4 Hämndpornografi – olaga integritetsintrång. En lucka i lagstiftning och rättstillämpning
4.3 Behovet av den nya lagen
De nya paragraferna om olaga integritetsintrång trädde i kraft 1 januari 2018. Brott av normalgraden i 4 kap 6 c BrB med fängelse i två år som maxstraff, samt grovt olaga integritetsintrång i 4 kap 6 d BrB som kan ge fängelse i minst sex månader och högst fyra år. I 4 kap 6 c BrB finns fem uttömmande punkter med vad som anses falla inom paragrafernas tillämpningsområde: spridande av bild eller uppgift på någons sexualliv, hälsotillstånd eller på någon som utsätts för ett allvarligt brott, samt bild på någon i en särskilt utsatt situation eller bild på någons helt eller delvis nakna kropp. Behovet av den nya lagen kom till uttryck i såväl SOU 2016:7 som prop. 2016/17:222,153 men det var dock inte helt självklart vid tiden för SOU:n om hämndpornografi skulle utformas som ett fridsbrott eller ett sexualbrott.154 Regeringen valde i slutändan regleringen om olaga integritetsintrång.
Innebörden av att olaga integritetsintrång förlagts till brottsbalkens fjärde kapitel, är att de gärningar som begås inom paragrafens tillämpningsområde ses som brott mot den enskildes frihet och frid, eller med andra ord, den enskildes personliga integritet. Definitionen av vad begreppet personlig integritet egentligen innefattar, är, precis som för sexuell integritet, inte helt fastställt. I prop. 2016/17:222 beskrivs den personliga integriteten som att den utgör ”en sfär som varje människa är omgiven av och där han eller hon bör vara fredad
153 SOU 2016:7 s. 21 f, 125–128, 137–141. Prop. 2016/17:222, s. 19, 23–25, 29 f. Se även Engvalls intervjuer med polis, åklagare m.m., s. 66–72, 78–82, 188–191.
154 Se exempelvis motion 2015/16:513, Birgitta Ohlsson & Robert Hannah. Motion 2015/16:584, Ann-Christine Ahlberg & Phia Andersson. Motion 2015/16:1732, Edward Riedl.
och intrång bör kunna avvisas.”155 Andra kriminaliseringar som lagts i det fjärde kapitlet är människorov, olaga hot, dataintrång samt kränkande fotografering. Jareborg och Friberg definierar det fjärde kapitlet som att det skyddar ”individens fysiska frihet i olika hänseenden, men även vissa andra rent personliga intressen, […] såsom att få vara ifred, att inte bli störd och att kunna hålla sitt privatliv okänt för andra.”156 Sett till propositionens beskrivning samt förarbetenas argumentation kring olaga integritetsintrång, verkar det vara det senare, och då framförallt rätten att dölja sitt privatliv, som det främst lagts vikt vid.
Som illustrerats ovan har hotet att sprida material använts i flertalet fall, och i Kumlafallet resulterade det i dödlig utgång. Engvall tar i sin bok upp ytterligare två fall, ett i USA och ett i Kanada, där unga tjejer i tonåren skämdes så mycket efter att de fått avklädda bilder på sig själva spridda att de tog sina liv.157 Det är tydligt från offrens reaktioner och mående att ett spridande, och ibland endast hotet om ett spridande, kan leda till svåra psykiska påfrestningar hos den som utsatts. Och ofta förstår inte den som spridit
materialet vad den utsatt den andra för.158 En kriminalisering av spridande av
integritetskänsliga uppgifter och bilder är med andra ord ett bra första steg för att markera att man tar avstånd från denna typ av beteende. Men jag menar att vi behöver gå ännu längre.
Av de närmare 50 rättsfall gällande hämndpornografi som jag läst under arbetet med den här uppsatsen, har 16 behandlat olaga integritetsintrång. Endast två har handlat om något annat än spridande av sexuellt/naket material. Urvalet som gjorts är inte en fullständig representation av de åtal som berört 4 kap 6 c § BrB, och det finns säkerligen många fler avgöranden som behandlat denna fråga, men det ger en inblick i hur stor del av praxis som handlar om spridande av sexuellt material emot någons vilja.
155 Prop. 2016/17:222, s. 18.
156 Jareborg & Friberg, a. a. s. 17.
157 Engvall, a. a. s. 59.
Några av de beslut som fattades vid kriminaliseringen av hämndpornografi går dock att ifrågasätta. Till att börja med har det gjorts en mycket vag gränsdragning gällande manipulerat material. I SOU 2016:7 föreslogs att allt material där kränkningen härstammade från själva manipulationen skulle falla utanför tillämpningsområdet, då detta inte skulle utgöra ett intrång i den personliga sfären. Spridande av manipulerat material skulle istället fångas upp av förtalsbestämmelserna.159 Konsekvensen av denna gränsdragning blir att personer som fått manipulerat material på dem spritt, där exempelvis den utsattes huvud satts på en annans kropp i en sexuell situation, därmed inte omfattas. Innebär då detta att den som utsatts måste kunna bevisa att det verkligen är dennes kropp på materialet för att paragrafen ska kunna användas, om manipulation skulle utgöra gärningspersonens försvar? Måste det vara ”uppenbart” att en manipulation skett för att en bild inte ska omfattas? Vad händer om den kropp gärningspersonen manipulerat är så pass lik målsägandens att det inte omedelbart går att skilja dem åt? I propositionen ges inte något direkt svar på dessa frågor då de i frågan om manipulation säger ”[a]tt det som sprids är ändrat, omstuvat eller på annat sätt manipulerat utesluter emellertid inte att det innefattar en uppgift som det kan innebära ett intrång i privatlivet att sprida.”160 Det må vara ett, något otydligt, steg framåt i jämförelse med SOU 2016:7, men det är i alla fall ett steg framåt.
En annan distinktion som görs mellan de två förarbetena är att den sista punkten gällande spridande av bild på någons nakna kropp, utvidgades i propositionen till att även omfatta någons delvis nakna kropp. Vad detta innebär är dock inte heller det särskilt tydligt, då det måste röra sig om ”explicita eller detaljerade bilder som […] exponerar människokroppen utan
kläder”, såsom en person som duschar, byter om eller går på toaletten.161 Bild
på en person som är påklädd på överkroppen men naken på underkroppen är
också ett exempel på sådan bild som kan hänföras till denna punkt.162 Varken
159 SOU 2016:7 s. 266.
160 Prop. 2016/17:222, s. 94.
161 A. a. s. 95.
SOU 2016:7 eller propositionen nämner dock hur man bör se på en bild på en person som endast är klädd i underkläder, då det kan tyckas naturligt att detta borde ingå inom termen delvis. Hovrätten i B 808-18 var dock av en annan uppfattning, då de helt sonika konstaterar att ”[b]ilden på målsäganden i underkläder kan inte anses föreställa hennes helt eller delvis nakna kropp.” Bilden var i detta fall tagen bakifrån, så det kan tänkas att den inte ansågs som ett exponerande av målsägandens kropp. Om det var detta som hovrätten baserade sin bedömning på så framkommer det inte av motiveringen.
Ytterligare resonemang som kan problematiseras är själva spridningen, samt vilka aspekter som kan påverka att en gärning anses som grov. Regeringens resonemang kring valet att spridningen måste ha skett till fler än ett fåtal är förståeligt, speciellt då det inte krävs att personerna tagit del av materialet utan endast att materialet har gjorts tillgängligt för dem.163 Någonstans måste gränsen för vad som faktiskt innefattar ett spridande dras, men frågan blir då vad som skulle hända om en gärningsperson endast skickat materialet till målsägandens partner, chef eller föräldrar? Räknas detta fortfarande som ett spridande sett till att det kan ses som en allvarligare kränkning då det skett till
personer i målsägandens närhet?164
Gällande de aspekter som gör att en gärning bör ses som grovt olaga integritetsintrång, är det här från min sida sett inte så mycket fråga om en problematisering, utan snarare ett belysande av de aspekter som utredningen respektive propositionen verkar ha ansett ska väga tyngst. I de båda förarbetena anges uppgiftens natur samt sättet uppgiften spridits på vara de aspekter som ska vägleda bedömningen, där spridande av sexuellt material är där det första exemplet på när en uppgift kan anses vara ägnad att medföra mycket allvarlig skada.165 Det här kan tänkas vara en naturlig konsekvens av det faktum att utredningen funnit att spridande av sexuellt material av många anses som de
mest integritetskränkande uppgifter som kan spridas om dem på internet.166 Det
163 Prop. 2016/17:222, s. 33, 95.
164 A. a. s. 38, 96.
165 SOU 2016:7, s. 305, 602 f. Prop. 2016/17:222, s. 43, 45, 97 f.
kan också vara en konsekvens av det faktum att spridande av sexuellt material borde anses ha ett helt annat skydds-/straffvärde jämfört med övriga brott i paragrafen, och därför borde särskiljas som ett brott mot den enskildes sexuella integritet och ges ett mer specialiserat skydd. Det faktum att utredningen, men även till viss del propositionen, med deras exemplifieringar av vad som bör anses som ett grovt brott, ger sken av att spridande av sexuellt material mer eller mindre direkt bör anses som grovt, anser jag även talar för att utredarna är av samma uppfattning i frågan.
Många av de situationer jag har räknat upp borde kunna fångas upp av andra regler i brottsbalken, såsom kriminaliseringarna kring förtal eller barnpornografi. Detta avsnitt har syftat till att ifrågasätta en del av de val som gjordes dels i utredningen, men även i propositionen gällande vilka typer av beteenden vi bör anse är straffvärda. Paragrafen om olaga integritetsintrång var tänkt att fylla de hål som fanns gällande regleringen av spridande av integritetskränkande material på internet, men det finns tyvärr fortfarande en hel del frågetecken som kvarstår.