En viktig utgångspunkt för forskare med det perspektiv jag ovan beskriver är att föreställningar om symboliskt geografiska sociala och kulturella identiteter i Europa präglas av en hierarkisk indelning, som har sitt ursprung i upplysningstanken.120 Framförallt handlar det om en förståelse
för hur en ”västeuropeisk” identitet överordnas andra Europeiska identite- ter, såsom en ”östeuropeisk”, eller en ”sydeuropeisk” identitet, i exempelvis termer av ”modernitet” och ”utveckling” i de kulturella, sociala, och de vetenskapliga och politiska sammanhangen som präglat europeisk historia och nutid.121 Därmed beskrivs konstitueringen av den symboliska geogra-
fiska ”västeuropeiska” identiteten i dessa studier som mer eftersträvansvärd, mer begärlig än de övriga (symboliska geografiska) europeiska identi- teterna.122
Denna hierarkiska indelning sker, och har skett, menar bland annat den amerikanske historikern Larry Wolff, (när det gäller indelningen just fram- förallt ”öst” och ”väst”, som ju denna studie behandlar) redan sedan andra delen av 1700-talet.123 Han skriver:
Inventing Eastern Europe was a philosophical and geographical synthe- sis carried out by the men and women of the Enlightment…The work of
120 En utgångspunkt för forskningen är förståelsen för hur synen på Västeuropa som
”skapelsens krona” varit ett politiskt ideal under de politiska transformationsprocesserna i Öst- och Centraleuropa, och vad det inneburit för dessa.
121 Andrén (2001), s. 35 ff. 122 Péteri (2010), s. 2ff
123 Wolf, Larry (1994), Inventing Eastern Europe. The Map of Civilization on the Mind of
inventing lay in the synthetic association of lands, which drew upon both fact and fiction, to produce the general rubic of Eastern Europe. That rubic represented an aggregation of general and associative obser- vations over a diverse domain of lands and peoples. It is in that sense Eastern Europe is a cultural construction, an intellectual invention, of the Enlightment.124
Likt studier ur en postkolonialistisk tradition, spelar här således den väst- europeiska modernitetens linjära evolutionistiska historie-och samhälls- förståelse och dess värden, idéer, perspektiv och kategorier en viktig roll, som en reproducerande och konstituerande kraft för hur vi uppfattar iden- titetspositioner, likväl som de konsekvenser dessa uppfattningar får i olika sammanhang.125126
Det finns dock en viktig skillnad mellan studier som rör specifikt relationen mellan en västeuropeisk och en östeuropeisk symboliskt geogra- fisk identitetsposition och dess konsekvenser, och den orientalismdiskurs som postkoloniala studier traditionellt rört sig i.127 Här är det nämligen
snarare än en fullständigt ”bortom” (de andra) identitet i relation till den västeuropeiska, om en typ av föreställd ”inte riktigt där” identitet, det vill säga en identitet som ”nästan” kan liknas vid den västeuropeiska, men som inte riktigt når fram, socialt, kulturellt, ekonomiskt eller politiskt.128
Detta ”nästan” innebär för den östeuropeiska sociala och kulturella identi- teten, en ofullständighet i förhållande till det ”normala” (västeuropeiska), och implicerar en avsaknad av globalt begärliga värden såsom en västeuropeisk (sen)modernitet och (sen)kapitalism.Etnologen Karin Lindelöf noterar:
Den före detta ”andra världen”, dvs. det postkommunistiska Central- och Östeuropa marginaliseras och patroniseras på liknande sätt som länderna i den så kallade tredje världen. Östeuropéerna betraktas som eftersläpande och omoderna, som ”not yet”…129
124 Wolf (1994), s. 356.
125 Chakrabarty, Diplesh (2000), Provincializing Europe. Postcolonial Thought and Histo-
rical Difference s. 8. Princeton University Press, Oxford.
126 Bland annat menar också den indiske historikern Dipesh Chakrabarty att just den
Östeuropeiska identiteten präglas av en marginalisering i en västerländsk kanon, och betraktas som outvecklad, omodern, närmast bristfällig i relation till den västeuropeiska identiteten. Chakrabarty (2000), s. 32.
127 Med utgångspunkt i ibland annat Edward Saids beskrivningar av Orienten, och de
andra, som en västerländsk kulturell skapelse i Orientalism (1978, Pantheon, New York).
128 Lindelöf, Karin (2006), Om vi nu ska bli som Europa. Könsskapande och normalitet
bland unga kvinnor i transitionens Polen s. 72ff. Diss. Makadam Förlag, Göteborg.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
Det finns flera förklaringsmodeller för hur en sådan symbolisk östeuropeisk ”nästan” identitet uppkommit. Exempelvis menar sociologen Klaus Eder, att den faktiska geografiska närheten till ”det okända” (”the other”– i form av tsarens Ryssland och senare Sovjetunionen) spelat en avgörande roll för relationen mellan det föreställda ”väst” och ”öst”. Han skriver att:
The East- West distinction was always related to the experience of the Eastern border as a “frontier”. The East provides the second frontier of Europe. In the narrations of this frontier, the “second other” of Europe was constructed.130
En annan förklaringsmodell är tanken om att järnridån bidragit till en slags ”aveuropeisering” av de nu poststatssocialistiska staterna, som både präglat föreställningar i ”väst” på ”öst”, och i ”öst” på ”öst” (sic).131 Återigen handlar
det dock inte om en identitetsposition som fullständigt hamnar i det okända ”other”, utan som istället innebär ett mellanting, både inkluderad i den väst- europeiska normen, men också utanför densamma. Både i ovan nämnda Eders citat och hos Péteri kallas därför positionen för det talande “second other”, en term som fått ett relativt brett genomslag inom forskningsfältet.
En benämning som likt ”the second other” använts för att beskriva den föreställda distinktionen mellan ”öst” och ”väst” är ”the semiperiphery”, respektive ”the core”. Istället för perifer, förstås här de Öst- och central- europeiska ländernas symboliska geografiska identitetsposition som någon- stans mellan periferin och kärnan, det vill säga just semiperiferin. Likt identitetspositionen ”second other” handlar det därmed här om ett utanför- skap som inte är fullständigt.
Som jag tidigare nämnde, ligger fokus i dessa studier många gånger på att ifrågasätta och dekonstruera, men även visa hur de hierarkiska indel- ningarna av de symboliska geografiska identitetspositionerna präglat och präglar exempelvis den politiska utvecklingen efter statssocialismens fall i Öst- och Centraleuropa.132 En viktig fråga för hur detta ”nästan” utan-
förskap diskuterats är därför också vilka konsekvenser de symboliska
130 Eder, Klaus (2006), ”Europe’s Borders: The narrative construction of the boundaries
of Europe”, s. 264, i European Journal of Social Theory 9: 2.
131 Péteri (2010), s. 2.
132 Idén om ett slags politiskt modellerande efter västerländska ideal är också starkt inom
det bredare transformationsstudieområdet som inte bara gäller transformationen av forskningssystemen, vilket bland annat Fredrika Björklund och Johnny Rodin påtalat. De menar att: ”Västeuropa… sågs som… måttstocken för den goda staten och det goda samhället”. Björklund & Rodin ”Det nya Östeuropa: stat och nation i förändring” s. 11, i Björklund & Rodin (red. 2009).
geografiska identitetspositioner haft på den politiska, sociala och kulturella utvecklingen i Öst- och Centraleuropa, det vill säga hur den dualistiska för- ståelsen för de symboliska geografiska positionerna ”väst” (eftersträvans- värt) respektive ”öst” (icke eftersträvansvärt) påverkat utvecklingen där, framförallt efter 1989.
Exempelvis menar sociologen Marina Blagojević att semiperiferin karaktäriseras av transformation, och att det därför inte är en stabil posi- tion, utan en som står i ständig rörelse emellan periferin och kärnan. Trans- formationen ges i sin tur uttryck genom dels en strävan efter att upptas i kärnan, dels av närheten till periferin och motståndet mot att förlora en egen kulturell identitet. Denna dubbelhet, menar hon, leder ofta till:
A kind of unintelligible, chaotic condition. The semiperiphery often finds itself in a condition of “permanent reform”, which in reality means that one reform is following the other while the previous has not been finalized, nor its effects explored. Those reforms are repeatedly aimed at “modernization”, and they imitate or follow the models from the core. But implemented at the semiperiphery, they necessarily produce dif- ferent effects in these countries.133
Den symboliska geografiska positioneringen i ”öst” får såldes omfattande konsekvenser för samhällsmodellerandet menar Blagojevićs, där en ”modernisering” av detsamma blir ett begrepp som likställs med ett när- mande till det föreställda ”väst”. Konsekvenserna för positioneringen i semiperiferin har därför också beskrivits som ett uttryck för västerländsk (post)kolonialisering, i dubbel bemärkelse, det vill säga att både koloni- satören och den koloniserade deltar i strävan att uppgå i en ny identitet (den föreställt västeuropeiska), och utformar den samhälleliga transformations- processen efter den. ”Väst” representerar utveckling och är den efter- strävansvärda och begärliga identitetspositionen, vars dominans reproduceras både av kärnan, och semiperiferin. Exempelvis skriver litteraturvetaren Nataša Kovačević att:
Because of Eastern Europe’s direct geographic, political and cultural proximity to Western Europe and indirectly, North America, its acceptance of Western models has, overall, been far smoother, more voluntary and more urgently executed than in other colonial locales. In
133 Blagojević, Marina (2010), ”Non-’White’ Whites, Non-European Europeans and
Gendered NON-Citizens: On a possible epistemic strategy from the semiperiphery of Europe” s. 186, i Feminist and critical political economy vol. 3.
3. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
fact, it is this voluntary – and largely unrecognized – self colonizing tendency vis-á-vis the West which distinguishes Eastern Europe from other targets of Western colonialism….A general favorable attitude to the ideal of European civilization and an almost fatalistic consensus that the current model of Western social development is the way to go post- communist traditions are necessarily difficult and may take centuries, but it is worth it, because prosperity – and acceptance by the world com- munity – awaits us.134
Den här typen av idéer, och de studier som kommit ur diskussionen om symboliska geografiska identitetspositioneringar har, som jag tidigare nämnde, för mitt arbete med det empiriska materialet bidragit till en möjlighet att kategorisera och förstå gränsarbetet på ett mer initierat sätt. Med hjälp av begrepp såsom ”semiperiferi” och ”kärna” blev möjligheten att urskilja och förstå vilka former av språkliga representationer som varit möjliga, gångbara och använda i monteringen och demonteringen av grän- serna kring vetenskapen och omförhandlingen och omtolkningen av idéer om och förväntningar och krav på vetenskapens roll, respektive vilka som inte varit det, större.
Likt min förståelse av de övriga analysverktygen i studien, kommer jag här att utgå från det socialkonstruktionistiska, antiessentialistiska perspekti- vet (vilket i regel också används i de ovan beskrivna studierna) när jag använder begreppen. För min analys innebär det att jag tar avstamp i en förståelse av de symboliska geografiska identitetspositionerna som tämligen rörliga, och även de som föremål för gränsarbete, gränsdragningar, exklude- ring och inkludering. Hur en östeuropeisk symbolisk geografisk identitet, respektive hur en västeuropeisk symbolisk geografisk identitet konstitueras och förändras blir därför, precis som frågan om gränsdragningar kring vetenskap, här en empirisk fråga, vilket jag visar längre fram i avhandlingen.
Hur den specifika användningen av begreppen lanserade inom denna del av transformationsforskningen kommer gå till, och i vilken utsträckning jag funnit angreppssättet relevant respektive problematiskt, vill jag dock återkomma till lite senare i studien, där det narrativa sammanhanget ger större möjligheter för läsförståelse.135
134 Kovačević, Nataša (2008), Narrating Post/Communism: Colonial discourse and
Europe’s borderline civilization s. 5. Routledge, London.
4. Metod, avgränsningar och materialval
Det kommande kapitlet är det andra i följden av redogörelser för mina epistemologiska ställningstaganden. Det innehåller en beskrivning av den forskningsmetod jag använt mig av respektive mitt materialval. Hur ska för- ändringsdynamiken i omförhandlingarna och omtolkningarna av idéer om och förväntningar och krav på vetenskapens roll i den polska forsknings- politiken mellan 1989–2011 här studeras? Vilka möjligheter ger mina val av forskningsmetoder och mitt material att förstå dessa?