För att förstå varför mina intervjupersoner väljer att äga fritidshus, har jag i det här kapitlet vänt mig till utsagor och berättelser, på teman som framträtt under intervjuerna. Kapitlet visar på ett urval av de större berättelser som cir-kulerar i intervjupersonernas vardag och hur dessa har påverkat deras val. Ett av de övergripande teman som intervjupersonerna återkommit till kontras-terar stad och land på ett sätt som skönjer både kontinuitet och förändring. Somliga berättelser bygger på ett romantiserande av landsbygden. Staden å sin sida berättas parallellt som full av möjligheter och en potentiellt farlig och hotfull plats. Exemplen utgör stora berättelser med kontinuitet över tid. Jag förstår de stora berättelserna i kapitlet som aktörer i intervjupersonernas liv (jfr Frank 2010). De äger förmåga att visa vad som är möjligt, vilka sorters livsstilar som är möjliga och eftersträvansvärda, alternativt mindre önskvärda (ibid). Berättelser fungerar meningsskapande i relation till vad intervjuper-sonerna anser vara livskvalité. Här fungerar stad och land kompletterande. Båda platserna fyller en funktion i intervjupersonernas strävan mot det goda livet. Ett eget småhus utgör en viktig del i föreställningen om detta liv, sam-tidigt som fritidshusägarna i avhandlingen inte är helt redo att ge upp iden-titeten som stadsbor och vad den representerar. Små steg i enlighet med ett normerande livsmanus har resulterat i att de rör sig mellan olika boenden i stad och på landsbygd.
80 längtans & drömmarnas hus
Förflyttningen mellan permanentbostad och fritidshus ger perspektiv på plats vilket tydliggjorts i kapitlet (jfr Löfgren 1997). Större berättelser om andra platser, liksom om andra människor, visar sig dock vara av genomgripande karaktär och det finns en tröghet i dem som gör att enskilda förändrade per-spektiv sällan lyckas utmana. Genom intervjupersonernas egna narrativiseringar blir de stora berättelserna meningsbärande. De utgör en narrativ resurs och görs relevanta för intervjupersonernas här och nu (jfr Bamberg 2012:103). Där skapas och upprätthålls avstånd mellan stad och land, mellan plats och individ liksom mellan människor på olika platser. Berättelser kan också fungera för att minska avstånd. I analysen framgår att berättelser skapar förankring mellan människa och plats. Potential till minskat avstånd mellan människor på olika platser framträder däremot i faktiska erfarenheter snarare än i berättelser.
Genom applicering av Labovs (1972) begrepp extern värdering framgår hur intervjupersonerna skapar reflexivt utrymme och i den pågående dialogen lägger ytterligare bitar av det pussel där identitet konstrueras i berättandet. Den externa värderingen ger möjlighet att förklara och förtydliga den egna narrativa identiteten för en lyssnare liksom för berättaren själv. Så här vill jag
att du förstår min berättelse, så här vill jag att du förstår mig. Genom att fokusera
på värderande element i berättelser, vad berättaren anser är det viktigaste för att förstå berättelsen i fråga, blir möjligt att komma åt betydelser, meningsskapande och kulturella mönster (jfr Cortazzi 1993, Johansson 2005). Angreppssättet ger samtidigt förståelse för hur narrativen inte bör förstås som speglandes en inre essentiell identitet genom att belysa det narrativa identitetsarbetets situationella karaktär. Det pågår ständigt i dialog med mottagaren. Det blir även tydligt hur personliga erfarenhetsnarrativ är kontextberoende och tar hjälp av stora berättelser och värden som cirkulerar i det specifika kulturella sammanhang där de återges (jfr Reissman 2008). Därutöver har kapitlet belyst hur formen för intervjupersonernas berättande kan förstås i relation till klass- och generationstillhörighet (jfr Johansson 2005:203).
Utsagor där ägande problematiseras i dialog med mig och inom ramarna för den narrativa praktik som intervjusituationen utgör, kan stå som exempel på vad Bamberg (2012) menar utgör narrativets främsta funktion, det vill säga att positionera berättarens egna värderingar och handlingar i relation till kulturellt etablerade och delade kategorier (ibid:103). Berättelsens poäng utgör medel för självrepresentation och är alltid knuten till en bestämd berättare och en specifik kontext (Adelswärd 1997:212f). Kontexten i det här fallet kan sägas utgöras av en gemenskap som kan härledas till intervjupersonernas klass- och generationstillhörighet av vilken jag själv i egenskap av akademiker
81 3. berättelser om fritidshus i nutid och 70-talist är en del. Det blir då än mer tydligt att berättelserna om ägande i denna specifika dialog är ämnade att fungera positionerande i förhållande till normativa värderingar inom en föreställd gemensam kontext.
Tidigare i kapitlet framgick att intervjupersonerna hade en önskan att framställa en medelklassposition utifrån vilken fritidshusköpet inte varit någon ekonomisk självklarhet. På liknande sätt visar resonemanget om privat ägande på en önskad position som solidariska och moraliska subjekt. Denna position återkommer och stärks i intervjupersonernas narrativa identitetsskapande i relation till olika aspekter av fritidshuslivet, vilket avhandlingens övriga kapitel kommer att visa på.
Det här kapitlet har syftat till att belysa motivationen till varför intervju-personerna valt att bo i lägenhet och fritidshus. Möjligheter och begränsningar som utgjort incitament för fritidshusköp samt intervjupersonernas upplevelser av närhet och avstånd har exemplifierats. Fritidshusköpet i sig kan sägas vara summan av drömmar och föreställningar, reella premisser och anpassning. Nästa kapitel ägnas åt intervjupersonerna upplevelser av tid i relation till de olika boendenas miljöer och premisser.
83 4. tiden som upplevelse
4. TIDEN SOM UPPLEVELSE
Fritidshusets anspelning på tid kan tyckas självklar, det ligger i själva begrep-pet - ett hus för fri tid. Begagnandet av hus och stugor för periodvis boende i Sverige och Norden har också traditionellt sett varit tydligt relaterat till årets uppdelning i årstider. Tid för fritidshus har främst varit under sommaren och därmed kännetecknats av en cyklisk indelning. Därutöver har den för många karaktäriserats av återkommande, sommar efter sommar (jfr Gunne-mark 2016:190, 2019).
Tid har också visat sig vara ett centralt begrepp för intervjupersonerna och reflektioner kring tid har återkommit och spänt över flera teman i våra samtal. Mest framträdande har tid varit i relation till hur dess flöde eller rytm upplevs olika i förhållande till skilda platser. Nedan får en reflektion sprungen ur min egen erfarenhet av fritidshus och tid inleda.
Det var som att tiden stod still i torpet när jag inte var där. När jag kom dit upp-levde jag det som att komma in i en stillhet. Allt såg ut exakt som när jag lämnade det, förutom en och annan död fluga på fönsterbrädet och muslort på köksbänken som vittnade om aktivitet. Kontrasten var stor när jag efter två timmars brusan-de bilresa steg ut och mötte naturens ljud, för att sedan kliva innanför dörren till det tysta torpet. Varje gång började jag med att sätta mig ner och liksom känna in, för att försöka bli en del av torpets tid igen efter att ha varit borta. Först efter en stund kunde jag slå på radion och börja packa upp matvaror i köket. Det var som om det handlade om en slags respekt för torpets egen atmosfär. Men tiden kan bara förflyta på ett sätt, en timma kan inte gå långsammare på en plats bara för att ingen är där. Dessutom hade ju både flugorna och mössen varit där. Det i sig borde varit bevis nog att tiden hade förflutit även i min frånvaro.
84 längtans & drömmarnas hus
I min reflektion ovan, liksom i samtal med intervjupersonerna, blir tydligt att boende på två platser aktualiserar upplevelsen av en särskild tid i fri-tidshuset i förhållande till tidsupplevelsen i den permanenta bostaden. De olika erfarenheterna skiljer ut, påverkar och förstärker varandra. Tidsrytmen i staden kontrasterar tiden som spenderas i fritidshuset och tvärt om. Det här kapitlet undersöker på vilka sätt olika erfarenheter av tid i relation till plats tar sig uttryck och vilka faktorer som påverkar upplevelser av tid. För att bilda bakgrund till – och bättre förstå hur det kommer sig att tid framstår så centralt i intervjupersonernas utsagor – inleds kapitlet med en generell beskrivning av olika sätt att dela in, förhålla sig till och uppleva tid i väster-ländsk kontext ur historiskt perspektiv.