4 Hämndpornografi – olaga integritetsintrång. En lucka i lagstiftning och rättstillämpning
4.5 Hämndpornografibrottets framtid
Något som jag ännu inte nämnt men som jag anser är en intressant aspekt att diskutera, är det faktum att SOU 2016:7 diskuterade möjligheten av att särreglera spridande av uppgifter av sexuell natur i en egen paragraf i
176 Se även Engvall, a. a. s. 188–191 där några av de yrkesverksamma Engvall intervjuat talar om behovet för ökad förståelse och utbildning.
177 Polisen, Brott i nära relationer – polisens arbete, Polisen, It-relaterade brott – polisens arbete, Polisen, Sexualbrott – polisens arbete, https://polisen.se
brottsbalkens sjätte kapitel. Utredningen samt propositionen kom dock fram till att det bästa var att behålla alla former av spridande i samma paragraf för att göra rättstillämpningen mindre komplicerad och därmed undvika onödigt
komplicerade konkurrens- och gränsdragningsfrågor.178 Detta argument kan ses
som skäligt i och för sig, men när man går tillbaka till SOU:n för att se närmare på argumentationen i frågan, anser jag att utredningens argument framstår som förvånansvärt svagt underbyggda.
Utredningens diskussion kring frågan om huruvida spridande av sexuellt material i punkterna 1 och 5 borde särskiljas från övriga brott i paragrafen om olaga integritetsintrång, sträcker sig över två sidor. Till att börja med konstateras att liknande särskiljning finns i länder som USA, Israel och Storbritannien, men att de övriga nordiska länderna reglerar beteendet som ett generellt integritetsbrott. Som första argument för en särreglering nämns det faktum att denna typ av exponering ofta kan upplevas som en kränkning av den utsatta personens sexuella integritet, och att det ”skulle därför möjligen vara mer naturligt att reglera sådana handlingar som ett sexualbrott i 6 kap. BrB.”179 Fortsättningsvis konstateras att det i praxis har visats att spridande av sexuellt material på internet kan vara en följd av ett tidigare sexuellt övergrepp, över internet eller ej, som dokumenterats av gärningspersonen.180
Utredningens argument emot ett förslag om särreglering är dock, enligt mig, nästintill intetsägande. Det första argumentet som framförs är nämligen att det ligger utanför utredningens direktiv. Det är förståeligt i sig att detta skulle blivit en stor fråga att ta tag i och utreda från början till slut, och de hänvisar därför till 2014 års sexualbrottskommitté som hade i uppgift att se över regleringen av sexualbrotten i dess helhet.181 Det var denna kommitté som sedan lade fram SOU 2016:60 Ett starkare skydd för den sexuella integriteten vilket resulterade i införandet av rekvisitet om frivilligt deltagande,182 men det som är intressant i förhållande till diskussionen om hämndpornografi, är att spridande av sexuellt
178 SOU 2016:7, s. 299. Prop. 2016/17:222, s. 42.
179 SOU 2016:7 s. 298.
180 A. a. s 298. Detta har även visats här genom exempelvis NJA 2018 s. 562 och B 5801-15.
181 A. a. s. 298 f.
material överhuvudtaget inte nämns i SOU 2016:60.183 Endast genom att i SOU 2016:7 säga att de har samrått med sexualbrottskommittén i frågan, för att frågan dessutom sedan helt ska ignoreras av den senare kommittén, kan det därmed inte med säkerhet sägas att olaga integritetsintrång är den bästa/mest ändamålsenliga lösningen för skydd gentemot hämndpornografi.
Utredningens andra argument emot en särreglering är det som jag refererade till ovan, nämligen att lagstiftningen skulle bli alltför komplicerad och leda till gränsdragningsproblem vid de fall en person spridit något som kan anses innehålla flera olika uppgifter.184 Vad utredningen återigen gör här, är dock att förstärka bilden av sexuellt material som den mest kränkande uppgiften som kan spridas på en annan utan dennes tillåtelse. De har för avsikt att cementera sin poäng att det är bättre att hålla det samlat, då man istället kan väga in det faktum att det handlat om spridande av sexuellt material i straffvärdes– bedömningen, då spridande av sexuellt/naket material kan sägas innebära ett särskilt kännbart intrång. Jag anser snarare att det signalerar hämnd– pornografins särställning i relation till övriga punkter i paragrafen, vilket vidare stödjer mitt argument att det borde särskiljas som ett eget brott mot den sexuella integriteten.
Det faktum att de argument som lades fram i utredningen gällande huruvida en särskiljning borde föreslås sedan lagts till grund för regeringens argument att behålla utformningen av olaga integritetsintrång, förvånade mig. Särskilt med tanke på att frågan helt ignorerades/förbisågs av sexualbrottskommittén. I propositionen konstateras endast att det finns ”starka skäl” att hålla kriminaliseringen samlad på grund av konkurrens-/gränsfrågor, men inte heller de går in närmare på frågan.185 Min gissning är att en bakgrund till dessa starka skäl är att de snabbt ville få ut en kriminalisering istället för att behöva vänta på ytterligare utredningar.
183 Det finns en diskussion gällande virtuell våldtäkt, d.v.s. sexualbrott som begås över internet, men ingen diskussion gällande den ev. efterföljande spridningen. SOU 2016:60, s. 228–236.
184 SOU 2016:7, s. 299.
Om man sammanfattar dagens debatt kan man säga att vi är överens om att välja en individorienterad syn på straffrätten. Däremot är det inte självklart på vilket sätt man bör skydda individen. Det är en frågeställning som rör straffrättens teorinivå, i form av vilken värdeteori som ska styra straffrättens lösningar. Men den rör också hur man bör tala om människan för att skapa ett tillräckligt underlag för bedömningar av faktiska kränkningar.186
Ovanstående citat är från Berglunds Straffrätt och kön där hon i sina avslutande avsnitt beskriver olika sätt samhället/straffrätten ser eller har sett på sexualitet, och därmed hur olika våldtäktsbrottet bedöms. Jag tycker att citatet är intressant att ta upp igen, då det återkopplar till citatet från Jareborg & Friberg i avsnitt 2.3 om sexualbrottet som ett brott mot en människa med kön – det vill säga könet blir den centrala delen i brottet/kränkningen som gör det så pass ingripande att det kräver sin egen brottskategori.
Dessa sätt att se på sexualbrotten anser jag även blir aktuella när man talar om hämndpornografi. Domstol och lagstiftare har gått från att se hämnd– pornografi som ett ärekränkningsbrott, till att kort diskutera huruvida det kan ses som ett brott mot den sexuella integriteten, för att sedan landa i en reglering om brott mot den enskildes frihet och frid. Men enligt min mening bör vi kunna gå ännu längre.
Den nya paragrafen om olaga integritetsintrång innefattar idag fem punkter om spridande av olika uppgifter, p. 1 om bild eller uppgift om någons sexualliv, p. 2 bild eller uppgift om någons hälsotillstånd, p. 3 bild eller uppgift om att någon utsatts för ett brott mot dennes person, frihet eller frid, p. 4 bild på någon i en särskilt utsatt situation, eller p. 5 bild på någons helt eller delvis nakna kropp. Det är många olika områden som täcks upp av en enskild paragraf, vilket leder till ett brett tillämpningsområde och ger därmed kanske inte alltid det riktade skydd som önskats.
När en person väljer att sprida den typ av material på en annan människa som aktualiserar punkterna 1 eller 5 i 4 kap 6 c § BrB, anser jag att detta borde
ses som ett brott mot den enskildes sexuella integritet och därmed ett sexualbrott. Vad denna person har gjort, är att inkräkta på den utsattes sexuella självbestämmanderätt genom att visa upp dennes sexuella beteende och nakna kropp för andra. Sexuell integritet har av mig definierats som ett skydd för att inte bli utsatt för ovälkomna sexuella handlingar eller bli försatt i sexuella situationer. Wegerstad definierade det som ett skydd för att slippa utsättas för andras ovälkomna sexuella begär. Jag anser också att hämndpornografins särställning som ett brott mot den enskildes sexuella integritet är visad, då utredningen förevisat studier där deltagarna själva uppgett att spridande av sexuellt material på internet skulle vara/är den värsta formen av kränkning som kan ske via internet, samt att denna typ av kränkning i första hand skulle kunna uppfattas som en kränkning mot den enskildes sexuella integritet. Och beroende på typen av spridning kan denna kränkning teoretiskt sett fortsätta att ske under en oförutsebar framtid. Detta kanske låter något dramatiskt, med det finns en anledning till uttrycken ”What happens on the Internet stays on the Internet” och ”The Internet never forgets”.187
Som paragrafen har utformats täcker den in såväl spridande av material av en våldtäkt, som spridande av en film när någon slår en lärare i huvudet med en gurka.188 Båda dessa fall faller tekniskt sett in under punkt 3 om spridande av uppgift där någon utsatts för ett brott, men jag tror att det är fler än jag som anser att dessa två gärningar har helt olika straffvärdhet som skyddsvärdhet. Att utredarna själva i SOU 2016:7 diskuterar den reella möjligheten av att det förekommer spridande av sexuellt material som baserats på ett övergrepp, för att sedan avvisa detta genom att hänvisa till en annan utrednings pågående utvärdering, känns som en lätt ursäkt att ge för att själva kunna undvika att ta tag i frågan. Att det numera finns ett skydd mot spridandet av denna typ av uppgifter utan det extra kravet på skada på någons anseende eller ära, är självklart ett stort steg framåt jämfört med om något sådant skydd aldrig hade
187 Rosen, Jeffery, The Web Means the End of Forgetting, www.nytimes.com. Se t.ex. hur Rettelle i början försökte rapportera ta bort bilderna, men att det konstant dök upp nya sidor med bilder, och fortfarande dyker upp nya sidor fler år senare, Fink & Segall. Se även SOU 2016:7 s. 127.
getts från början. Men hade det inte varit bättre om i alla fall en av utredningarna hade givits/tagit tiden att utreda frågan ordentligt redan från början? Frågan om spridande av sexuellt material kommer med största sannolikhet fortsätta att behandlas i praxis en bra tid framöver, och risken finns nu istället att framtida utredningar kommer att läggas ned med hänvisning till att ett skydd redan givits genom paragraferna om olaga integritetsintrång.
Kriminaliseringen av sexualbrott är menat att skydda den enskildes rätt till personlig integritet, såväl som dennes rätt till sexuell integritet och sexuell självbestämmanderätt.189 Att välja att istället kriminalisera hämndpornografi, det vill säga spridande av sexuellt material, såsom ett sexualbrott skulle därmed endast utöka skyddet för den enskildes rätt till sin kropp samt dennes rätt till sexuell integritet och självbestämmanderätt. Vår sexuella integritet är idag skyddad från kränkningar som att någon visar upp sitt nakna kön för oss genom regleringen av blottning och sexuellt ofredande. Vår sexuella integritet anses däremot inte bli kränkt när samma person sprider bilder av vårt nakna kön till andra. Att denna typ av argumentation lagts fram och accepterats såsom logisk och välgrundad nog att basera en helt ny lag på, framstår för mig som oförståeligt. Kan tyckas att någon, någonstans längs vägen, borde ha stannat upp och ställt sig frågan huruvida olaga integritetsintrång verkligen är den mest ändamålsenliga lösningen för spridande av sexuellt material, eller om denna lösning endast valdes för att det var den som råkade komma först. Den nya regleringen var ett bra första steg för att fylla de hål som fanns i lagstiftningen innan dess ikraftträdande – det var bara inte tillräckligt stort.
4.6 Slutsats
I det här avsnittet har jag diskuterat hämndpornografi i dess två främsta former, nämligen förtal och olaga integritetsintrång. Min argumentation har gått ut på att visa att även om den nya regleringen om hämndpornografi som ett brott mot en persons frihet och frid var ett steg i rätt riktning, finns det ett behov för att urskilja punkterna 1 och 5 gällande spridande av sexuellt/naket material till en
egen paragraf i brottsbalkens sjätte kapitel såsom ett brott mot den sexuella integriteten. Detta har baserats dels på de utsattas egna upplevelser och berättelser, den praxis som tillkommit sedan paragrafens ikraftträdande 1 januari 2018, samt även till viss del på utredningens och propositionens egen argumentation. Jag anser det visat att regeringen genom att exemplifiera spridande av sexuellt material som en omständighet som nästintill direkt bör göra att ett olaga integritetsintrång ses som grovt, endast stärker min slutsats om hämndpornografins särställning jämfört med övriga brott som räknas upp i 4 kap 6 c § BrB. Jag har även diskuterat det faktum att många av de som åtalas för olaga integritetsintrång påstår sig inte ha vetat om att spridande av materialet var brottsligt, och att det därför finns behov av utbildning om hämndpornografi och dess konsekvenser – både för de som ligger i riskgruppen för att skicka och/eller sprida sådant material, samt för polis, lagstiftare och rättstillämpare.