Behov av självförverkligande

Den sista nivån, behov av självförverkligande, fyller alltså en stor funktion avseende projektens efterlevnadsförmåga. När alla bristbehov är tillgodosedda träder individen in i tillväxtbehovet som egentligen aldrig går att mätta men som hela tiden driver individen framåt i utvecklingen och bidrar med framsteg. Behovet av självförverkligande är detsamma för alla människor oavsett om man är fattig eller rik. Den stora skillnaden ligger i hur snabbt man som

80 individ kan tillfredställa bristbehoven längre ner i Maslows behovspyramid. Som det har påpekats tidigare ska svenskt bistånd vara hjälp till självhjälp där strävan är att hjälpa

individer att nå tillväxtbehovet längst upp, vilket kan ställas vid sidan om FNs stadgar där det går att utläsa att FN ska främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet. En viss liknelse kan göras med Amartya Sens presentation av människors förmåga vilket innebär människans frihet att leva ett liv som det finns skäl för att värdesätta.274 Fattigdom är en förlust av människans förmåga, vilket skulle kunna jämföras med fattigdom som ett resultat av hot mot människans självförverkligande.

Maslow har tar tagit fram typiska personlighetsdrag vilka symboliserar den självförverkligande människan. Bland annat ska individen inneha en hög grad av självständighet,275 vilket kan återknytas till den förmåga individen har att föra utvecklingsarbetet vidare framåt. Individen präglas även av en realistisk

verklighetsuppfattning276 som i utvecklingsarbetet kan kopplas till vikten av att erhållen kunskap från utvecklingsprojektet kan appliceras på samhället individen lever i. Vidare talar Maslow om individens accepterande av den egna personen och andra277 som leder till ökad kulturförståelse och möjlighet att överkomma redan fastställda stereotyper. Även att ha goda relationer till andra människor är väsentligt,278 vilket kan leda till samarbete över gränser.

Att sträva mot en personlighet kan kopplas till den så kallade socialisationsprocessen, vilken innebär att individer lär sig att anpassa sig till sociala normer samt hur han eller hon ska agera i förhållande till kulturen i samhället. Individen lär sig att handla på ett sätt som andra

förväntar sig att man gör, det handlar alltså om en överföring av kultur till individer.279 Socialisationsprocessen involverar skapandet av vem vi är och vad som är viktigt i våra liv. Processen är inte självgående, utan med vårt aktiva deltagande och hur vi interagerar med vår omgivning påverkar i allra högsta grad denna. Som individ påverkas man av tidigare beslut man fattat och tidigare agerande. Beslut fattas ofta i kontexter där vi inte har full kontroll vilket innebär att besluten beror på i vilken miljö individen befinner sig i.280

274 _{Se s. 26}

275 _{Halse, John Aasted, 2008} 276 _ibid

277

ibid

278 _ibid

279 _{Horne, John, Tomlinson, Alan & Whannel, Garry, Understanding sport: an introduction to the sociological}

and cultural analysis of sport, 1999

81 Beslutet att idrotta influeras av möjligheterna som ges för att idrotta, vilken social support man som individ kan få, hur den identitetsskapande processen löper samt i vilken kulturell kontext som beslut fattas. Forskning visar på att beslutsfattandet att deltaga i idrott är relaterat till individens utveckling, det sociala livets struktur och kulturella ideologier. Att fatta beslutet att idrotta sker alltså inte vid ett tillfälle som sedan kvarstår. Beslutsfattande är en ständigt pågående process som ändras då kontexten individen verkar inom ändras. Detta gör att idrottsdeltagandet bland individer är lätt att påverka av extern part. Vidare kan individens anledningar till att stanna kvar inom idrotten härledas ur förändringar i individens liv.281 Detta kan återkopplas till det faktum då utvecklingsprojektet inte övergått till ett självgående arbete för utvecklingsländerna. Om biståndsorganisationerna lämnar projekten för tidigt, innan individerna nått behovet av självförverkligande, finns risk att individerna faller tillbaka ner i pyramiden och intar utgångsläget igen. En av riskfaktorerna kan vara den minskade trygghet inom idrotten då biståndsorganisationer lämnar dem. För grupper som av samhället inte anses vara lämpliga att utöva idrott, blir det en svårighet att fortsätta idrottandet. De starka bra minnen och erfarenheter som individer kan uppleva i idrottssammanhang får olika inverkan på individen beroende av omgivningen. Det är genom en individs relationer som minnen och erfarenheter får en mening. Om resten av en persons nära omgivning inte uppskattar idrott är det svårt för personen att tillgodogöra sig det man själv upplever som positiva erfarenheter för stunden.282 Ur detta kan tolkas att det är attityder man bör angripa först vid utvecklingsarbete. Därtill handlar det om att förankra arbetet hos lokalbefolkningen och undvika provokation. Socialisationsprocessen inverkar alltså i Maslows behovspyramid i avseende att sträva efter en personlighet och behovet av självförverkligande.

Teorianalysen har satt intervjuanalysens aspekter i ett mer teoretiskt perspektiv, där aspekterna prövas mot Maslows behovspyramid. Pyramiden används för att visa på hur idrotten kan ses som ett verktyg för att få individer att nå självförverkligande. Idrotten kan ses som ett verktyg som påverkar individens väg högre upp i behovspyramiden, men även lägre ner. De fem behovsnivåerna kan på något sätt relateras till idrottens påverkan på människan.

281

ibid

82

5 Slutsatser

Uppsatsens syfte är att analysera och problematisera relationen mellan idrott,

biståndsorganisationer och utvecklingsländer för att se vilken betydelse idrotten har för dels individer i utvecklingsländer och dels samhällsutvecklingen i stort. Vidare syftar uppsatsen till att arbeta fram en handlingsplan för biståndsorganisationer som väljer att använda idrott som verktyg i utvecklingsarbete. För att möjliggöra detta delades syftet upp i fyra

frågeställningar, vilka besvaras nedan. Den fjärde frågan utgör den handlingsplan som förhoppningsvis kan hjälpa biståndsorganisationer att utveckla sitt arbete med idrott som verktyg. Handlingsplanen presenteras som en tio-punktslista med korta förklaringar efter varje punkt.

Använder biståndsorganisationer överhuvudtaget idrott i sin verksamhet, och i så fall hur? Alla de sex biståndsorganisationer som ligger till grund för intervjumaterialet använder sig på något sätt av idrott i sin verksamhet, där det idrottsrelaterade arbetet ser ut på två olika sätt. Det ena sättet är att utgå från idrotten som arbetsmetod och det andra sättet är att använda idrotten som en av flera metoder. Gemensamt för alla sex organisationerna är att idrottsarbetet ska öka möjligheterna att nå målen med utvecklingsarbetet. De arbetsområden som ligger till grund för verksamheterna har sammanfattats i tre större utvecklingsområden, nämligen att höja kunskapsnivån hos individer, minska kriminalitet och våld samt uppmärksamma marginaliserade grupper. Ett tredje sätt att arbeta på som tillkommer utanför

intervjumaterialet är att inte själv driva några projekt, utan istället stödja samarbetsorganisationer som genomför dessa.

Förändringen med idrottsprojekt måste komma genom den lokala befolkningen, varvid samarbete är viktigt vid etablering av projekt. En vanligt förekommande arbetsmetod är att skapa ett samhälle kring barnet, där man satsar lika mycket resurser på båda könen. Genom idrotten är det mötet man vill åt och inte huruvida båda könen idrottar tillsammans. Idrotten i utvecklingsarbete används med ambitionen att lättare nå framsteg. Dock bör idrotten sättas in i ett annat mer komplext sammanhang för att kunna utvärdera idrottens egenskaper och dess inverkan på utvecklingsarbetet. Idrott ses som ett lockbete till andra områden, vilket man utnyttjar i sin utvecklingsverksamhet. I flera projekt arbetar man på plats i utvecklingslandet för att bygga upp en alternativ sysselsättning för barn och ungdomar. Arbetet sker även med ett vuxenengagemang då barnet kräver detta för positiv utveckling.

83 Utvecklingsarbetet med idrott ska ha en spridningseffekt i samhället så att projekt blir

självbärande och lever kvar även efter att biståndsorganisationerna lämnat det. Genom att knyta lokala kontakter vidgar biståndsorganisationer sitt kontaktnät som leder till nya utvecklingsprojekt där idrotten kan visa sig igen.

Vilka möjligheter för idrotten med sig som förenklar utvecklingsarbetet?

Idrottens massiva deltagarantal världen över gör den till en arena för attraktiva mötesplatser. Den naturliga mötesplatsen bidrar till att idrotten kan verka som ett lockbete för att få barn och ungdomar att engagera sig. De bidrar även till att transformera politiska och idrottsliga stereotyper där fiendegrupper i konfliktdrabbade områden kan mötas och enas. Idrott uppfattas positivt och skapar glädje, den bidrar till god hälsa och verkar som en alternativ sysselsättning. Den alternativa sysselsättningen kan verka positivt i att transformera kriminellt belastade ungdomar till idrottande skolungdomar istället. Idrotten kan också ses som ett mer attraktivt alternativ till sammankomster i utbildningssyfte för unga, detta i jämförelse med exempelvis seminarier. Exempel visar även på att unga upplever skolan mer stimulerande när idrott har införts i skolmiljön.

Möjligheten finns att välja idrottsformer som ej är resurskrävande, vilket möjliggör

idrottandet trots ekonomiska brister. Även den organiserade idrottens regler verkar, jämfört med reglerna i det civila livet, vara accepterade av idrottsdeltagarna. Gruppgemenskap är ett ord som rikligt förekommer i idrottssammanhang där biståndsarbete med idrott som verktyg har visat sig ha starka krafter att binda samman familjer. Genom utvecklingsarbete med idrott möjliggörs även kontakter mellan skolor och individer. Även de vuxnas kontakt med unga förbättras, vilket kan ge ett värdefullt informationsutbyte rörande de ungas vardag och deras kontaktnät. I avseende samarbete, har det genom idrotten kunnat framodlas nya

samarbetsformer mellan idrottsförbund, föreningar och organisationer runt om i världen. Dessa samarbeten har bland annat lett till arbete med frågor gällande demokratisk ordning, organisationsutveckling och styrelsearbete.

Vilka problem för idrotten med sig som försvårar utvecklingsarbetet? Problem med idrott som verktyg i utvecklingsarbete kan uppstå då man vid

uppmärksammande av marginaliserade grupper dels utmanar de historiska inomidrottsliga banden men även den bredare sociopolitiska omvandlingen. Risken finns att det är den

84 marginaliserade gruppen som anses provocera samhället. I en del samhällen är det ej

accepterat att vissa grupper idrottar, vilket kan skapa en situation likt den nyss nämnda. Ett annat problem som kan uppstå är om idrottens mervärde och egenskaper inte är analyserade innan dessa påverkar utvecklingsarbetet. Egenskaper som inte passar in i situationen bör elimineras innan arbetet påbörjas. Samhällets infrastruktur kan också påverka

utvecklingsarbetet som använder idrott som verktyg.

Med idrottens popularitet riktas också mångas blickar mot denna arena. Problem kan uppstå och försvåra utvecklingsarbetet då ytterligare aktörer såsom kommersiella organisationer och företag träder in på idrottsarenan med andra mål än biståndsorganisationerna. Svårigheter uppstår även om organisationen som bedriver utvecklingsarbetet inte har något idrottsintresse och endast använder idrotten för att den lockar till sig många individer. Att locka genom idrott kan också skapa problem om man väljer att senare plocka bort idrott från utvecklingsarbetet. De individer man då har lockat till sig har tagit steget in i utvecklingssatsningen just på grund av intresset för idrott. Försvinner idrotten för tidigt finns risk att även individerna försvinner ur utvecklingsarbetet. Detta under förutsättning att utvecklingsmålen ej ännu är nådda.

Samtidigt som biståndsarbete har visat kraft på att starkt binda samman familjer bedrivs utvecklingsarbetet ofta på annan ort eller i ett annat sammanhang än det normala. Problemet som uppstår är att familjer istället splittras. Inom idrotten förekommer även exkludering, vilket får känslan av grupptillhörighet att avta. Idrottsgruppen utgörs av ett konkurrenssystem där kamp blir synligt. Då idrottsorganisationen reglerar konkurrensen på gruppnivå och individnivå kan man se detta som att människor resonerar på en lägre moralisk nivå inom idrott när man står inför ett moraliskt dilemma jämfört med när man står inför andra moraliska dilemman i vardagen. Även sammansättningen av idrottslagen, likt sammansatta landslag, kan tendera att framstå problematiskt i idrottssammanhang där fokus ska dras från

tävlingsmomentet. Barnidrotten anses även i vissa avseenden vara delvis professionaliserad.

Vad ska en handlingsplan innehålla och ta hänsyn till för att denna ska kunna verka som trovärdigt verktyg för biståndsarbete i utvecklingsländer med idrott som arbetsverktyg?

1) I vilken miljö agerar man?

Den organisering av idrott som man i västvärlden anser vara lämplig i

utvecklingssammanhang bygger på västerländska värderingar och på västerländska uppfattningar av utvecklingsländerna. Utan att göra ett avvägande i planeringen av

85 idrottsarbete finns risken att idrotten antar former skapade av västvärlden, som ej är applicerbara på ett utvecklingsland. För att undvika hot mot individer bör man göra ett idrottsval som inte strider mot allt för många normer i samhället. Det bör också

undvikas att tränga sig in i samhällen och förbi traditioner.

2) Vad fokuserar man på?

Det bör finnas en tydlig fokusering hos biståndsorganisationer mot vad det är man arbetar för. Idrott bidrar till att utvecklingsarbetet går framåt och att man har en väg att gå mot sitt mål. Däremot är idrotten inte magisk. Allt beror på hur man använder den. Exempel på vad man kan arbeta för, vilka visat sig vara beprövade med idrott, är att höja kunskapsnivån hos individer, minska kriminalitet och våld samt uppmärksamma marginaliserade grupper.

3) Vem vänder man sig till?

Valet av sysselsättning på mötesplatsen bör bero på vilken målgrupp man har. Här bör man exempelvis ta hänsyn till om man vänder sig till män eller kvinnor, pojkar eller flickor, vuxna eller unga, eller människor från olika religioner. Man bör beakta hur man arbetar med olika grupper för att förändra attityderna mot dessa.

4) Lär känna det man arbetar för

Som biståndsorganisation måste man se till vad det är man vill utveckla och inte ensidigt se till idrotten. Det måste finnas en tydlig fokusering mot vad det är man arbetar för, exempelvis utbildning eller HIV/AIDS-prevention, och sen läggs idrotten på detta. Man bör även förstå orsakerna till ett beteende som arbetet med idrott önskar att påverka, exempelvis orsakerna bakom kriminalitet eller fattigdom. Hur

utvecklingsarbetet med idrott ter sig beror dels på idrottskunskap och dels på kunskaper om individerna och dess situation i samhället.

5) Tänk igenom idrottens betydelse för sammanhanget

Analysera idrottens egenskaper innan det appliceras på idrottsarbetet och sätt in rätt idrott i rätt situation. Ta hänsyn till vad den planerade idrotten kan ha för

konsekvenser på dels individerna och dels samhället. Försök tänka kritiskt så att de eventuella nackdelarna med idrotten elimineras innan projektet är igång. För att utvecklingsarbete med idrott som verktyg ska genomföras så effektivt som möjligt bör

86 ett partnerskap upprättas inom utvecklingsområdet där en part representeras av en idrottsorganisation och den andra parten av en biståndsorganisation. Detta för att kunskapsnivån ska bli så hög som möjligt. Även samarbete kan inledas med organisationer som kan uppfylla individers mest grundläggande behov.

6) Gemensamt intresse

Det gemensamma intresset för idrott hos biståndsorganisation och målgrupp är

viktigare än valet av idrott. Utan ett intresse för idrott är det också svårt att utveckla en arbetsmetod som tar hänsyn till idrottens betydelse.

7) Skilj inte idrotten från samhället

För att unga som deltager i utvecklingsarbetet ska kunna tillgodogöra sig den kunskap som förmedlas i utvecklingsprogrammet, måste det klargöras hur deras upplevelser kan appliceras på samhället i stort. Utvecklingsprogrammen bör därför undvika att skiljas av från samhället då det uppstår svårigheter för individen att överföra

självkänslan som odlas i den idrottsliga värden, till en större kontext. Vad som även är väsentligt här är den spridningseffekt som man uppnår om samhället och idrotten verkar parallellt. Med spridningseffekt kommer självgående projekt som utvecklar samhället. Biståndsorganisationer bör stanna kvar i projekt tills ett säkert samhälle har byggts upp runt omkring projektet.

8) Tydlig idé och struktur

I idrottssammanhang är det av stor vikt att organisationen har en tydlig idé och struktur kring utvecklingssamarbetet. Risken finns annars att arenan blir en bas för annan verksamhet, exempelvis exploatering och professionella satsningar.

9) Engagera omgivningen

Som biståndsorganisation bör man ta hänsyn till ungas behov av viss vuxenledd strukturering inom idrotten som leder till ökad trygghet avseende närhet till vuxna samt vuxna som förebild. Biståndsarbete har även starka krafter att binda samman familjer. Detta bör man utnyttja. Risken är att den målgrupp man arbetar med för att utveckla faller tillbaka till det liv som var ett faktum innan projektet påbörjades när denne kommer i kontakt med sin omgivning igen. Det är alltså av stor vikt att involvera större grupper som familj och vänkrets.

87 10) Utvärdera

Om idrottens egenskaper ska bli vedertagna som arbetsverktyg, och dessutom som trovärdiga sådana, måste man göra utvärderingar av tidigare utvecklingsprojekt. Dels för att kunna se direkta resultat på individerna i målgruppen och dels för att se om man eliminerat idrottens egenskaper som kan inverka negativt på utvecklingsarbetet.

Utvärderingsarbetet bör rikta sig mot den förmodade målgruppen, där det handlar om att fånga upp de lokala värdena. Detta görs bäst om utvärderingarna är formande och inte summerande. Dessutom bör utvärderingarna även utföras av extern part, helt frånkopplat projektet, för att ge en så trovärdig bild som möjligt av utvecklingsarbetet. Detta på grund av biståndsorganisationers i många fall beroende av insamlade pengar till välgörenhet. Ett negativt utlåtande om biståndsorganisationer kan få förödande konsekvenser, varför risken finns att allmänheten tolkar egna utförda utvärderingar som vinklade åt det positiva i verksamheten.

88

6 Diskussion

Det är svårt att svara på frågan om idrotten har potential att verka globalt i ett utvecklingssyfte. Anledningen är att det mesta av biståndsarbetet som sker idag med idrottsprojekt integrerat i verksamheten vänder sig nästan ensidigt till barn och ungdomar. Dessa ses som en mycket sårbar grupp i samhället och är samtidigt världens framtid. Ett fåtal projekt försöker även engagera vuxna, men då som sekundärgrupp. De vuxna intar då rollen som förebilder för unga som engageras aktivt inom idrotten. Det har visserligen inte heller kunnat utredas efter litteraturgenomgång om idrotten skulle ha samma tilldragande kraft på vuxna som den har på unga. Idrotten skulle kunna sägas vara en naturlig mötesplats även för vuxna men då i rollen som plats för att låta vuxna verka nära de unga.

En stor del i utvecklingsprojekt handlar om att tillföra resurser men även kunskap och struktur så att samhällen kan bli självgående. Biståndsorganisationer, dock långt ifrån alla, har börjat använda idrott som verktyg i utvecklingsarbete och då främst riktat till barn. Vad man också kunnat se på senare tid är en trend där företag går in och startar upp idrottsprojekt för barn, främst i länder i Afrika, eller går in och sponsrar redan befintliga idrottsprojekt för barn i utvecklingsländer. Vad betyder detta egentligen och vad kan det ha för konsekvenser för utvecklingsländerna?

Det finns en risk att biståndets generösa uppsåt och användande av barnens starka emotionsskapande kraft kan användas för att företagen ska få en starkare

marknadsföringseffekt. Man vänder sig alltså då mot barn i biståndssammanhang för att lättare och mer effektivt kunna skaffa sponsorer, inte för att man är mån om barnen. Även enskilda företagsprofiler kan genom att ingå samarbete med idrottssatsningar, som i grund och botten kan bygga på en seriös profil, utnyttja det goda i ”hjälpa barnen i Afrika”. Genom att sedan sprida ett ökat gott rykte om sitt ”goda” företag som hjälper till i den fattiga världen, vinner man empati och även förtroende. Frågan är dock om det är sitt eget skinn man vill rädda eller barnen i Afrika. Vad är det som ligger bakom egentligen? En aspekt skulle kunna ligga i eget nätverksbyggande. En annan tanke är att företagsprofilerna vidare inleder

samarbete med idrottsföreningar i hemlandet där namnet på idrottssatsningen i

utvecklingslandet/länderna trycks på idrottslagets matchtröjor. Vad säger det? Inte mycket mer än att man vill ha hyllningar för att man gör något gott för världens utveckling. Återigen, visar man upp projektets namn för barnens skull eller för sin egen skull? Är detta sätt den nya

89 modeflugan att hjälpa barn i Afrika? Och varför just barn? Har det kanske ändå att göra med barnets starka emotionsskapande kraft?