I socknen levde en sträv och tystlåten lutherdom. Den kunde ha ett tungt allvar, men den var också förebråelsefri. Ingen människa behövde känna sig moraliskt ifrågasatt, utpekad eller utstött. Den hade en inbyggd tole-rans. Ord uttryckande misstro eller ifrågasättande hördes aldrig. Någon verkligt illa behandlad människa kunde Frostenson inte påminna sig.
Ändå kom orden ”illa behandlad” att följa honom genom åren, uppröra och oroa.
Frostenson gick i skolans första klass. På vägen hem till gården kom han förbi handlarens trappa. På trappan tog han ofta en paus. En dag satt en skylt på affärsdörren. Det fanns sex affärer i Loshult på den tiden. När han stavat färdigt och lagt samman bokstäverna förstod han att nu fanns bara
137 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, sid. 14f.
fem. På skylten stod: ”Illa behandlad är jag m m sedan 20 år.” Det var köp-mannens avskedshälsning. Denna upplevelse, tolkad som utanförskap, kom att påverka en vuxen mans diktning. Det går en klar linje, säger han själv, från läsövningen utanför handelsboden till psalmversen: ”Öster, väster, norr och söder, korsets armar överskygga, alla äro våra bröder, som på jorden bo och bygga.”
Alla äro våra bröder. Viktor Rydberg skrev: ”Där såg jag vandra i syskon-tåg, bredvid varandra hög och låg.” Detta var en iakttagelse som Rydberg gjort i ”sin” kyrka i Jönköping. Han kallade dikten: ”Träsnittet i psalmbo-ken.” Samma upptäckt gjorde Frostenson när han satt med sin mor i Los-hults kyrka. Särskilt påtagligt blev det vid julottorna och trettondagsguds-tjänsterna. Då gick bygdens folk, sida vid sida, hög och låg, mittgången fram med offerbössorna. Den sociala tillhörigheten och reflexionen kring den hade fått sin grund.138
Skriftställaren och gelbgjutaren
På gården i Loshult fanns en magasinsbyggnad. Den hyrdes av Carl Wil-helm Agardh. Han var av värmländsk lärdomssläkt med anknytning till Fröding. Han hade en bohemisk läggning. Han kallade sig skriftställare, en udda titel i bondesamhället. Han skrev bygdenotiser i lokaltidningen och dessutom följetonger för tidningen Hemmet. Förutom detta handlade han med frimärken. Säckar av frimärken skulle sorteras. Detta var ett arbete som engagerade gårdens barn. På frimärkena fanns bilder av annorlunda landskap, mörkhyade människor, vattenfall och noshörningar. Agardh läste ofta högt, deklamerande Frödings dikter. Den dikt Frostenson minns starkast är ”Strövtåg i hembygden”. Dikten gav associationer till det egna småländska landskapet och dess bestånd av lövängar, liljekonvalj och nattviol, och till begreppet ”min faders gård”. Detta hade en biblisk klang, som Frostenson senare i livet skulle framkalla, tillsammans med dessa minnen. Innan han någonsin sett en diktbok hade han ett bestånd av lyrik med i bagaget. Detta kom att påverka hans relation till litteratur och yr-kesval. Någon som också kom att öva inflytande i denna riktning var
”gelbgjutaren”.
Gelbgjutaren var även han en särpräglad och ansedd personlighet. Sär-präglad på grund av sin kunskap. Han hade förvärvat en lärdom vid sidan
138 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, sid. 7f.
om sin hantverksskicklighet. Han föreläste för dem som ville höra på ur Atterboms dikter. Samlingen Siare och skalder kunde han utantill. Om frimärkena gav mig en global medvetenhet, så förs jag här in i den litterära romantiken, konstaterar Frostenson.139
Mor- och farföräldrarna
I skolan läste Frostenson om Drottning Kristina. Det gjorde man speciellt gärna i det skånska Loshult. Här gick gränsbäcken till det småländska Pjät-teryd, som var hans mors hemsocken. Här fanns en bro, kallad Drottning Kristinas bro. Denna var en gång gränsbro mellan Sverige och Danmark.
Bron var byggd av Frostensons förfäder. Numera har den fått försvinna för Europaväg fyras sträckning. Där vid bäcken blev en naturlig rastplats på väg till morföräldrarna. En släkting bodde vid bron. Här satt jag redan som treåring, berättar Frostenson. Vi vände på stenar, såg på små ållik-nande fiskar, och tittade på vattenspindlar. Även farfars gård var belägen vid vatten.
Vatten och träd
Frostenson skriver ofta om bäck och strand, sjö och träd. Urbilderna möt-te honom redan vid gränsbäcken mot Småland. Nära Frosmöt-tensons föräld-rahem växte en bokdunge och genom den rann bäcken; kraftig under vår och höst. Här byggdes fördämningar, vattenhjul, sågklingor och konstruk-tioner med hammare. Hos morfar drev forsen både såg och smedja. Vat-tenbruset blev musik. Långt senare skulle Frostenson förklara detta på ett av kyrkomötena. Han hade i Psalmer och visor 76, nr 621, skrivit: ”… och bruset från berget och vattnet hans ord till de lyssnande bar”. Detta var omöjligt, fastslogs det. Inte kunde man höra något genom brus och vat-ten. Upplevelserna från barndomen bekräftade dock just detta. Det fanns mycket vatten i hans barndoms värld.
Farfar var död innan Frostenson föddes. Efter honom fick han förnam-net: Anders. Gården låg vid sjön Möckeln, nära Stenbrohult, Linnés hem-socken. På farfars gård fanns tio meter breda stenmurar; de bredaste i flera socknar. Det var betesmarkerna man klarade sig på. Farmodern bodde kvar tjugo år efter farfaderns död.140
139 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, Sid. 10.
140 Olofsson, ”… och ett oändligt hem”, sid. 11f.
1950 är Frostenson tillbaka vid odlarmödorna. I sin bok Barn av två värl-dar, beskriver han hur han ser lager av sammetsbrun mossa, stensöta, fet-knopp, taklök och förgätmigej växande på stenmurarna. De har funnits så länge, konstaterar han, att man nästan trott dem vara ett naturens verk.
De är kolossalmonument i sten över svensk arbetsamhet.141