I det här avsnittet presenteras en redogörelse för begrepp som myntats av sociologerna Anthony Giddens och Erving Goffman. Här läggs fokus på Giddens risksamhällsteori och Goffmans stigmateori. Eftersom de båda ger samhällsvetenskapliga förklaringsmodeller kring ångest och dess konsekvenser, anses dessa vara lämpliga utgångspunkter för att förstå och förklara studiens empiri.
3.1. Giddens risksamhälle
Sociologen Anthony Giddens (1996, 1997) menar att vi lever i ett risksamhälle vilket innebär att vi är omringade av potentiella hot och faror. Människor har alltid varit utsatta för risker som exempelvis naturkatastrofer. Men i dagens samhälle är vi utsatta för andra typer av risker som är orsakade av människor, exempelvis klimatförändringar, kärnvapenkrig och ekonomiska kriser. Idag finns dessutom en utspridd riskmedvetenhet bland befolkningen.
För att kunna stå ut med alla risker som utgör stor fara har de flesta människor blivit avtrubbade, en del är dock ängsliga och bekymrade hela tiden, varje dag. Giddens (1996) menar att dessa personer troligen anses vara störda eller hysteriska, men att det är helt rationellt att ha en konstant oro eftersom vi alltid befinner oss i en ovisshet. Enligt Giddens (1997) befinner sig alla människor i ett dilemma där ovissheten bidrar till tvivel, vissa kan dock bli så förlamade av sitt universella tvivel att de får paranoia eller drar sig undan socialt umgänge.
Enligt Giddens (1997) har de flesta människor en skyddshinna mot omständigheter som skulle kunna väcka oro och ångest, han kallar denna för den ontologiska tryggheten. Den ontologiska tryggheten utgör en känsla av att det finns en kontinuitet och ordning i händelser vilket i sig bidrar till en tilltro till omvärlden. Denna trygghet skapas genom en emotionell tilltro till andra människor, vilket sker redan i den tidiga barndomen. Giddens liknar detta med en emotionell vaccinering som ges av barnets omsorgspersoner genom att de upprättar rutiner, vanor och en struktur, eftersom detta i sig utgör en förutsägbarhet (Giddens, 1997). Att skapa en yttre ordning genom rutiner genererar alltså i en inre känslomässig trygghet. Personer som inte har denna skyddshinna drabbas av en ihållande existentiell ångest (Giddens, 1996). Det är även möjligt att få en känsla av trygghet genom en genuin relation i vuxen ålder eftersom en äkta relation bygger på en grundläggande tillit.
Eftersom dessa relationer kan avslutas finns dock en risk för känslor av otrygghet (1997).
Giddens (1997) uppger att ångest inte behöver vara kopplad till ett specifikt objekt då den är diffus och fritt flytande. Han menar dock att den kan haka fast i objekt eller situationer som inte har direkt koppling till det som ursprungligen framkallade ångesten. Individer kan utveckla beteendemönster som tillfälligt ersätter ångesten, men den kommer sedan tillbaka kraftfullare när beteendet inte kan utföras. Att stänga av olika former av ångest kallar Giddens (1997) att konfiskera verkligheten. En person som försöker kontrollera ångesten är skyddad under normala omständigheter. Men eftersom den ontologiska tryggheten hotas när personliga kriser inträffar, kommer ångesten då tillbaka med ännu hårdare kraft.
3.2. Goffmans stigma
Inom varje samhälle finns föreställningar om vad som är normalt. När en person avviker från en grupps förväntningar på hur en viss individ bör vara, blir hen stigmatiserad, alltså stämplad som en utstött människa. Goffman (2020) definierar stigma som en benämning på en egenskap som är djupt nedvärderad. Stigmat skiljer individen från de som anses vara normala och orsakar en konstant känsla av underlägsenhet. Det orsakar också en känsla av att vara ifrågasatt och att inte veta var en har andra. Stigma kan också orsaka skam och självhat samt påverka individens självbild och självkänsla, vilket i sin tur kan försvåra individens sociala sammanhang.
Goffman (2020) skriver om två typer av stigma. När stigmat är synligt och känt av omgivningen är individen misskrediterad och ses därför inte som ”normal”. När stigmat inte syns utåt och därmed är okänt av omgivningen, benämns individen istället som misskreditabel. Att vara misskriditabel utgör ett dilemma för huruvida individen ska dölja sitt stigma eller inte samt en risk för att bli påkommen. När stigmat är osynligt uteblir även hänsynen från omgivningen, vilket orsakar irritation hos den stigmatiserade. Goffman (2020) menar därför att individen gynnas av att vara öppen med sitt stigma med de som står hen nära. Anhöriga till en person med stigma kan ge stöd om de är medvetna om stigmat, Goffman (2020) kallar dem för de upplysta. För att en stigmatiserad individ ska kunna umgås med anhöriga utan att känna skam eller utöva självkontroll krävs dock att de anhöriga blivit så kallade visa och accepterade av den stigmatiserade. Detta sker vanligtvis genom att de delar en väldigt personlig upplevelse. Personer som är stigmatiserade kan också få ett stort stöd av andra med samma stigma, Goffman (2020) kallar dessa för de sympatiska andra.
Om den stigmatiserade personen accepterar och respekterar sig själv är det möjligt att hen inte känner något behov av att dölja sitt stigma alls. När en person frivilligt avslöjar sitt stigma menar Goffman (2020) att hen nått den slutgiltiga fasen i sin moraliska karriär, vilket innebär att hen anpassat sig till sin situation. De som inte kan eller vill dölja sitt stigma, försöker dock ändå skyla det. Det innebär att de gör stigmat så lite påträngande som möjligt.