Gudsupplevelsen på Skåneslätten ägde rum på hösten. Innan dess hade Frostenson allvarligt ifrågasatt sitt arbete som journalist. Mot denna bak-grund och med undran inför framtiden skulle ännu en anhalt utkristallise-ras: Nyårsaftonen, på tröskeln till 30- talet. Han var hemma i Loshult och gick för första gången till Missionshuset. Därinne hade tiotalet människor samlats. Han förstod att de undrade över hans entré, samtidigt som han för sig själv erkände omöjligheten att inför den egna familjen, eller inför någon annan, röja denna visit. Han sökte svaret på frågan: omläggning eller inte av studierna. Gudsupplevelsen i sig var inget som Frostenson tvekade om. Till Loshults kyrka ville han inte gå. De i kyrkan troende hade vare sig anledning eller vana att tala om sin tro. Det var de öppet bekännande han ville nå. Svaret kom. Dels i form av den första andliga sång han hört, dels i iakttagelsen av kvinnan framför honom. Sångens första strofer löd: ”Min framtidsdag är ljus och lång. Den räcker bortom tidens tvång.” Innehållet i sången var som specialbeställt. Kvinnan i bän-ken framför var hustru i socknens fattigaste familj. Här inne, bredvid
187 Frostenson, Ingen utanför, sid. 65, orden återfinns även i Psalmer och visor 76, nr 615, där med hänvisning till Ef 2:19.
188 Frostenson, Ingen utanför, sid. 18.
189 Frostenson, Barn av två världar, sid. 14.
andra, sökte de samma ljus, bad till samma Gud, sökte samma gemenskap.
Hans krav: en livsåskådning vilken kunde delas med varje människa, tyck-tes bekräftad, och den sammanföll med raderna hos Viktor Rydberg om syskontåget: ”… bredvid varandra, hög och låg”. I Killebergs Missionshus ansåg sig Frostenson komma fram till det han livsåskådningsmässigt sökt, något som kanske endast fanns i det han kallade kristendomen.190 Ett par dagar efter nyår reste han tillbaks till Lund. Han började läsa teologi.
Gudsmötet hade givit Anders Frostenson en ny existens och en ny tillhö-righet. Det skulle forma den relation i vilken hans identitet skulle befästas:
”När jag läste de första böckerna i Bibeln först på svenska och sedan sås-måningom på grundspråket hade jag en väldig upplevelse av samtidighet med det som där skildras och av evigheten som det stora sammanhanget rakt genom all jordisk tid och historia.”191 En delaktighet knöts till de personligheter som bibeltexterna gav utrymme för:
Jag tyckte att jag plötsligt blivit kamrat med Adam och Eva, Noa, Abraham och Josef. Berättelsen om duvan som irrat av och an över vattnet blev för mig en underligt suggestiv och ex-akt beskrivning av min egen vingknäckta och hemlösa själ. Jag tyckte att jag med Noa lyfts till Ararats räddande topp, med Ab-raham letts in i det utlovade landet och med Josef frälsts ur un-dergångens brunn.192
Gudsbilden
Frostenson talar egentligen inte om vem Gud är i sig. Ändå ger han i cen-trala, ofta korta och koncisa rader, stillsamt och kristallklart uttryck för det självupplevda: Gud finns med i livet, eller också är han som frånvarande ändå inbegripen. En återspegling av det gammaltestamentliga, självklara bekräftandet av Guds existens: Gud är. ”Jag är”-orden är gudsbeteckning-ar:
röst genom sten och järn mörkret den till mig bär
190 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, sid. 27f.
191 Björkhem, Beije, Möte med Gud, sid. 303.
192 Björkhem, Beije, Möte med Gud, sid. 303.
vet inte vems den är var inte rädd jag är här.193
Löftets båge
1931, året innan Frostensons prästvigning, utkom diktsamlingen Löftets båge. Namnet syftar på det Gamla förbundets löfte, vilket citeras på för-sättsbladet; 1 Mos 9: 13-15. Diktsamlingen anspelar på den trygghet som finns hos den Gud som fyller den oändliga rymden, men också det lilla människohjärtat. Detta skulle uttryckas inte bara av orden; tecknen skulle komplettera:
Bågen på fästet, fågeln i nästet, musslan i vågen, blåklint i rågen, liljornas skrud …
Allt är oss givet till tecken att livet hägnas av Gud.194
Hjärtat, den mänskliga kärlekens vedertagna symbol, blir hos Frostenson symbolen för Guds kärlek. Det handlar om en inre miljö. I det lilla män-niskohjärtat landar evigheten, där ”ekar stilla rymders röst”195, hjärtat fylls av den nåd som är var morgon ny196, och här sås Ordet, som gror och växer197: ”Du bor i rymden, bor i mitt hjärta ...”198 Det gudomliga tar ka-raktär i Anders Frostensons diktning. Nästan undantagslöst har dikterna i Löftets båge en bibliskt förankrad botten. Ibland ges bibelhänvisningar, men även när de saknas är de inte svåra att härleda. Den egna utsagan får karaktären av ett personligt färgat vittnesbörd. Konturerna av en gudsbild växer fram. Frostensons språk är till stor del ett bildspråk. Den bild vi ser är vår verklighet, på en jord där allt är skiftning och förgänglighet. Denna bild får djup, mening och förankring i en annan verklighet. Där finns ingen växling mellan ljus och mörker. Där är allt av evighet. Gud är bak-om allt. Hela skapelsen vilar i Ordet. Här ryms en förpliktelse; att lyssna,
193 Frostenson, Ingen utanför, sid. 102.
194 Frostenson, Löftets båge, sid. 10.
195 Frostenson, Löftets båge, sid. 33.
196 Frostenson, Löftets båge, sid. 21.
197 Frostenson, Löftets båge, sid. 15.
198 Frostenson, Löftets båge, sid. 7.
och att föra vidare. Världen är vårt såningsfällt: ”Mitt i världen har him-larnas Herre oss ställt.”199
Framtiden blir en följd av det som begynner i nuet. En väg går fram ge-nom livets sal. Där dricker man och dansar. En annan väg viker mot skug-gornas dal. Det växer fram en medvetenhet att ”För mycket ljus kan blän-da;/den som skuggats av sorgevingen/har kanhända, när allt är tillän-da,/det ljusaste minnet av tingen.”200 Livet rymmer en korsväg, och valet är den enskildes.
Frostenson arbetar ofta med motsatser: Gyttja eller ljus, kärna eller skal, fjärran från Gud eller när, accentuerar skillnaden mellan liv och död, och betonar allvaret: det är endast ett steg dem emellan.201 En vandring utan gudsgemenskap blir en grå och enslig levnadsled, dragen över en öde hed.
Stjärnornas sken blir kallt, våra lemmar tunga och ovissheten frågar efter vägen. Vindpinade och trötta löser vi ränselns rem. Vi hyser en dröm om vila, värme och hem.202 Hemlösheten blir knuten till gudsfrånvaron; lik-som skulden, skuggorna och avsaknaden av blommor. Vår egen omvärde-ring ger oss insikten: ”Allt vi hade dyrbart och kärt/är inte längre någon-ting värt./Så hemlös kan ingen annan bli/som den, vilken Du har vandrat förbi.”203
Vägen är lång. Vandringen svår och porten trång. Jordens oro och himme-lens ro bor båda i människors hjärtan.204 Oron kontrasteras i dygnets rytm: Om dagen glittrar havet i solljuset, om natten flyter vrakspillrorna upp. Själens djup och hålor är fyllda av spillror och dy: ”Jag rädes Ditt rena, stränga ansikte, Herre.”205 I diktsamlingens början skriver Frosten-son: ”Allt är underbart; en handfull jord, en blommas vita kalk, Guds ljusa kärlek.”206 Men också mot den mörka bakgrunden tecknas gudsbil-den. Den gemenskap Frostenson besitter är ingalunda en identitet med Gud. Gudsbilden rymmer en distans; nya dimensioner, något, i
199 Frostenson, Löftets båge, sid. 15.
200 Frostenson, Löftets båge, sid. 22.
201 Frostenson, Löftets båge, sid. 31.
202 Frostenson, Löftets båge, sid. 18.
203 Frostenson, Löftets båge, sid. 19.
204 Frostenson, Löftets båge, sid. 14.
205 Frostenson, Löftets båge, sid. 20.
206 Frostenson, Löftets båge, sid. 8.
lande till det mänskliga helt annorlunda. Gud är annorlunda. Skaparen, som ständigt skapar kan inte inrymmas i rums- eller tidsbegrepp. Han blir en Gud ”bortom”, en transcendent Gud, en Gud i ljus:
Bortom rum och tider i ett ljus dit ingen kan nå den Evige bor – den Ende vi kan förlita oss på.207
Det mänskliga är inte heller mönstret när Frostenson skriver om Faders-handen. Det är den Eviges hand. Utan Fadershandens värn står vi värnlö-sa. Våra liv blir en flyktig teckning i strandens ler, mellan ebb och flod.
Från intet till intet bär oss stegen.208 Gudsgemenskapen är en evighetsrela-tion. Tron på denna gemenskap utmynnar i en livsåskådning, som är övertygad om att ha ett budskap om tillvaron och dess mål, som är
”Himmelriket”. Himmelriket rymmer en dialektisk spänning mellan ett – redan nu – och – ännu inte. Frostenson skriver i diktsamlingen:
Himmelriket är nära närmre än allt som är;
innerst i hjärtat bära vi dess dolda mystär.
Allting annat förrinner
genom sinnenas såll inom kort.
Himmelriket finner
vi först, när allt glidit bort.209
Från Skapelsen till evigheten blir de ofrånkomliga gränser inom vilka till-varon, naturen och människan rör sig. Också när molnen blir mörka finns löftets skimmerbåge.210 Den förbinder. En stilla, väldig orkester spelar samman tidsepoker och land inför Den Eviges tron.211 Med detta perspek-tiv slutar diktsamlingen Löftets båge, och kanske kan man säga att dess tema börjar i den dikt Frostenson kallar ”Väckelse”. Här klargörs
207 Frostenson, Löftets båge, sid. 34.
208 Frostenson, Löftets båge, sid. 32.
209 Frostenson, Löftets båge, sid. 36.
210 Frostenson, Löftets båge, sid. 26.
211 Frostenson, Löftets båge, sid. 39.
den mellan ett innanför – i gemenskap med Gud, och – ett utanför – vil-ket är centralt för budskapet. Utanför immiga rutor står jordens kala höst.
Innanför susar det av vita vingar, det skymtar en grönskande äng, vit blommar det evigas vår.212 De nyupptäckta bilder Frostenson sett vill han återge. Stilla och ödmjukt. Diktsamlingens ärende är att förmedla de Ord som är av evighet, till skillnad från de vanliga orden, vars innehåll snabbt byts ut, och att förmedla gudsbilden. Gud är liv. Guds handlingar och närvaro uttrycks i presens – och futurum: Sonen skall stiga ner; återigen, till jorden. Med frid. Gudstillhörigheten ger identitet och trygghet. Regn-bågens ljus bländar inte.