Upplevelsen av att tiden går allt fortare och att det är svårt att hinna med allt har relaterats till det moderna självuppfyllande livsprojektet (Giddens 1991). Att den här känslan skulle vara intimt förknippad med senmodernitet mot-sägs dock av historikern Reinhart Koseleck (1985) som menar att känslan av tidens upplevda acceleration gått hand i hand med accelerationsprocesser inom produktion, kommunikation och transport sedan mitten av 1700-ta-let. I samma anda menar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen att ”historien om vår tid är accelerationens historia” (2001:65). Varför den sen-moderna individen upplever att hon har mindre tid, trots att undersökningar visar att människor faktiskt har mer fritid än förut, är en fråga som gett upp-hov till undersökningar kring sambandet mellan moderniseringsprocesser och upplevelser av tid. Om den teknologiska accelerationen kan förklara det moderna samhällets idealiserande av naturen, torde accelerationen av livets takt (pace of life) på liknande sätt vara viktig för förståelsen av den senmo-derna personligheten (Rosa 2003:25).
En intressant empirisk undersökning för att förstå den senmoderna upplevel-sen av tidspress är den brittiske sociologen Dale Southertons jämförelse mellan personliga tidsupplevelser i England år 1937 med år 2000 (2009). Southerton visar hur den temporala rytmen i vardagen i hög grad har individualiserats. Deltagarna i studien från 1937 kunde visserligen uppleva tidspress, men den berodde till stor del på krav att förhålla sig till kollektiva rytmer bestämda av ett antal institutionaliserade händelser. Exempelvis marknadens öppettider, bussens avgångstid, arbetstid och måltid med familjen eller den bestämda tvättdagen. Deltagarna från år 2000 styrdes betydligt mindre av kollektiva,
98 längtans & drömmarnas hus
institutionaliserade rytmer. Istället upplevde de stress inför hanterandet av de få kvarvarande institutionella händelserna i vardagen, som barnens skoltid. De var i jämförelse relativt fria att själva bestämma över sitt dagliga schema och svårigheten bestod snarare i att försöka pressa in diverse aktiviteter, som arbete, träning, shopping eller vad som brukar kallas egen tid. Tidspressen som omgärdade dessa aktiviteter sågs som nödvändig för möjligheten att friställa tid för samvaro med familjen (ibid:61). Att, som Thomas Hylland Eriksen även påpekar, varje generation har tendens att uppleva sin egen tid som unik, trots att tidspress inte är något specifikt för 2000-talet, får följande citat illustrera. För Emma framstår det som att tiden blir alltmer knapp i kombination med ökade krav om mer tid.
Det är väl lite så att jag känner att min generation, eller 80-ta-lister, ofta vill ha mer tid. Tid till liksom… vill ha mer och mer fritid kanske? Man jobbar mycket och vill ha mer fritid än vad man har, jag vet inte. Att man ska ha det typ, kanske tanken, bilden av det är att man ska kunna göra så mycket saker. Ha stuga, gå och träna, såhär att man ska ha så mycket fritid. /Emma
Emma reflekterar ovan utifrån tanken om att hennes egen generation vill ha mer fritid för att hinna med alla önskvärda aktiviteter. Hon tillhör en gene-ration 80-talister vilka har refererats till som ”lustgenegene-rationen” i populärve-tenskap och media25. Där hänvisas då till att de i högre grad än någon annan generation ”bejakar och uttalar sina önskningar” (Bergqvist 2009:183). Även om det här sättet att generalisera kring individer födda under en viss tidspe-riod naturligtvis bör behandlas med försiktighet ger intervjupersonerna i den här avhandlingen liknande uttryck för en önskan om tid att bejaka de egna idealen i relation till livsstil. I denna ideala föreställning om tillvaron blir det tydligt att arbetslivet inte alltid bör komma i första hand. Istället ger Emma, liksom tidigare Johanna, uttryck för önskan om mer tid till eget förfogande. Att skjuta den egna tiden framför sig i förmån för arbetet eller att vänta till pensionen med att realisera fritidsplaner är inte aktuellt.
Dale Southerton gjorde i sin undersökning även observationen att begrepp som kvalitetstid och familjetid uteslutande förekom i materialet han samlat 25 Se till exempel Du är din generation, (Bergqvist 2009). Se även Expressen krönika ”Måste
man växa upp om man är född i min generation?” av Nellie Erberth, publicerad 2017-08-01.
99 4. tiden som upplevelse in från 2000-talet. Tid för samvaro med familjen omtalades dock i materialet från 1937 som någonting viktigt och Southerton menar därför att detta visade sig som normativ praktik även då.
I mina intervjuer ger flera personer uttryck för att tiden i fritidshuset bör struktureras i enlighet med ”rätt” prioriteringar, vilket stöder Southertons tes om familjetid som en normativ förpliktelse (2009:58). Särskilt viktigt tycks det nämligen vara för mina intervjupersoner att spendera tid med barnen när samtliga familjemedlemmar är lediga. Ett sätt att åstadkomma detta är att prioritera ned matlagning och till exempel äta enklare mat, som korv med bröd, för att få mer tid att umgås med barnen.
Även om familjer i senmodern tid har större individuell frihet vad gäller inplanerandet av dagliga aktiviteter, vilket Southerton visat genom sitt jämfö-rande historiska perspektiv, måste aktiviteter ändå koordineras och förhandlas för att tiden ska upplevas meningsfull. I fritidshuset görs detta i relation till normer kring hur fritid i stugan bör fördelas och vilka praktiker som ska tillåtas ta tid i anspråk.
Fritidshustid
Slutligen kan konstateras att tiden i fritidshuset karaktäriseras av hur dess praktiker skiljer sig på olika sätt från vad och hur intervjupersonerna brukar göra i staden. Större berättelser om olika tempo och flöden bekräftas genom utsagorna om tid. Platsspecifika praktiker och platsspecifik interaktion med andra människor hjälper till att skapa upplevelser av olika tidsrytmer i sta-den och i fritidshuset. I stasta-den struktureras tista-den av jobb, möten, shopping, hämtning på förskolan och träning. Ett resultat av dessa praktiker, och den planering som krävs för att allt ska hinnas med, är att tiden i staden är mer organiserad och upplevs kortare medan tiden i fritidshuset, på grund av av-saknaden av strukturerande praktiker, kan erfaras som längre, men samtidigt som ”kaotisk” och stundtals till och med tom och händelselös. På så sätt skapas en särskild fritidshustid.
Praktiker i sig tar tid. Med andra ord tar det intervjupersonerna gör i fritidshuset naturligtvis mätbar klocktid i anspråk. Samtidigt ordnas tiden av praktiker, det vill säga praktiker gör tid (jfr Shove 2009:17). Thomas Hylland Eriksen talar om en ”stugans tidsregim” (2001:176) där aktiviteterna styr orga-nisationen av tiden istället för tvärtom. I fritidshuset lägger barnen sig senare, hungern styr när måltiderna intas och aktiviteter som blåbärsplockning och
100 längtans & drömmarnas hus
fisketurer håller på så länge de orkas med. Hylland Eriksen påpekar att den egna rytmen tillåts i fritidshuset och menar att ”man blir i stånd till att leva i ögonblicket på grund av att det inte hela tiden utmanas av nya, insisterande ögonblick”, det här är ”stugans logik”(ibid:175).
Det bör i sammanhanget också nämnas att även om upplevelsen av tidens acceleration kan spåras till moderniseringsprocessens barndom, vilket påpekas av Reinhart Koseleck, lever den senmoderna människan i ett samhälle med för sin tid unika förutsättningar, ofta sammanfattade under epitetet informa-tionsåldern. På 1700-talet kunde ett brev ta veckor att komma fram, i nutid kan avsändaren av ett email ibland förvänta sig svar inom några minuter (jfr Hylland Eriksen 2001:72f). På så vis skapas förväntningar på individen att ständigt vara tillgänglig för omvärlden. Tiden är sällan enbart ens egen. Den senmoderna urbana medelklassindividen kan också förstås som omgiven av bilder av vad ett lyckat liv innebär på flera sätt, i relation till yrke, bostad och heminredning, uppfostringsideal och hälsa med fokus på träning och kost. Lägg till detta en ständig uppmaning att för den egna hälsans skull vara när-varande och mindful. Allt detta tar tid i anspråk och kan förklara förekomsten av begrepp som egentid i det senmoderna samhället. Att finna tid för sig själva är dock inget incitament till att skaffa fritidshus i intervjupersonernas utsagor. Att däremot skapa tid för familjen eller tid med sin partner utan ständiga avbrott framstår som en viktig del av fritidshuslivet. Fritidshustiden fyller ett behov genom att skilja ut sig från upplevelsen av det ständigt accelererande stadslivet med sina många störande element och distraktioner. För att åter-knyta till kapitlets inledning; fritidshusets tid för intervjupersonerna i den här avhandlingen, oavsett årstid, karaktäriseras av ett kvalitativt här och nu, i ett något långsammare tempo med färre inslag av planering och struktur.
101 5. från idé till rum
5. FRÅN IDÉ TILL RUM
Bland fritidshusen i den här avhandlingen återfinns en mindre villa, ett missionshus, två sportstugor och två torp. Resterande kan beskrivas som sommarstugor byggda efter 1960. Följande kapitel syftar till att belysa inter-vjupersonernas val av fritidsboende och diskutera vilka hus och stugor den ursprungliga idén om att skaffa ett fritidshus resulterat i. Därutöver fokuseras inredningen av fritidsboendet samt intervjupersonernas förhållningssätt till konsumtion av möbler och ting i vidare mening. Kapitlet identifierar och undersöker intervjupersonernas konsumtionsval och strategier för att rea-lisera sina fritidshusdrömmar med utgångspunkt i Bourdieus teori om fält och symboliskt kapital. Analysen utgår från intervjuer, men bygger även på observationer, fältanteckningar och bildmaterial från fältarbetet.