Kristen tro gör anspråk på att tyda hela verkligheten. Vi har hos Frosten-son sett hur denna tro vuxit fram i glädje. Den tillit, som utgör tillvarons grund har uttryckt att, trots all pågående destruktion, förnyas livet stän-digt. Samtidigt skymtar medvetenheten om den komplexitet som ryms i livets villkor; livet som också kännetecknas av kamp och lidande. Med
455 Frostenson, Barn av två världar, sid. 30.
456 Frostenson, Barn av två världar, sid. 30, 31.
457 Frostenson, Ingen utanför, sid. 85.
458 SVT, De skrev våra nya psalmer, 1986.
diktsamlingen Mässa vid Mälaren sker en inbrytning mot denna med-vetenhet:
Gammal man slår törne.
Tätare år för år
det växer över markerna, där hans koja står.
Växer tätare ju mer han slår.459
Slutraderna i denna dikt lyder: ”Fåfäng hans ålders möda,/lönlösa liens slag./Törnet han tuktar slog rötter/på syndafallets dag.” Här är uttryckssät-tet alltjämt den rimmade versform, som tidigare varit kännetecknande.
Iakttagelser och bekännelser har i poesins form tonat vilsamt och öd-mjukt. Nu växer mer svårtolkade bilder fram. De båda diktsamlingarna Mässa vid Mälaren och Lantprästs lyra markerar definitiva stilbrott beträf-fande framställningen. Ovanstående citerade dikt utgör samlingarnas få undantag. Naturen utgör oftast teckenspråket, som förmedlar såväl na-kenhet och grymhet, som längtan efter enhet och förening, liv ur död.
Detta språk riktas mot tillvarons innersta, och mot det omedvetet upplev-da. Det vidsträckta landskapet talar. Det ögat konkret uppfattar tecknar hela tiden ett dunkelt alfabet, som i symbios med det gängse alfabetet uttrycker såväl längtan som mönster:
Nu ritar mars på jätteark
av lärftvit snö sin bildskrift, svårtydd, skön, sträng, mjukt böljande som längtan
äldre än människans bokstavstecken – runslingor, kilskrift, bomärken, karaktärer
mängda med mörk magi, tveklösa
som tältets öppning, ögat, oxens huvud – en skuggskrift fälld från trädens grenar.
En furuplanta som ej lärt de vuxnas visdom, slånens chiffer, textar en barnslig treudd.
En babygran invid den mönstrar fram en stjärna.
De står där klara, nästan som en tydning, en första insikt i det dunkla alfabetet.460
459 Frostenson, Mässa vid Mälaren, sid. 14.
460 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 7.
Naturens ständiga förvandling får illustrera, framsprunget ur årstidernas växlingar. Det pågår en ständig sakramentens omdaning; en naturens stumma mässa: ”Kreaturens spillning är larvernas/moderkaka, som av kulkärve genom-/sållad i eftersommarens torktid./Tordyveln bakar sin boll och rullar/den baklänges bort. Gräset/som kvävdes grönskar igen i sin krans./Röllekan, kämpen, tisteln borrar/sig genom sina lansar.”461 Iaktta-gelserna slutar i konstaterandet: ”Sommaren lång pågick den stumma mässan,/sakramentens stilla förvaltning/i undergivenhet, lydnad för väx-andets lag/och självutplåning.”462 Budskapet talar om en rörelse bortom;
den låter ”ana handen,/som av taggar sårad/och av jordens insekts-bett,/band dessa blombuketter/och räcker dem åt sommarljuset”.463 När sommaren vänder griper längtan efter förvandling: ”O att som or-men/få ömsa sitt skinn,/bli en annan,/gå ut ur sitt jag/…”464 ”En mask-stungen dräkt är min kropp/och min ensamhet/… Jag drives bort ur min boning,/kan inte stanna där mer./Som en risslande rännil i åkern/Guds vatten jag ser.”465 Naturen orienterar människan mot befriande gemenskap och inneslutande sammanhang; att gå ut ur det egna jagets fängelse. Natu-ren har många uttryckssätt. Omsorgen finns där även: Bäcken, med sitt silverrisslande sorl, sin långa möda, ”rinner genom slånsnåret,/den taggiga spikklubban/lyft över åkerrenen/för fågelnästets skull”.466 Djupen och skuggorna finns där också; svåra att förstå. Men djupen är inte bottenlösa.
I den tillvarons tystnad, som är strandens tystnad i oktober, när fönster-luckorna är igenslagna, och fågelboet övergivet, och vår ensamhets cirklar som ringar över vattnet, finns Guds närvaro: ”… ett varsel/tydligt förnim-bart/men utan skräckens ilning:/var inte rädd/för detta/du inte råder över”.467 Moder jord breder ut sin kjol. Den böljar i vinden. Randad och fållad av säv och vide: ”Så såg jag henne/i novembers allvar,/då dagen blev till afton,/lätt som i dans/med sina tunga fötter/gå mot går-den/uråldrig/född i går,/god mot oss alla.”468 Frostenson närmar sig i des-sa diktdes-samlingar mystiken. Det mönster han ser lever i spänningen mellan
461 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 26.
462 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 26.
463 Frostenson, Mässa vid Mälaren, sid. 7.
464 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 19.
465 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 42.
466 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 12.
467 Frostenson, Mässa vid Mälaren, sid. 57.
468 Frostenson, Mässa vid Mälaren, sid. 12.
kontrast och fulländning, i tolkade bilder av en tidlös bestämmelse. Till-varon blottas i ögonblick av såväl nakenhet som fullhet. Vinterlandskapet tecknar mäktigt naturens katedral:
Nu tänder vintersolen insjövassens katedral, tusen lågors skimmer
på altaren i kor och sidskepp och evigheten vandrar över vattnet genom snöportalen
in bland pelarrummen, där vinden vänder notbladen
och sommarens silverkörer övervintrar.
Strandens stenar blir till bröd,
guldbröd som bryts åt fisk och fågel. Blod gjuts över isen.
Häftigt vinden tystnar, mångas munnar mättas.469
Vinterlandskapet härbärgerar livet. Jagets egna förvandling: döden, skräm-mer inte. Den bidar sommaren. Den bäddas bland blåklockor och gökärt:
”Den sjönk likt en gren, som bryts av,/mjukt i det eviga livets/grönskande sommarhav./Som genom smältsnö och mossa/ser jag mina händer och tror./De är bleka hjärtblad i mullen/ett med allt som gror.”470
Ett med allt. Ingen skillnad mellan människa och djur, levande och dött, nutid och förfluten tid. Naturen är teckenspråket. Bland alla bilder av vintriga ängar och blommande somrar pekar Handen på naturens över-dåd, som i sin tur undervisar oss om ”… jordens unga saga/berättad i dag för oss som nyss lärt oss stava,/oss som var stumma/längre än stenarna och forntidsgraven …”471
Tillvaron, i vilken människan är placerad, vilar i denna hand, och fylls av Ordet som kom till människorna. Hela verkligheten är beroende av Guds skapande Ord:
469 Frostenson, Mässa vid Mälaren, sid. 13.
470 Frostenson, Lantprästs lyra, sid. 17.
471 Frostenson, Mässa vid Mälaren , sid. 7.
Jag har lagt min hand i din fadershand idag, i din skaparhand i dag
och skall aldrig mer ta den tillbaka.472
Den hand, som blev spikad på korset har ännu kvar såren. Därför går, genom naturens skönhet, en ilning av smärta. Den fortplantas till oss.
Frostenson konstaterar att det, i den kristna upplevelsen ”finns något som är fjärilslätt, bevingat, vårligt skimrande – något som på samma sätt inte skulle ha funnits utan Jesu lidande”. Han skriver: ”Fruktträdens blomning skulle inte ha varit så svindlande, svidande skir om inte Jesus lidit och dött för vår skull. I nattvardspsalmen talas om den saliga frukt han ger oss ur sin pina.”473 Ur plågans mark spirar fröet. Det brister och möjliggör blomningen. Skönheten är född ur smärtan. ”Regnbågsskimret inom oss och det kristallklara mönstret har blivit till ur vånda och mörker.”474
Skapelsemönstret kan uttryckas i termer av samhörighet. Människans ge-menskap med naturen utgör ett organiskt sammanhang. Det som har skett med människan har drabbat också skapelsen. Jesu förankring i skapelsen ger åt den ett förnyelseperspektiv. Skapelsen är genom honom på väg mot ett återupprättande av gemenskapen mellan himmel och jord, människa och människa. I Jesu människoblivande ryms en framtidsvision. Nattvar-den lyfter in människans dagliga bröd i Nattvar-den skapelsens hemlighet, som är fördold i markens gröda och bergens druvor. Samtidigt blir skapelsen delaktig i det nya förbund, där människans förbannelse är bruten genom Jesu närvaro. Den pånyttfödda skapelsen är bibelns slutvision. Frostenson uttrycker i psalm 73:3 en varje dags längtan, vilken blir till bön: ”Kom, Herre Jesus, snart!” Han ska skapa nya himlar och en ny jord, där rättfär-dighet bor.