Befolkning, hushåll och bostäder

4.3.1 Befolkning, boende och bostäder

I det föregående har beskrivits hur städer och stadsregioner blir allt glesare genom den allt glesare bebyggelsestrukturen men även inom det redan byggda sker för- ändringar som påverkar invånarnas tillgänglighet. Hushållen har t.ex. under lång tid blivit allt mindre och samtidigt konsumerat allt större bostadsyta.

Förbättrad hushållsekonomi, förändrade demografiska förhållanden, värde- ringsförändringar m.m. har effekter på individers och hushålls ageranden som i allt väsentligt ligger utanför stadsbyggnadsaktörernas beslutsdomän men som har stora effekter på stadens funktion. Under efterkrigstiden fram till 1990-talet skedde t.ex. en näst intill dramatisk utglesning av boendet genom att utrymmesstandarden näs- tan halverades, vilket resulterat i minskat underlag för olika typer av offentlig och kommersiell service och därmed försämrad tillgänglighet till denna service.

I varje situation råder ekonomiska, demografiska, sociala och politiska villkor för befolkningen, boendet och byggandet, som bildar grunden för realistiska bo- ende- och familjeideal (figur 4.7). Produktionen av ny- och ombyggnad av bostäder och lokaler påverkar lägen- hetsfördelning, hustyper, hushöjder m.m. Nytillskottet varje år påverkar endast i li- ten utsträckning hela bygg- nadsbeståndet.

Tillgång och efterfrågan på bostäder bestämmer till- sammans med hushållens ekonomi vilka hushåll som väljer vilka bostäder. Valet kan vara resultatet av ett fritt val eller ett strukturellt tvång. Processerna resulterar i att individerna konsumerar viss bostadsyta,

utrymmesstandard, som kan mätas som invånare per lä- genhet men bättre som rumsenhet (re) per invånare eller antal boende per 100 rumsenheter. Som rumsenhet räknas såväl rum som kök.

Inv/ha

Boendetäthet

Re/ha

Hushåll Lägenhetstyper

1-p 2-p <1RoK 2RoK Småhus

Exploatering beslutsdomän

Boende- Familje- Demo- Stadsbyggnadsaktö-

höjder

Olika hushålls efter- frågan på bo- städer Till- olika bostäder använd- ning för boende Ekonomiska, demografiska, sociala, politiska m.fl.

Bostadstäthet

Lgh/ha

Utrymmesstandard

Re/inv eller Inv/lgh

Fritt val Strukturellt

tvång

förhållanden utanför stadsbyggnadsaktörernas

ideal ideal grafi rernas beslutsdomän

Markanv.pl. Bostadspl.

Hus- Mark-

gång på

47

Tillsammans med utrymmesstandarden bestämmer denna boendetätheten, dvs. an- talet invånare inom en bestämd markyta.35

4.3.2 Bostadsbyggande

Mellan 1957 – 2003 har 2 661 465 lägenheter färdigställts vilket utgjorde drygt 60 procent av det totala lägenhetsbeståndet 2003. 40 procent av de producerade lägen- heterna var småhus. Merparten av lägenheterna tillkom under 1960 och 1970-talet när det s.k. miljonprogrammet förverkligades. En miljon lägenheter byggdes mel- lan 1964 – 1975 i enlighet med det regeringsbeslut som syftade till att eliminera den stora bostadsbristen och ersätta det stora antalet undermåliga bostäder i landet. Under perioden 1968 – 2003 revs cirka 119 000 lägenheter i flerbostadshus.36

Figur 4.8. Årligen färdigställda lägenheter i småhus och flerbostadshus 1957 – 2003. Källa: www.scb.se/templates/tableOrChart19985.asp

Efter miljonprogrammets genomförande med ett årligt färdigställande om 80 000 – 100 000 lägenheter per år har bostadsproduktion successivt minskat med undantag för byggboomen i slutet av 1980 och början av 1990-talet för att mellan 1994 och 2003 varierade mellan 10 000 – 20 000 färdigställda lägenheter per år.

Av de 734 000 lägenheter som färdigställdes mellan 1975 och 2003 var 56,5 procent i form av småhus. Variationerna inom landet är dock stora och i Storstock- holm var 38,8 procent av de producerade lägenheterna småhus medan motsvarande siffra för Storgöteborg var 55,3.

Av de färdigställda lägenheterna i flerbostadshus var 60,3 procent relativt små lägenheter om 2 rum och kök eller mindre och 38,2 procent var 3 och 4 rum och kök. I Storstockholm var motsvarande andelar 48,7 och 47,8 och i Storgöteborg

35

Reneland, M. & Hagson, A. 1994. Analys av boendetäthet som förutsättning för kollektivtrafikens ser-

vicenivå och kostnad. STACTH 1994:2, Stads- och trafikplanering, Chalmers tekniska högskola, Göte- borg.

36

48

55,3 och 42,5. År 2003 utgjorde småhusen 45,6 procent jämfört med 17,5 procent 1960 och 23 procent 1990 av det totala lägenhetsbeståndet i landet. I storstadslänen var andelen väsentligt lägre. I Stockholms län var andelen 26,4, i Göteborgs- och Bohus län och Malmöhus län var andelarna 35,8 respektive 41,3 procent.

4.3.3 Utrymmesstandard

Sedan 1950-talet har utrymmesstandarden minskat från 95 till dryga 50 boende per 100 rumsenheter år 2002. Orsaken är att hushållen har blivit mindre och dessa kon- sumerar allt större yta. Det bor således nästan hälften så många på en viss yta 2002 som det gjorde 1960. Det genomsnittliga antalet boende per 100 rumsenheter i lan- det som helhet har minskat från 64,8 procent 1975 till 53,2 procent 2003, en minsk- ning med 10,4 eller 17,9 procent. Mellan 1975 och 1985 minskade utrymmesstan- darden med i genomsnitt en boende per år för att sedan minska till mellan 0,1 och 0,2 boende per 100 rumsenheter och år. I Stockholm har utrymmesstandarden minskat med enbart 5,7 mellan 1975 och 2003 och i Göteborg och Malmö med 8,0 respektive 7,9 boende per 100 rumsenheter medan den Norra tätbygden och Norra glesbygden minskat med hela 12,2 respektive 14,3. I Stockholm har utrymmes- standarden ökat mellan 1990 och 2000.37 _{Skillnaderna mellan utvecklingen i stor-} städerna och glesbygden speglar sannolikt befolkningsomflyttningen i landet.

Figur 4.9. Utrymmesstandard mätt i antal boende per 100 rumsenheter 1960-2002

Den relativt snabba utglesningen i boendet som skedde från 1960 fram till bör- jan av 1980-talet men som sedan avtog innebar att boendetätheten uttryckt i antalet boende per ytenhet minskade dramatiskt.

37 SCB 0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0 90,0 1960 1963 1966 1969 1972 1975 1978 1981 1984 1987 1990 1993 1996 1999 2002 Serie2 Serie3 Boende per 100 rumsenhete r

49

4.3.4 Boendetätheten

Den ökande utrymmesstandarden som redovisats i det föregående har varit följden av att allt mindre hushåll har efterfrågat allt större lägenheter vilket har resulterat i att den genomsnittliga boendetätheten mätt i antalet invånare per ytenhet har mins- kat. När utrymmesstandarden i det närmaste fördubblades mellan 1960 och 1990 innebar detta att antalet invånare i 1960 befintliga områden nästan halverades vil- ket innebar kraftiga minskningar av underlaget för olika typer av kommersiell ser- vice och även för den kollektiva trafiken. Utvecklingen på längre sikt beror av möj- ligheterna till kompletterande bebyggelse och därmed en ökad boendetäthet som kan öka underlaget för olika typer av service och därmed också förutsättningarna för att gå eller cykla för att uträtta olika ärenden.