Sociala beho

Människan har ett behov av att tillhöra en grupp och att få umgås med andra, det så kallade sociala behovet. Ett återkommande ämne vid intervjuanalysen ovan var hur man som

biståndsorganisation använder idrotten som lockbete för att locka fler unga till skolan. Genom utbildning ökas kunskapsnivån hos individen som bland annat kan leda till ökad

kulturförståelse och ökad livskvalitet. Anledningen till att använda idrott som lockbete anges vara idrottens positiva effekter på individen samt den gemenskap som bildas inom idrott. Om man använder idrott för att stimulera skolgång hos unga finns det potential att öka bland annat läskunnigheten. Som tidigare nämnts går det att se att utbildning och läskunnighet bland kvinnor har inverkan på minskad barnadödlighet, detta då kvinnornas handlingsförmåga respekteras och stärks. Med stärkt handlingsförmåga närmar individen sig dessutom nivåer längre upp där man tar egna initiativ och ifrågasätter.

Människans behov av att tillhöra en grupp och umgås med andra påverkar individers

utveckling. Gruppkonstellationer som är lättare att nå blir för många unga en naturlig plats att vara en del i. De projekt som nämnts ovan i presentationen där man lockar unga med idrotten

77 för att lämna det kriminella gänget och istället uppleva grupptillhörighet i idrottslaget kan ses på olika sätt ur Maslows behovstrappa. För det första är det mest väsentligt för individen att tillfredställa behovet. Därav finns en risk att unga träder in i den grupp som framstår som mest tillgänglig. Kan utvecklingsprojekt med idrott som verktyg tillgängliggöra idrottsgruppen framför de kriminella grupper som finns i samhället, eftersöks grupptillhörigheten istället på idrottsfältet. Det mest optimala är om idrottsarbetet kan fånga individerna innan dessa träder in i kriminella grupper. Ett annat sätt att se på lockelsen till ny grupp är den konflikt som uppstår hos individen i en värld mellan två sociala grupper. Exemplet med att få en individ att lämna den kriminella gruppen och istället finna gruppgemenskap i idrottsgruppen kan bidra till att det lägre belägna säkerhetsbehovet hotas. Kriminella gängledare vill ofta behålla sina medlemmar, dels för att få in pengar men även för att inte riskera att bli angivna. Individer som lämnar kriminella grupper skulle därför kunna uppleva ett hot från dessa i deras kamp att behålla medlemmar, varvid säkerhetsbehovet hotas. Dock bör påtalas att det kan finnas ekonomiska motiv i ett kriminellt gäng som gör att de unga trots allt väljer att stanna kvar i dessa gäng. Idrotten har här en stor utmaning i att locka de unga utan att kunna erbjuda ekonomiska medel.

I ett annat exempel där biståndsorganisationer ämnar uppmärksamma marginaliserade grupper genom att arbeta för att låta kvinnor synas mer inom idrotten, infinner sig återigen konflikten mellan nivåerna. Med specifikt idrottsengagemang hos dessa kvinnor önskar man tillfredställa deras behov av social samvaro. Men just idrottandet kan provocera samhällets normer och attityder, vilket kan medföra att en hotbild byggs upp mot kvinnan som hotar

säkerhetsbehovet. För att undvika att säkerhetsbehovet hotas bör man göra ett idrottsval som inte strider mot allt för många normer i samhället. I delar av världen där det finns en stark tävlingskultur kan denna förstärkas genom utvecklingsarbete med idrott som verktyg. Vid tävling handlar det om att vinna eller förlora. Är det väsentligt att vinna måste man som lag prestera bästa möjliga, vilket gör att de bäst lämpade idrottarna väljs ut. De som inte väljs ut placeras utanför idrottsgruppens gemenskap, varvid det sociala behovet hotas. För att undvika denna exkludering ur grupper kan fokus på tävling behöva dämpas.

Det finns även en exkluderingsaspekt i den sociomateria som används inom idrotten.272 En kommunikation sker utan verbala uttryck via spelardräkter. Saknar en individ spelardräkt

78 placeras denne utanför den kommunikationsarena som de övriga lagmedlemmarna kan ta del av, varvid det sociala behovet hotas. Kommunikation lyfts ibland upp som en av de mest värdefulla komponenterna inom idrott som möjliggör mötet på en gemensam arena där reglerna är gemensamma.

Det presenteras ovan att ett skifte har skett från att förr ha fokuserat på utveckling av idrott i samhället till att nu istället fokusera på utveckling av samhället genom idrotten. Idrott som fundamental rättighet för alla förs alltså mer eller mindre in i utvecklingsarbete och påverkar individens förflyttning både uppåt och nedåt i Maslows behovspyramid. Idrotten ser ut att till stor del träda in i en kontext då individen har tillgodosett sig de fysiologiska behoven samt trygghetsbehoven. Om enskilda idrottssatsningar går in i nivåer ovanför de fysiologiska behoven innan dessa behov är tillgodosedda uppstår problem enligt Maslows teori. Arbete läggs ner på att få individerna i utvecklingsområdet att känna tillhörighet och gemenskap till en grupp, men samtidigt kan de fysiologiska behoven och trygghetsbehovet vara hotat. Hotade lägre nivåer bidrar till att individen backar i utvecklingsprocessen. Nonchalerar biståndsorganisationer de fysiologiska behoven är risken stor att utvecklingsarbetet inte leder till något på lång sikt. Anser man likt World Childhood Foundation att idrottsarbete inte alls har att göra med utvecklingsarbete i krisområden där de fysiologiska behoven ej är

tillgodosedda, finns risken att utvecklingsarbetet stannar vid att tillgodose de fysiologiska behoven utan att leda individen uppåt i hierarkin. Risken blir ett faktum om endast

mattillförsel sker. Återigen verkar ett samarbete mellan utvecklingsprojekt som tillgodoser de mest elementära behoven och projekt som för utvecklingen framåt vara den optimala

arbetsformen. Detta kan i sin tur återkopplas till intervjuanalysen där det framkommer att det inte enbart handlar om att till varje pris starta upp ett idrottsprojekt. Det måste finnas en tanke bakom projektet. Tanken bör fokusera på var i individens utvecklingsprocess man träder in.

4.2.4. Självuppskattningsbehov

Exkluderingen ur en idrottsgrupp kan också ske då individen tillgodosett det sociala behovet och med ökad motivation nått strävan efter självuppskattningsbehov. Vid uteslutning ur en idrottsgrupp upplever individen ingen uppskattning och status från gruppen. Den starka fokuseringen på tävling och att vinna kan även skapa individer med stark fokusering på att lyckas själv för att kunna stanna kvar inom idrottsgruppen. Dels vill man stanna kvar i gruppen och känna social samvaro och dels vill man tillgodose behovet av att få beröm och

79 vara uppskattad. Det bör aktivt arbetas med att i utvecklingsarbete låta alla individer få känna att de lyckas. Om man inte gör detta inom idrotten finns det ett behov av att idrotten

samarbetar med en annan arena, exempelvis utbildningsarenan. Genom samarbete med exempelvis utbildningsprojekt kan man överföra gruppfokus från idrottsarenan till

utbildningsarenan och på så sätt få individer att höja sin kunskapsnivå och känna att detta kan appliceras på samhället i stort. I takt med denna utveckling, att kunna föra över sina

kunskaper till samhället, stiger individens självkänsla.

Utvecklingsarbetet med att tillgodose individers självuppskattningsbehov måste även ta hänsyn till vilken målgrupp man vänder sig till. Även funktionshindrade kan uppleva att de lyckas om man eliminerar faktorer som bidrar till att de blir funktionshindrade, en

funktionshindrad är inte funktionshindrad om det finns hjälpmedel som exempelvis en ramp istället för en tröskel.273 Genom att anpassa miljön kring den funktionshindrade kan denne uppnå samma grad av känslan att lyckas som en icke-funktionshindrad.

Målet som ofta förekommer inom utvecklingsarbete är att arbetet ska skötas av människorna i det aktuella landet. Med en återkoppling till Maslows behovspyramid kan konstateras att känslan av självsäkerhet och att få feedback och respekt för det man gör, hänger starkt samman med den förmåga individen har att lösa problem, skapa eget och uttrycka sig med hjälp av den ökade kunskapsnivå denne har tillgodosett sig genom pyramidens nivåer. Steget mellan de två högsta nivåerna, självuppskattningsbehov samt behov av självförverkligande, är inom biståndsarbete det som avgör om utvecklingsprojekt blir självgående eller inte. Kan man med utvecklingsarbetet uppnå en spridningseffekt, där man till en stor del av samhällets individer förmedlar sitt budskap, ökar chansen att projektet blir en del av lokalbefolkningens liv. Detta medför att projekt kan leva kvar utan hjälp från biståndsorganisationer.