Den nödvändiga förnyelsen av psalmer och sånger för de yngsta upp-märksammades i Svenska kyrkan på 1950-talet. Den då brukade Psalmer och sånger för barn hade utgivits 1924. Språkdräkten var föråldrad, en del av materialet var även av andra skäl moget för utgallring, bland annat nämns den på sin tid älskade sången om ”Svarta Sara”. Barnen borde, ansåg man, få en för dem anpassad språkdräkt, med avseende inte bara till deras psy-kologiska mognad, utan också vad musiken beträffade. Nya rytmer och melodier borde presenteras i en sångbok försedd med noter. 1956 tillsattes en sångbokskommitté med uppgift ”att åstadkomma en psalm- och sång-bok för barnens gudstjänst”. En bidragande orsak härtill var Frostensons kontakt med Diakonistyrelsens bokförlag med anledning av de sånger han då börjat skriva med adress till de yngsta. Frostenson skriver i en artikel 1957 beträffande sånger för barn att tre faktorer därvidlag måste balanseras mot varandra, nämligen ”fattbarheten för barn, läroinnehållet och visans egen ton”. Accenten kan ligga hos någondera, men inget av dessa grund-element bör saknas.489
Alla var dock inte odelat positiva. Debatten kom bland annat att uttrycka en ängslan inför det faktum att de små skulle få egna sånger, vilka de stör-re barnen förmodligen skulle betrakta som ”barnsliga”, något som i för-längningen kunde utgöra ett hinder för barnens religiösa mognad. Detta avfärdas av Frostenson.490 Denna ängslan var, ansåg han, i strid med evan-geliet: ”en förnekelse av den rätt till gudsriket som Jesus gett åt barnen”.
”Det är inte”, fortsätter han, ”som i den sedvanliga pedagogiken, barnet som ska omformas efter den vuxnes modell utan den vuxne som ska bli barnet likt. Det är ett program som också håller livet igenom. Poesin rin-ner upp ur detta naiva element, det är mer än något annat dess moder-grund.”491
488 SVT, Himmelriket är nära, 1968.
489 SOU 1985:17, sidan 70 och framåt redogörs för framtagandet av Kyrkovisor för barn.
490 SOU 1985:17, sid. 72.
491 SOU 1985:17, sid. 72.
Dessa visioner visade sig hållbara. Kyrkovisan för barn skulle få en vid användning utan avseende till ålder: ”… med sitt program hade sång-bokskommittén tydligen inte bara träffat vad som var väsentligt att artiku-lera för barn utan också för äldre”.492 Britt G Hallqvist, Eva Norberg-Hagberg och Anders Frostenson skrev visor, vars enkelhet kombinerades med samma krav melodimässigt. Enkelheten och sångbarheten kom att uppmärksammas. Nyskrivna melodier med kraft och friskhet, en rikedom av variationer, med drag av folkvisa men också med drag av kärvhet i ton-språket kom att komplettera texterna. Välvilliga recensioner uttryckte upp-skattning: ”Det är en rik och ny melodiskatt vi fått och här må uttalas en stilla förhoppning, att dessa tonsättare även måtte skriva många kyrkovi-sor för oss vuxna.”493 Kombinationen av text och musik i ”nyenkel” före-ning, och med klart biblisk botten skulle visa sig framgångsrik. Namnvalet Kyrkovisor motiveras av att man i det kyrkomusikaliska nydaningsarbete som fortgick tagit upp det gamla namnet evangelisk kyrkovisa som be-nämning på koralen.494
Barnklass
Det är lätt att känna igen Frostenson och hans teman i kyrkovisorna. Med Kyrkovisor för barn öppnar han för naturens och Skaparens intåg och för Jesu närhet. Texten på bibelns första blad förankras i barnets egen vilja att skapa:
Bygga, forma, modellera saker som man vill, det har Gud
gett våra händer lekfull längtan till.
492 SOU 1985:17, sid. 73.
493 SOU 1985:17, sidan 73. Det är ur musikdirektören Lennart Stripples recension som citatet hämtats. En föreställning om arbetets svårighetsgrad belyses av Börje Forsberg, som konstaterar att över tusen tonsättningar inkom, av vilka ett sextio-tal antogs.
494 SOU 1985:17, sid. 71.
Blommor, fåglar, träd och fiskar djur i tusental
gjorde han och lät dem bo i hav och skog och dal.
Mjukt hans skaparhänder rördes genom ler och slam.
Bilden av den första mänskan formade han fram.
Död var bilden. Men Guds Ande blåste liv däri.
Gud kan skapa sånt som lever.
Det kan inte vi.495
Versarna är korta. Orden är rimmade. Jesu liv kan rymmas i en enda visa, kyrkovisa nr 714, framställd i upprepandets, frågandets och svarandets form. Den första versen lyder: ”Vem är han som bott i stjärnegemak men får sova under stallets tak”? – ”Det är Jesus. Han så fattig kom för att ge oss av Guds rikedom.” Ytterligare sex versar med bland annat törst, hem-löshet och korsfästelse sluts i orden: ”Vem är han som upp till himlen far men ändå är hos oss alla dar”? –” Det är Jesus. Han så fattig kom för att ge oss av Guds rikedom.”
Liknelsen om vingården och vingårdens Herre gestaltas i fem versar med endast två rader i varje. Den får sin tydning i de avslutande stroferna: ”Vår Gud har mycket tålamod. Mot träd och mänskor är han god.”496 Naturen blir måttstock för Guds kärlek. På den inledande frågan i nr 709: ”Är Guds kärlek såsom havet/som till himlaranden når”? ges svaret: Guds kärlek är som det omättliga havet, som trädet, vilket för fågeln betyder trygghet och vila, eller som stjärnan, ledstjärnan i natten. Något större finns ej än Jesu korsmärkta kärlek.
Affekt och estetik, ett överskott av skönhet i naturen blir uttryck för tillva-rons gåvokaraktär. Naturen är bärare av det gudomliga. Skapelsen är helig i kraft av Guds närvaro. Gud är större än alla mänskliga uttryckssätt.
495 Kyrkovisor för barn, nr 704.
496 Kyrkovisor för barn, nr 789.
tenson använder naturens ”små” under som tecken för tillvarons stora under. Det nära; det alldeles jordnära, det minsta är betydelsefullt. Und-ren finns, tysta runtomkring oss:
Gräset växer utan ljud.
Stjärnan talar tyst med Gud.
Berget i sin ensamhet står i stilla majestät.
Vinden går med mjuka steg över äng och åkerteg.
Lättare än fågeldun seglar moln och tistelfjun.
Ljudlöst faller vinterns snö, smälter tyst när det blir tö.
Lärkan sjunger i det blå.
Blomman tigande hör på.
Stilla, stilla måste vi inför Herren Jesus bli.
Han osynlig bland oss står.
Ur hans ord hans röst oss når.497
Frostenson lyfter fram det vi vanligtvis inte ser. Det vi annars skulle gå förbi gör han synligt: ”Små, små vattendroppar,/små, små korn av sand”, kyrkovisa nr 779, relateras till: ”Små, små kärleksfulla/handlingar och ord/gör att himmelrikets/ljus kan nå vår jord.”498 Ibland lägger han försto-ringsglaset på ett vajande grässtrå eller en blommas skönhet: ”… Varje litet grässtrå/Gud till liv har väckt”, 766:2. Allt hör samman. Den kunskap vi behöver, är baserad på vårt eget iakttagande och på vår egen erfarenhet.
Naturens lagbundenhet bekräftas i ordningen: ”Snödropp kommer först och sen/hästhov på en dikesren, vårlök, krokus./Sälgens gren gungar gul i solens sken.” Citatet är hämtat ur kyrkovisa nr 782, som i fortsättningen konstaterar ursprungsmönstret: ”Aldrig har de läst en rad/i en almanackas blad./Men de vet sin tid ändå./Det har Gud lärt dem förstå.” Frostensons
497 Kyrkovisor för barn, nummer 757.
498 Kyrkovisa nummer 779 är en översättning.
författarskap är sålunda något mer än naturlyrik. Blommorna, träden, fåglarna och årstidernas växlingar är symboler för en andlig verklighet. De blir liknelser, hämtade ur den värld som Gud har skapat.
Himmelriket ses i nr 768, dels i Jesu ord om skatten och pärlan, dels som den säd, vilken nermyllad i god jord ger riklig skörd, men tecknas främst ur barnets perspektiv i nr 791:
Finns det leksaker i himmel- riket, fjärilar och bin och blåbärsris, träd och sjöar, hästhovsört vid diket och om vintern snö och glasklar is?
Det jakande svaret tecknar visionen om himmelriket som en lovdag utan slut, överraskningar och glädje. Visan slutar med orden: ”Allting som var tråkigt får jag glömma,/bara vara glad i himlens land.”
Av de nittiotvå antagna visorna i Kyrkovisor för barn var trettiosex författa-de av Frostenson. Av författa-dessa blev tolv seförfatta-dermera psalm i författa-den kommanförfatta-de psalmboken.499 Samtliga skrevs under åren 1957-58. Kyrkovisor för barn utgavs 1960. Då hade man arbetat ekumeniskt i två år för dess framtagan-de.