Den oro som tagit sin början i Hitlers maktövertagande resulterade i osä-kerhet inför morgondagen, och inför framtiden. Detta blev ett vardagsin-slag. I Stockholmstidningen kunde man den 29 mars 1936 läsa om Tysklands byggande av fästningar mot Frankrike och Tjeckoslovakien. Det utgjorde titelrubriken på förstasidan. Den 30 mars löd samma förstasidas huvudru-brik: ”98,8 procent för Hitlers politik.” Underrubriken löd: ”Berlinarna hylla Hitler, jubla över valresultatet.” Påskdagen den 12 april uttrycktes i tidningsspalterna en total ängslan. En horisont av oro, misstro, hot och öppet krig: ”Påskhelgen 1936 präglas av en stämning av svart pessimism över hela världen.”304 Samma dag hade man också en annan artikel. Den omtalade att kyrkoherden i Gustaf Vasa, Hans Emil Hallberg avskedspre-dikade. Detta skedde vid påskdagens högmässa. Härmed avslutades en trettio år lång tjänst. Lika lång, som den Syster Karin Norrbom presterat.
Hon hade tjänstgjort i samma församling, bland de ”fattiga, de sjuka och de gamla”.305 Nu avtackades också hon. Detta var Anders Frostensons församling. Hos kyrkoherden hade han varit inneboende. Nu pensionera-des Hallberg, åttio år fyllda.
Oxfordgrupprörelsen
En strömning i tiden var Oxfordgrupprörelsen. Frostenson berättar, att han vid tidpunkten för sitt uppbrott från Lund till Stockholm, deltog i ett av denna rörelse anordnat internationellt stormöte i Oxford. I denna rö-relses struktur fanns mycket av den ledning och den fasthet som appelle-rade till hans förflutna i scoutsammanhang. Där fanns en militärisk stränghet. Där fanns fasta ordningar för andaktsliv och bön, men kanske främst en anda av den – de troendes syskonskap – som han tyckte sig rört vid i Killebergs Missionshus.306
Stockholmstidningen den 23 mars 1936 omtalade i en förstasidesartikel att
”Känd norsk Oxfordman talar här”. Det konstaterades att en vanlig in-ställning blivit: det återstår att se hur det blir när Oxfordrörelsen kommer.
Nu hade ”Oslopastorn” doktor Norborg kommit från Norge, och hållit ett ”houseparty” i Stockholm för läkare och övriga medicinare. Han hade själv stigit ut bland människorna, ned från predikstolen. Syndaförlåtelse
304 Stockholmstidningen, 12 april 1936, sid. 6.
305 Stockholmstidningen, 12 april 1936, sid. 7.
306 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, sid. 38.
var hans tema, och mötesplatserna var läkarnas egna kontor. Doktor Nor-borg anförde i artikeln att han vände sig till de många människor, som ej ville höra på en präst.307
Den 27 mars firade Oxfordgrupprörelsen ettårsdagen för rörelsens inträde i Danmark. I Old Fellowsalen i Köpenhamn bjöds supé för riksdagens ledamöter, följt av supé för ingenjörer, präster, affärsmän, universitetspro-fessorer, studenter och jurister. Den 3 april planerade man ytterligare fest-ligheter i gymnastikhögskolans festsal med plats för 10 000 personer. Hit skulle rörelsens internationelle företrädare Oxfordgeneralen Buchman komma med ångare från New York. Festen förväntades en internationell prägel. Tidsandan krävde en radikal och kompromisslös kristendom. Även många svenskar antogs möta upp, men summerade man: ”Ingen vet när det internationella teamet börjar sitt svenska erövringståg”! ”Danska Ox-fordrörelsen mönstrar sina trupper.”308
Gustav Thorsells testamente
En av de till Oxfordgrupprörelsen knutna var Gustav Thorsell. Thorsell var veterinär, men hade stort intresse för svensk psalm. I vår nuvarande psalmbok är psalm 581 skriven av Thorsell. Psalmen förmedlar Oxford-grupprörelsens vision om enhet, förvandling och lydnad. Thorsell tillhör-de tillhör-dem som privat arbetatillhör-de med att revitillhör-dera tillhör-det Eklundska psalmförsla-get. Han försökte nu förmå Frostenson att skriva psalm. Det var hösten 1934. Frostenson slog ifrån sig. Han trodde sig ej om detta. Men Thorsell var envis, mycket envis. När Frostenson nyåret 1935 reste till Sigtunastif-telsen lovade han att försöka. Morgonen efter sin ankomst började han arbetet med, vad han kallar, sin första psalm. Den psalm som skulle bli en av våra mest sjungna: ”Jesus från Nasaret går här fram.” Dess tema stod klart från början. Det fanns med sedan gudsupplevelsen på lundaslätten, tilltalet under den väldiga blå himlen, och upplevelsen dessförinnan: ”Jag tror jag mötte honom.” Det ständigt centrala bibelordet för Frostenson är sedan dess: ”Himmelriket är nära.” I Grundtvigrummet på Sigtunastiftel-sen, där Frostenson befann sig, gick tankarna också till Grundtvigs ord:
”Gammal är kyrkan/Herrens hus.” Frostenson skrev: ”Klockorna kalla till Herrens hus/vitt över land och stad/Kommen, nu alle/vid malmens
307 Stockholmstidningen, 23 mars 1936, första och sista sidan.
308 Stockholmstidningen, 26 mars 1936.
brus/tonar en hälsning glad/Himmelriket är nära.” Psalmen fick fem ver-sar, som så småningom, av psalmkommittén reducerades till tre.309
När Frostenson kom tillbaka till Stockholm hade han för avsikt att ome-delbart ringa upp sin uppdragsgivare veterinär Thorsell. Emellertid tyckte han tidpunkten olämplig. Det var sen söndagskväll. Han beslöt att ringa tidigt morgonen därpå. Han gjorde så, men när han frågade efter honom blev det alldeles tyst i telefonen. Efter tystnaden kom beskedet: ”Gustav Thorsell har dött i natt”. Det var en skakande upplevelse. ”Ur den tystna-den som sedan följde, tyckte jag mig få ett testamente”, säger Frostenson, och fortsätter: ”Jag litade inte på mig själv. Men Gustav Thorsell gav mig förtroendet. Och hans uppmaning till mig var: ´Skriv psalmer`! Det var hans testamente till mig!”310
Under det halvår som följde, mellan januari och juni, skrev Frostenson ett sjuttiotal psalmer. Ett antal av dessa kom ut 1936 i samlingen: För hem och helgedom. Psalmförsök.
Brobyggare och inspiratör
Under 1930-talets mitt vistades Ronald Fangen en stor del av sin tid i Stockholm. Han kom med två stora bags av tillhörigheter, och stannade i månader, tidvis boende i ett gästrum i Engelbrekts församlingshus. Fangen var norrmannen och författaren som älskade att knyta kontakter männi-skor emellan. Lyssnande, spontan och självutgivande samlade han en krets av människor kring sig, djupt engagerad i spridandet av det kristna bud-skapet, dels utifrån sitt engagemang i Oxfordgrupprörelsen, dels utifrån sitt, alltmer mot kyrkan, riktade intresse. Han deltog, vid sina stockholms-vistelser, regelbundet i kyrkans gudstjänstliv, idkade tankeutbyte med ett flertal präster, studerade och skrev teologisk litteratur. Psalmboken betrak-tades av honom som tillhörig litteraturhistorien. Han var en psalm-bokskristen, med stort eget förråd av utantill lärda psalmer.311
En vårdag 1935 bjöd Fangen en vänkrets journalister och författare till lunch på hotell Eden. Detta var helt i Oxfordgrupprörelsens anda; sekula-riserade, kulturella nyckelpersoner, vilka borde vinnas för Kristus.
309 SVT, Himmelriket är nära 1968 och SVT De skrev våra nya psalmer, 1986.
310 SVT, Himmelriket är nära, 1968 och SVT, De skrev våra nya psalmer, 1986.
311 Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1956, sid. 146f.
lertid uppnåddes inte det avsedda, och Frostenson, som själv betraktade sig som ”drabant åt Fangen”, konstaterar en ”bedrövlig känsla av oduglig-het” i detta avseende. Han summerade det hela ”som en sådd på hälleber-get”. ”Jag tror”, skriver han, ”att Fangen själv hade samma känsla av att vägen till Kristus var inte debatternas långa väg och av att det var på andra sätt evangeliet måste söka sig fram. När de andra gått, satt vi tysta kvar vid bordet och såg ut över Humlegården, där träden stod i sin första skira, gyllne grönska.”312
”Plötsligt”, fortsätter Frostenson, ”sade Fangen till mig, och det var en uppfordran i hans stämma, som en order: ´Du ska skriva en psalm som ska börja så … ` Och så tog han fram ett papper, som jag ännu har kvar, och skrev med sin snabba, klara, rundade stil ner orden:”
Från syndaren till Frälsaren är vägen kort och klar.313
Frostenson skrev med denna utgångspunkt den psalm, vilken senare skulle publiceras i psalmhäftet För hem och helgedom. Dess första vers lyder:
För syndaren hos Frälsaren reds rum i nådens timma.
Och vägen är ej lång för den som fått sin synd förnimma.
”Innan vi skildes”, fortsätter Frostenson, sade Fangen: ”När du fått den psalmen färdig, ska du skriva en till som börjar: ´Jag vill stå upp och till min Fader gå…` Den fick i sina båda första versar, och i sin första version följande lydelse:”
I spillror sjönko drömmens gyllne länder.
Mot intighet jag sträckte mina händer.
På intighet jag allt mitt arv förspillt.
Från Gud och människor min synd mig skilt.
312 Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1956, sid. 148.
313 Julboken till församlingarna i Göteborgs stift, 1956, sid. 148.
Den värld, som frihet lovar, bojor givit, dess glädje bitterhet och leda blivit.
Det hem jag lämnat vill jag åter nå.
Jag vill stå upp och till min Fader gå.314
Frostenson summerar. ”Detta är i korthet något om den yttre anledningen till att denna psalm blev skriven. Som varje annan psalm har den givetvis också en inre tillblivelse. Det skulle leda för långt att här söka skildra den, därför att det på flera punkter måste bli en redogörelse både för andliga strömningar i Stockholm vid 30-talets mitt och för min personliga upple-velse av Guds kallelse.”315
Orden blev underlag till psalm 268 i 1937 års psalmbok. Frostenson be-tecknar den som en psalm, vilken fick ”en melodi utan vingar”. Den kom aldrig att efterfrågas, och den kom aldrig att sjungas, trots ett efterlängtat tema. En av bristerna i den Wallinska psalmboken var avsaknaden av en psalm kring en av Bibelns mest kända berättelser: ”Professor Linderholm framhöll under 1934 års psalmboksdebatt saknaden härav. ´Vi äga i hela vår svenska psalmbok icke en enda psalm, som återger Jesu största liknel-se; liknelsen om den förlorade sonen. Den saknaden finns icke mer. Fros-tensons korta psalm 268; I mörker sjönko lyckodrömmens länder, ställer i sin första vers för ögat den förlorade sonens bild`.”316