara över

improvisationsövningars inramning – man bejakar varandras medieringar ’i roll’ på så sätt

att intersubjektiv förståelse av som-om-världen nås. Det är liksom en av poängerna med en

teaterimprovisation. En aktörs mediering, oavsett modalitet, kan ses som en

förhandlingsinvit som kan, om den accepteras, leda till intersubjektiv förståelse. I exemplet

på improvisation spelar Emma och Elin flickornas roller sittande bredvid varandra.

Evelina, som flickornas betjänt, meddelar marki de Mascarilles ankomst. Emma svarar:

01 Emma: Jaha, ni får väl skicka in honom då [stillasittande, ointresserat röstuttryck]

02 Evelina: [går och hämtar gästen]

03 Ebba: Jaa, var är damerna? [uppsträckt hållning, befallande ton]

04 Evelina: [snabba steg mot flickorna, bugande mot Mascarille, förevisar sittande flickor

med yviga gester, ler stort] Här är madammerna

05 Emma&Elin: [sitter stilla, tysta]

06 Ebba: [orienterad mot sin egen betjänt (Elvira), vinkar snabbt in denne] Ehh ta

min kappa [bestämt tonfall]

07 Elvira: [snabba, tjänstvilliga steg till Ebba, tar av en fiktiv kappa, viker kappan korrekt

över armen]

(video 2013-11-12)

Evelinas meddelande att en ”marki” har anlänt kan ses som en verbalspråklig invit för de

sittande flickorna att reagera på, exempelvis genom att imponeras av den statustyngda

titeln. Flickorna reagerar föga imponerat. Tonfall och ordval gränsar till det nonchalanta i

tur 01: ”skicka in honom då”. I tur 03 medierar sedan Ebba markins höga status i såväl

kropp som röst. Evelina, i tur 04, accepterar bugande statusförhållandet mellan marki och

betjänt, rör sig förbindligt och ler stort när ”madammerna” presenteras. Genom Evelinas

mediering så erbjuds flickorna ännu en möjlighet att reagera på markins upphöjdhet. Femte

turens tysta stillasittande visar att flickorna inte heller nu antar förhandlingsinviten om att

påverkas av den anländande gästens rang. Då Ebba i tur 06 bestämt vinkar in sin egen

betjänt och verbalspråkligt begär att kappan ska tas av så accepterar Elvira omgående sin

sociala ställning och utför i tur 07 snabbt och korrekt ordern, så som en betjänt kan

förväntas uppföra sig. I exemplet ser vi att Evelina och Elvira accepterar Ebbas

högstatusuppträdande genom att mediera betjäntstatus. Emma och Elin förhåller sig

annorlunda. De erbjuds två förhandlingsinviter av Evelina; den första huvudsakligen

verbalspråklig, den andra understruken genom kroppslig mediering av underdånighet.

Ingendera gången accepterar de förslaget om marki de Mascarilles höga status. Än så länge

i processen kan man knappast tala om alla deltagares intersubjektiva förståelse av marki de

Mascarilles status, bara tre av dem framstår som överens om saken. Därmed spretar

textförståelsen i skilda riktningar.

I avsnitt 5.3 beskrev jag Mascarilles presentation av Jodelet utförd med ’showbiz-gesten’.

Efter introduktionen av showbiz-gesten betraktar flickorna extra intresserat den nyanlända

Jodelet. Emma, i Jodelet-rollen, står först tyst och stilla, med händerna på ryggen, som

tidigare (och har heller ingen replik), men så, liksom i ett svar på den braskande

presentationen från Mascarilles sida, sker något. Ena handen smyger ut från

ryggplaceringen, ut i höfthöjd, bara nätt och jämnt stickande fram intill kroppen, och

vinkar mot flickorna. Övriga elever går ’ur roll’, skrattar och uttrycker gillande

(fältanteckningar 2014-02-07, video 2014-02-09).

Emmas ytterst blygsamma vinkning har inte heller den förhandlats verbalspråkligt

innan kroppen medierar ny förståelse. Även denna vinkande förhandlingsinvit accepteras

med uppskattande skratt. Den förefaller uppfattas ändamålsenlig bland deltagarna som

mediering av Jodelets karaktärsdrag och statusförhållandet mellan Jodelet och Mascarille.

Det uppstår en spänning mellan å ena sidan högt uppskruvade förväntningar på ’ädlingen’,

å andra sidan ’ädlingens’ modesta, närmast löjeväckande blygsamma höftvinkning. Därmed

har eleverna kollektivt skapat mening i ett av dramatextens tomrum. Intersubjektiv

förståelse uppnås och Jodelets höftvinkning fortlever in i föreställningarna. Framväxten av

den ser jag som ett uttryck för ett kollektivt, situerat meningsskapande genom flera olika

medieringsformer.

39

Sammanfattningsvis kan vi i dessa exempel se olika slags mediering och olika

kombinationer av medieringsformer i fråga om hur förslag initieras och förhandlas, tabell 4.

Tillfälle Förslag initieras Förslag besvaras

Högläsning

2013-10-14

Verbalspråkligt

(”Jaha, då har dom bytt plats.”)

Icke-verbalt/verbalspråkligt

(Accepterande nick och ”YES”)

Improvisation

2013-11-12 ^{Verbalspråkligt} (Meddelande att Marki de

Mascarille har anlänt)

Verbalspråkligt

(”skicka in honom då”)

Improvisation

2013-11-12

Icke-verbalt/verbalspråkligt

(befallande invinkning/”Ehh, ta

min kappa”)

Icke-verbalt

(tar artigt av kappa och viker den)

Repetition 1

2014-01-31

Icke-verbalt

(Mascarilles showbiz-presentation)

Verbalspråkligt

(”Snälla gör så sen också”)

Repetition 2

2014-02-07

Icke-verbalt

(Jodelets höftvinkning)

Icke-verbalt/verbalspråkligt

(Skratt + vidareutveckling av vinktekniken)

Tabell 4. Förhandlingar initieras och besvaras

Eleverna skapar alltså mening genom att i flera steg fylla speltextens tomrum med ny och

nyanserande textförståelse. Även om de fyra exemplen visat förhandlingar genom

kombinationer av modaliteter så kan man notera viss särställning för verbalspråket.

In document Pimpa Texten (Page 148-151)