Hantera stigma

I samtliga poddar framkommer berättelser som vittnar om att personerna med GAD upplever sig stigmatiserade av andra på grund av sitt tillstånd. Goffman (2020) beskriver stigma som något som skiljer individen från de ”normala”. Stigmat skapar en ständig känsla av att vara underlägsen. Majoriteten av personerna med GAD uppger att de känner att andra inte förstår dem och att de inte blir tagna på allvar på grund av att ångesten inte syns utåt.

I poddarna beskrivs att de blir ifrågasatta av personer i omgivningen. De upplever att andra tror att de överdriver och skyller på att de har ångest för att slippa undan eller för att få uppmärksamhet. Majoriteten beskriver att de tidigare i livet, eller fortfarande, har väldigt svårt för att berätta för andra om sitt mående. Caroline uppger att hon har svårt att förhålla sig till andra människor då hon drar sig för att berätta om sin ångest på grund av att omgivningen inte förstår. Hon menar även att deras oförstående bidrar till ännu mera ångest och att det är lätt att känna sig galen och vara dum mot sig själv på grund av detta.

Det verkar alltså som att andra människors oförstående bidrar till att de straffar sig själva och att deras mående försämras. Flera uppger även att de inte känner sig accepterade och respekterade av andra. Lizette berättar att hon blev utfryst av sina barndomskompisar när hon började få ångest. Hon har också fått höra av personer i sin omgivning att hon ska rycka upp sig och att det är svagt att inte kunna stå emot ångesten. Problemet som återkommer är just att ångesten inte syns och att förståelsen därmed uteblir. Detta kan även försvåras av att människor i omgivningen kanske inte har någon egen erfarenhet av ångest och därför ingen kunskap om vad det innebär. Så här beskriver Caroline hur andra människors oförmåga att förstå bidrar till problem för henne:

…jag blir också så uppgiven, jag liksom skyller inte på någon men det är jättesvårt att liksom få andra människor att förstå hur det känns [. . .] Man måste kräva att bli respekterad, och jag upplever att folk har väldigt svårt att

respektera om de inte förstår. Och då blir det också jättemycket problem för att sen blir man ju jättesårad då nån förminskar ens känslor sådär fullt rakt av (Caroline, 2020, 18:00).

Individerna har erfarenhet av att omgivningen behandlar dem illa på grund av deras oro och att detta förvärrar deras tillstånd. Goffman (2020) skriver om två typer av stigma. När stigmat är synligt eller känt av omgivningen är individen misskrediterad och ses därför inte som ”normal”. När stigmat inte syns utåt och därmed är okänt av omgivningen, benämns individen istället som misskreditabel. Han uttrycker även vikten av att ta hänsyn till stigmats orsaker och verkningar både för den ”normale” och för den stigmatiserade. När stigmat är osynligt blir även svårigheterna osynliga vilket resulterar i att hänsynen uteblir till stor del.

Detta skapar irritation hos den stigmatiserade. Individen drabbas med andra ord av stigmat oavsett om det är öppet eller dolt. Det framkommer i poddarna att omgivningen i de flesta fall inte kan se att individerna har ångest och flera uppger att de aktivt döljer den för andra.

Så här säger Mats till sin fru:

Men jag hade ju aldrig pratat med någon om den här ångesten. Du, du var den första människan som jag berä… Alltså jag hade ju ett förhållande, jag var ju sambo i tre år innan vi träffades. Eh men för henne berättade jag aldrig det här, vilket jag tycker känns ofattbart nu. Varför gjorde jag inte det? Men förmodligen var det för att jag skämdes för det (Mats 2021, 15:44).

Det var först i 30-års åldern som Mats berättade om sin ångest för allra första gången. Att bli förälder förvärrade hans oro så pass mycket att han inte längre klarade av att hålla den inom sig, därför valde han att berätta för sin fru. Mats hade då lidit av ångest i över 20 år utan att dela detta med någon för att han skämdes. Goffman (2020) uppmuntrar till att inte dela ett dolt stigma med alla men att vara öppen med de som står nära och där det gynnar individen själv att andra vet. Han skriver dock att de närmaste kan vara de som är svårast att dela detta med och att kunskapen inte nödvändigtvis leder till förståelse. Så stigmat kan skapa följdproblem oavsett om det hålls dolt eller öppet. Caroline berättar att hon brukar säga att hon har huvudvärk eller att hon är trött när hon har ångest då hon är rädd för vad andra ska tänka och känner att det är lättare att skylla på något annat än att säga som det är. Goffman (2020) liknar detta vid skylning vilket innebär att individen gör stigmat så lite påträngande som möjligt även om hen är öppen med det. Detta är någonting som berörs i andra poddar också:

Jag har känt mig ensam hela mitt liv med det här, jag har känt mig så annorlunda, så konstig. Men statistiken säger ju att jag är ju inte ensam och varför har man så mycket lättare att typ prata om andra såhär fysiska sjukdomar. [. . .] Det är så konstigt egentligen för jag vet att, för man kan sjukanmäla sig från jobbet för att man har feber och allt såntdära, men att man sjukanmäler sig på grund av att man har stark ångest, det är som ba aha? Men ryck upp dig, kom till jobbet ändå. Och då blir jag också så arg, för alltså, vad väger tyngst? Jag vet att feber är jättejobbigt, det har ju alla ibland och det har ju jag också. Men vad väger tyngst, en feber eller någon som ligger där hemma och känner; jag vill inte leva mer, att gå till jobbet nu kommer, alltså det kommer förstöra mig, jag klarar inte av att gå ett steg. Att det ändå liksom överväger att, nej, ah, det tas inte på samma allvar och det gör mig förbannad, alltså det gör mig så jävla arg (Lizette, 2016, 36:12).

Individerna med GAD uttrycker en önskan om att normalisera psykisk ohälsa och ta bort stigmat. Flera uttrycker en frustration över att det inte är lika accepterat som fysiska sjukdomar och samtliga har valt att offentligt dela med sig av sina erfarenheter trots det upplevda stigmat. När en person frivilligt avslöjar sitt stigma menar Goffman (2020) att hen nått den slutgiltiga fasen i sin moraliska karriär. Jessica E uppger att syftet med hennes podcast är att minska tabut och Amanda menar att ett dåligt mående ses som något fult och att det skulle bli lättare om alla istället pratade om det på ett odramatiskt sätt.

Stigma orsakar skam och även skam för skammen (Goffman, 2020)^. Flera uttrycker att de tidigare skämts eller fortfarande skäms över sitt tillstånd och att de därför lever bakom en fasad. Så här säger Caroline:

Jag orkar typ inte fejka då jag mår dåligt, men det är också därför som jag tror att jag är så bekväm alltid med att vara med ett kompisgäng, för då är man så bekväm med alla så då behöver man inte på det sättet låtsas vara någon annan än vem man är, och det är ju nog någonting som jag försöker jobba på att liksom aldrig vara det [någon annan än sig själv] så att man aldrig, så att det aldrig liksom ska bli ett problem men såklart att det är som svårt att, alltid helt hundra procent vara sig själv (Caroline, 2020, 35:25).

Individerna med GAD upplever därmed att de inte tillåts vara sig själva utan istället behöver hålla upp en fasad gentemot sin omvärld. Goffman (2020) liknar detta med en

förklädnad vilken han menar är ansträngande att bära. Detta kan tänkas få stora konsekvenser för individernas självbild och självkänsla. I tidigare forskning framkommer att ungdomar med GAD döljer sina känslor för att undvika stigma (Woodgate et al 2020) och att de känner sig värdelösa (O’Brien et al 2019). Goffman (2020) menar att en svårighet som orsakar problem i en individs sociala situation, även riskerar att påverka hens självbild.

Många uppger att de tidigare haft eller fortfarande har en låg självkänsla och det upplevda stigmat skulle kunna vara en förklaring till det.