Behandling ger en liten och tillfällig effekt

Samtliga har behandlats för sin generella ångest på olika sätt och detta har till viss del varit till hjälp för dem. I poddarna framkommer att den mest förekommande behandlingen mot GAD är KBT, men även andra terapiformer nämns. Läkemedelsbehandling mot GAD är

inte lika framträdande i empirin som terapi, men ändå relativt vanligt förekommande. Både medicin och terapi ger dock en liten eller tillfällig effekt vilket framkommer nedan.

5.4.1.1. Ambivalens gentemot medicin

Enligt en meta-analys av Chen et al. (2019) som baseras på RCT-studier där totalt 14 812 deltagare ingår, har läkemedelsbehandling visat störst effekter mot GAD i jämförelse med psykologisk behandling, självhjälpsinterventioner och placebo. I den här studien uppger hälften att de tidigare tagit eller fortfarande tar antidepressiv medicin mot sin ångest.

Majoriteten av dem uppger att de blivit hjälpta av detta till viss del, men i poddarna framkommer att de är ambivalenta gentemot medicin. Så här säger Hanna och Marielle:

Hanna: Det finns ju antidepressiva läkemedel, men…

Marielle: Det gör det, som kan vara en väldigt bra hjälp där [När man hela tiden går runt och mår dåligt].

Hanna: Absolut.

Marielle: Mm.

Hanna: Eh, jag har ju det och det har ju hjälpt mig…

Marielle: Mm.

Hanna: till att bli lite piggare i alla fall. Eh, få lite mer energi så att man kan jobba med all ångest man går runt med hela tiden.

Marielle: Ja, men precis. Och sen är det väldigt mycket det här som med allt annat med psykisk ohälsa och ångest att man behöver ha någon att prata med och att man faktiskt tar hjälp.

Hanna: Mm.

Marielle: Eh, när det just kommer till GAD så är det ju svårt å ja men göra någon riktig behandling för det,

Hanna: Aa.

Marielle: Men det är ju mer att prata om oron och vad är det som får dig orolig, vad är det det bottnar i, att man liksom, aa, får mer förståelse för det (Marielle

& Hanna, 2020b, 08:51).

I dialogen ovan säger Hanna att antidepressiv medicin har hjälpt henne. Det går dock att utläsa en ambivalens då hon i inledningen säger ”men…” och senare att hon ”i alla fall”

blivit ”lite” piggare. Det tyder på att medicinen inte gett så stor effekt men att den i alla fall

av terapi. Dessa resonemang och beskrivningar framkommer i flera av de andra poddarna också. Några beskriver att medicinen gör dem lugnare och mindre ångestfyllda, men samtliga är tydliga med att symtomen kvarstår och att annan behandling i form av terapi krävs. Medicinen verkar med andra ord kunna lindra, men inte bota. En person, Lizette, uppger att medicin inte gav någon effekt alls för henne. Det verkar alltså som att antidepressiv medicin inte ger lindring för alla med GAD. Det går även fundera kring hur det kommer sig att läkemedel endast nämns i hälften av poddarna. Kan det vara så att resterande inte heller upplevt sig bli hjälpta av medicin och att de därför fokuserar på annat? Det skulle också kunna vara så att de inte blivit erbjudna medicin eller att de avstått från att ta den.

I poddarna framkommer att flera fått biverkningar från medicinen. Lizette uppger att hon gick upp 15 kg i vikt av den och andra uppger att de känner sig avtrubbade. ”Jag började i alla fall äta antidepressiva och det blev väl på ett sätt bättre ett tag, men jag upplevde att jag hamnade i en dimma och att jag var väldigt avstängd och avtrubbad. Sen så eskalerade det [dåliga måendet] och det blev värre och värre” (Jessica E, 2017, 8:51). Även här skildras en ambivalens då Jessica E säger att det på ett sätt blev bättre ett tag, men att hon fick biverkningar av medicinen och att hon efter en tid mådde sämre igen. En anledning till individernas ambivalens tycks med andra ord kunna bero på att läkemedelsbehandling ger effekt, men i låg grad och dessutom medför biverkningar. Mats berättar att han var motvillig till att börja ta medicin i rädsla för att bli personlighetsförändrad samt att han försökt sluta i flera omgångar: ”Jag har ju försökt sluta med de här medicinerna ett antal gånger, och det har ju inte gått så bra. Det har ju rent ut sagt gått åt helvete” (Mats, 2021, 27:31). Han berättar att han mått så dåligt att han varit tvungen att börja igen. Han uppger även att han lovat sig själv och sin fru att han nu ska fortsätta äta medicin resten av livet, men att detta är en sorg för honom då han vill kunna klara sig utan. Det verkar alltså som att det kan vara svårt att sluta med medicinen även om man vill och att dess effekt endast är tillfällig då den försvinner när behandlingen avslutas. Detta kan också tänkas vara en anledning till att individerna med GAD har en ambivalens gentemot medicin.

5.4.1.2. Terapi i flera omgångar

I poddarna framkommer att samtliga gått i terapi flertalet gånger och några under flera års tid. Flera har testat olika terapiformer så som psykodynamisk terapi och gruppterapi, men majoriteten uppger att de gått i KBT i flera omgångar. Sammantaget är alla positiva till terapi och flera uppger att det gjort dem mer medvetna om sitt tillstånd och gett dem bra

verktyg att hantera sin generaliserade ångest. Det verkar dock som att terapin mestadels hjälper för stunden eller endast en kortare tid efter att behandlingen avslutats. De flesta uppger att deras tillstånd återkommande förvärrats igen och att de då behövt en ny behandling. Lizette har bland annat deltagit i KBT vid flera tillfällen och testat både gruppterapi och psykodynamisk terapi, men uppger att ångesten alltid varit kvar efter att behandlingarna avslutats. Så här säger hon:

Det, alltså det hjälpte väl till viss del [gruppterapin], man fick väl lite små verktyg. Men det var ändå när det där var klart så kände jag, näe, det är ändå, min vardag ser ut sig lik, den [ångesten] sitter ändå kvar (Lizette, 2016, 14:52).

Enligt Chen et al. (2019) ger inte psykologisk behandling mot GAD större effekt än psykologisk placebo. Chen et al. (2019) menar dock att dess effekter kvarstår efter avslutad behandling till skillnad från läkemedelsbehandling. I citatet ovan går det att utläsa att Lizette har en föreställning om att behandlingen ska ge fortsatt effekt efter att den avslutas.

Denna förväntning framkommer i flera av de andra poddarna också, medan de inte har samma förväntningar på medicinen. Här verkar det dock som att terapin mot GAD också ger en tillfällig eller kortvarig effekt.

I flera poddar uppger individerna med GAD att de vet att KBT fungerar för andra då de menar att det är bevisat, men att det inte fungerat för dem. Detta skulle kunna bero på att KBT ges för en mängd olika tillstånd och att GAD är mer svårbehandlat än andra, eller på att kvalitén på behandlingen kan variera. Jessica E berättar att hon mådde så dåligt att hon inte ville leva längre trots att hon gått i KBT, åt antidepressiv medicin och testat det mesta.

Hon berättar även att hon senare fick enormt mycket hjälp av KBT på en privat klinik och belyser även vikten av psykoedukation. Hon berättar att hennes liv räddades av att få förståelse för vad GAD innebär, hur hjärnan fungerar och varför hon mår som hon mår.

Hon berättar också att terapin bidrog till insikten av att hon inte är ensam om att må dåligt.

Trots den lyckade behandlingen berättar Jessica E dock att hon två år senare blev sjukskriven till följd av sin psykiska ohälsa och då behövde gå till en psykolog igen.

Att Jessica E fick bra hjälp först då hon vände sig till en privat klinik är ett tema som återkommer i flera andra poddar. Några nämner också att det är mycket kostsamt att gå i terapi och att de spenderat stora summor pengar på det. Det verkar alltså som att individer med GAD har olika möjligheter att få god behandling eftersom alla inte har råd att betala för terapi på en privat klinik. Det verkar dock som att även de som har råd med dyra

behandlingar trots allt fortsätter att lida av sin ångest. Therese har provat flera terapiformer varav några på privat klinik, men hon lever fortfarande ett mycket begränsat liv med stark ångest:

Intervjuare: Men, har du gått i KBT?

Therese: Mm, men jag borde nog gå en vända till känner jag nu (skrattar nervöst).

Intervjuare: Men hur mycket gick du då?

Therese: Jag har gått två vändor liksom, ena gången så har jag gått sån här KBT-behandling på internetpsykiatrin, så att då gick man på distans.

Intervjuare: Mm, ja men det har jag också gjort.

Therese: Det var ju skit, för mig i alla fall.

Intervjuare: Det gick inte bra nej?

Therese: Och sen så har jag gått här i Stockholm på en klinik. Och det var ju bra.

Intervjuare: När var det då?

Therese: 2014.

Intervjuare: Var det en privat klinik då eller vadå?

Therese: WeMind [ja]. (Therese, 2016, 26:16)

Therese har alltså bland annat gått totalt två omgångar i KBT men uppger att hon nog borde gå en gång till, vilket tyder på att terapin haft en låg eller åtminstone tillfällig effekt eftersom hon fortfarande har stora besvär av sin ångest. Hon säger att iKBT på Region Stockholms Internetpsykiatri var ”skit” för henne men att KBT på en privat klinik var bra.

De upplevda skillnaderna på kvalitén skulle kunna bero på att den ena gavs via nätet och den andra på kliniken. Det är dock möjligt att hon endast blev erbjuden iKBT från Region Stockholm då det är ett mer kostnadseffektivt alternativ. Individerna med GAD lägger alltså ner mycket tid, energi och pengar på behandlingar som sällan ger det resultat de önskar och flera beskriver en uppgivenhet över att gå runt med den konstanta oron. Lizette beskriver att hon känner sig som ett hopplöst fall men att hon trots det kommer fortsätta att kämpa tills hon fått rätt hjälp:

Varför blir inte jag av med den [ångesten]? Varför är jag typ ett så hopplöst fall? Det här ska ju hjälpa! Det är bevisat att det ska kunna hjälpa! Så ibland får

man va tjurig, man ska fan inte ge upp! Alltså man ska inte göra det (Lizette, 2016, 15:14)

Eftersom samtliga valt att gå i terapi om och om igen verkar effekten vara tillräckligt god för att det ska vara värt det. Eller så har de likt Lizette inte gett upp hoppet om att en dag få en lyckad behandling mot sin GAD, för vad har de egentligen för alternativ? Det avser resterande del av avsnittet att beröra.