En konstant oro

I samtliga poddar framkommer att individerna med GAD är oroliga mer eller mindre hela tiden och att de kan oroa sig för allt möjligt. Det finns vissa likheter avseende områden som flera oroar sig för, men det finns även stora variationer mellan individerna. Några beskriver exempelvis att de har mycket oro över sin egen hälsa, medan andra beskriver att de väldigt sällan oroar sig över den. Eftersom de oroar sig för många olika saker finns även stora variationer inom varje enskild individ. Paulina beskriver det så här:

De är väldigt tufft, det är det. Den [ångesten] är ju, den är väldigt bred om man säger så, just för att den liksom den dyker upp när som helst och handlar om väldigt många olika saker i livet. Och den finns ju där liksom hela dagen kan man ju säga (Paulina, 2020, 01:36).

Personerna med GAD beskriver att de lever med en konstant oro. Flera uppger att oron ökar i samband med sociala sammanhang och när de utsätts för nya situationer. Flera säger även att de oroar sig för att göra misstag eller att misslyckas. Detta är sådant som alla människor kan tänkas oroa sig för ibland, men individerna med GAD beskriver att de kan ligga sömnlösa över detta och att de ofta väljer att avboka aktiviteter då oron blir för stark. De oroar sig även över helt andra typer av saker. Exempelvis uppger Amanda att när hon var yngre så oroade hon sig för att ett plan skulle krascha precis där hon befann sig, i samband med 11 september-attackerna. Hon berättar att det gick så långt att hon inte visste hur hon skulle leva sitt liv då hon varken kunde vara hemma eller gå ut eftersom hon trodde att det skulle hända precis där hon var hela tiden. Mats berättar att han var så rädd att hans hjärta skulle stanna när han var barn att han hela tiden behövde känna efter om det fortfarande slog. Jessica H beskriver att hon inte klarar av att se ett brev från Skatteverket utan att ångestnivån höjs och att hon varje dag tror att hennes barn har dött tills de kommer hem igen. Marielle uppger att hon får ångest när hon ska gå på bussen om någon står bredvid henne och väntar då hon oroar sig för vem som ska gå först, vad som händer om de skulle gå precis samtidigt eller om dörren inte ens öppnar sig. Hon beskriver även att hon ofta får olika katastroftankar som exempelvis att hon ska få sparken när hennes chef är på dåligt humör eftersom hon då tänker att det handlar om henne. Trots att det finns en stor variation avseende vad de oroar sig för kan en gemensam nämnare identifieras. Samtliga verkar triggas av ovisshet. Eftersom de inte kan vara helt säkra på att ett plan inte kraschar in i deras fönster, att hjärtat inte slutar slå eller att deras barn inte ska dö, så oroar de sig för det. Så här säger Jessica H:

Den diagnosen [GAD] är ju en väldigt svårbehandlad diagnos. Det är en av de svåraste diagnoserna för att det är ju så att du är ju inte orolig för en sak utan du är orolig för allt, alla saker. Ibland är jag orolig för, för ekonomi och ibland för liksom min man eller mina barn eller hunden eller jag kan hitta, jag kan hitta o va orolig för exakt [allt]. Jag kan hitta på saker o va orolig för liksom att, eh.

O det var en som beskrev det ganska bra att GAD är som att ha en allergi mot ovisshet. Att jag står inte ut med nån form, jag vill ha kontroll på allt i mitt liv.

Man står liksom inte ut med att inte, att inte veta. Så skillnaden från andra människor som också kan vara oroliga och ha ångest är väl att man har den i väldigt mycket högre grad när man har den varje dag, den tar liksom aldrig slut (Jessica H, 2020 03:03).

Tillståndet kan alltså beskrivas som en allergi mot ovisshet. Giddens (1996) menar att vi alltid befinner oss i en ovisshet då det alltid finns en risk. Han menar att det troligen anses vara stört eller hysteriskt att ha en konstant oro men att det är helt rationellt eftersom vi aldrig kan vara helt säkra. Det här med att hitta på saker att oroa sig för som Jessica H nämner i citatet ovan framkommer även i andra poddar. Giddens (1997) menar att ångest inte behöver vara kopplad till ett specifikt objekt då den är diffus och fritt flytande. Han säger dock att den kan haka fast i objekt eller situationer som inte har direkt koppling till det som ursprungligen framkallade ångesten. Det kan alltså vara så att de har en diffus ångest och letar upp någonting att fästa den på för att det ska bli mer hanterbart. Det verkar också som att det har blivit ett normaltillstånd för dem att oroa sig. Det skulle kunna vara så att det upplevs otryggt för dem att inte känna oro eftersom de då tappar kontrollen och därmed inte är förberedda på om någonting skulle ske. Så här säger Hanna:

Alltså jag har ju dagligen ångest, men det är som en sån här kompis-ångest brukar jag säga att det är så här, den känner jag, den är där, den stör mig inte så mycket längre för jag har blivit kompis med den. Men sen så kommer det perioder då jag blir jätteångestfylld, nästintill deprimerad, då jag inte går ut, jag vill inte prata med någon, jag ligger bara hemma och väntar ut tiden tills att ångesten släpper, och det kan va allt från en dag till en vecka. Då det bara är så mycket ångest att det finns ingen morgondag liksom, det är helt bäcksvart. Men så vänder det och så är det den här lilla kompisångesten. Och sen är det klart det finns saker som triggar ångesten, sån specifik ångest att man har en redovisning eller att man ska prata inför folk, asså såna grejer. Men vanlig liksom generell ångest är där hela tiden mer eller mindre (Hanna, 2020c, 30:00).

Hanna beskriver att hon har blivit kompis med sin ångest och att den inte stör henne så mycket längre. Detta kan antas innebära att hon lärt sig att acceptera sin ångest, men det är även möjligt att gå steget längre och tolka det som att den likt en kompis också utgör en trygghet. Hanna beskriver också att hon har bättre och sämre perioder och att ångestens intensitet varierar därefter, detta är någonting som framkommer i majoriteten av poddarna.

Personerna med GAD verkar även ha kommit olika långt i sina processer. Somliga uppger att deras symtom är betydligt lindrigare nu än tidigare medan andra är precis i början av en behandling och uttrycker att de har stark ångest dagligen. En annan förklaring till att deras mående varierar kan vara att hälften uppger att de har en samsjuklighet. Enligt Nilsson (2019) har upp till 90% av de som är diagnostiserade med GAD även andra psykologiska besvär

som exempelvis depression, social fobi eller missbruksproblematik. I poddarna framkommer exempelvis att flera också lider av panikångest. Mattias ger en beskrivning av hur han menar att generaliserad ångest skiljer sig från annan ångest:

Mattias: De e ju att man har otroligt nära, till oro och otroligt nära till en, en liksom mildare ångest. För att den vanliga ångesten är för mig är ju ganska förlamande och (sväljer) som en käftsmäll (harkling).

Kollega: Den är mer kraftig?

Mattias: Ja, det här är mer som ett skoskav på något vis, att, att de är där hela tiden och det gör livet, kan göra livet jävligt surt. Har du ett blödande skavsår så är det inte skitroligt och det är svårt att gå (Mattias, 2018, 04:02).

Generaliserad ångest verkar därmed vara mindre kraftfull än annan ångest, men ändå inte lindrigare då den är ständigt närvarande. Flera beskriver att de ofta är trötta på grund av att de går runt med en konstant oro. De beskriver även hur de blir helt dränerade på energi av att utsätta sig för situationer som stressar dem. I flera poddar framkommer även att den konstanta oron bidrar till känslor av uppgivenhet, nedstämdhet och ett dåligt mående, vilket även framkommer i diagnoskriterierna (5:e uppl.; DSM–5; American Psychiatric Association, 2013). I majoriteten av poddarna framkommer också att den generella oron påverkar deras vardag och sociala liv. Några nämner att de hade svårt att koncentrera sig i skolan och att de tror att detta påverkat deras prestationer. Flera beskriver även att de har ångest kopplat till sitt jobb eller att den konstanta oron resulterat i sjukskrivningar från arbetet. Detta för med sig konsekvenser för både individen och för samhället. Den generaliserade ångesten verkar även påverka individernas relationer. Flera berättar att deras oro och ångest går ut över deras anhöriga på olika sätt, vilket bekräftas av Hinshaw (2007) samt Giddens och Sutton (2021). Några uppger exempelvis att oron kan tas i uttryck i irritation och att denna kan gå ut över personer i deras omgivning. Det kan också handla om att familj och vänner påverkas av att personerna med GAD ställer in resor och aktiviteter på grund av sin ångest eller att de kan ha svårt att vara närvarande i kontakt med andra. Mattias säger så här:

Och många gånger så har jag varit med [på aktiviteter med familjen] och bara liksom drar ner allting vilket ju är skitjobbigt och känna att man är den som liksom sänker (Mattias, 2018, 21:43).

Det verkar därmed som att GAD inte endast drabbar individen, utan även dess anhöriga och i viss mån även samhället. Mattias säger i ovanstående citat att han tycker att det är jobbigt att känna att han påverkar andra negativt. Dessa tankar framkommer i flera av de andra poddarna och det verkar som att individerna lägger en stor skuld på sig själva. Det tycks även vara så att personer i deras omgivning kan skuldbelägga dem för deras ångest vilket följande tema om stigma berör.