Det Martina beskrev ovan, där hon och Tomas tar hand om hus och träd-gård, kan även förstås i termer av förvaltande. En inställning till fritidshuset, där ägandet innefattar ett upplevt omhändertagande av ett hus eller en bygg-nad som annars hade stått utan beskydd återkommer i intervjuer. Petter re-sonerar kring hur han och sambon Jessica sköter om det nyförvärvade torpet med omkringliggande trädgård i Västergötland.
Susanna: Är det viktigt för er att göra avtryck på platsen? Petter: Jag har nog inte tänkt så mycket på det. Det är
egent-ligen konstigt för det är någonting man tänker på annars, att man vill göra någonting bestående i livet, på något sätt.
Susanna: Nu har du ju en plats där du kan göra någonting. Petter: Ja, men jag tänker att det gör man nog ändå. […] Fast
jag tror att det är viktigare för en själv och jag tänker att det hänger samman med den där ångesten att ens liv ska vara meningslöst, […] Jag tror att man ska försöka motverka den impulsen hos sig själv. Då tror jag att det är bättre, att man is-tället försöker vara så här… eftersom det är kalksten däruppe så finns det massa kalkstensgångar, alltså plattor som är ned-lagda, som har varit överväxta länge och att man plockar fram dem och då vet man att sköter man det här så kommer man lämna efter sig en mycket finare plats liksom. Det är egentli-gen, tror jag, mycket nyttigare. Så tror jag folk såg sig själva förr och så tror jag man har sett sig själv i ett mycket, om man ser en lång historia av mänskligheten, då handlar det mer om att lämna efter sig någonting som var bättre än det som fanns innan och inte resa något jävla monument över sig själv. Jag tror inte att det ger någonting egentligen existentiellt, man bara tror det, intalar sig själv det.
Att avstå från ombyggnationer, renoveringar och andra stora förändringar av miljön i fritidshuset och istället ta hand om och hålla efter det som finns
73 3. berättelser om fritidshus i nutid kan förstås som ett sätt att förvalta platsens kulturarv. Tidigare forskning om fritidshusliv har fokuserats på frågelistsvar där informanter haft denna strategi i relation till fritidshuset. I linje med vad Petter beskriver ovan har de upplevt en känsla av meningsfull närhet till det förflutna och delaktighet i ett historiskt sammanhang på platsen (Gunnemark 2016:202). Flertalet av de intervjupersoner i studien som köpt ett fritidshus utan familjeanknytning har ändå tagit över dessa efter tidigare ägare som tillhört en äldre generation. I stugområdet där Emma och Juans fritidshus ligger tycker Emma sig märka av att ett generationsskifte håller på att genomföras. Stugorna byggdes på 1970-talet och de unga par som då köpte börjar bli äldre och många av dem säljer nu fritidshusen. Jag frågar om Emma vet något om den tidigare ägaren av deras stuga.
Han som byggde det var träslöjdslärare, det är det enda jag vet. Den här tanten som vi tog över efter berättade det, att han var träslöjdslärare och att här var väldigt fint byggt och sådär. Alltså, det är ju väldigt, väldigt väl gjort, huset. Så att han var nog väldigt noggrann och skötte det liksom. Hon var änka då och det var ju väldigt sorgligt för hon, de köpte det 1979, tillsammans, och de har ett barn och sedan älskade hen-nes man då det här stället, så när de gick i pension så skulle de vara här jättemycket. Så dog han när han var 65, så det var ju väldigt sorgligt på så sätt. När vi tog över det här så var det ju, vi kom väldigt nära henne. Hon tyckte det var jättehärligt att det var en barnfamilj som tog över och var väldigt glad för det och tyckte det kändes bra liksom. Så vi fick en fin relation. Så det var ju lite sorg, tror jag, för henne också. […] Vi stötte på dem här häromdan. Då var de här och hälsade på grannarna, så då fick de komma in här och kolla vad vi hade gjort och så. Då nämnde de att de hade ju inte tapetserat om sedan de köpte det, så allting är ju från när huset byggdes. Så det är ju liksom originalväggar och färger och så kvar. De hade inte gjort någonting. Vi har gjort sovrummen för där var heltäck-ningsmattor och härliga tapeter och mönster och jättemycket 70-tal. Men heltäckningsmattan var inte ofräsch, det såg inte ut som att någon hade gått på den. Det var så pass fräscht så att vi skulle egentligen bara kunna flytta in och bo så. Sedan var den säkert ganska dammig och sådär liksom, det såg
lik-74 längtans & drömmarnas hus
som, jätteklara färger, fina färger på allting. Det var först om man tog ner en tavla så såg man att solen hade blekt litegrann. Men det var väldigt, väldigt, fint och fräscht. Men inte i vår smak då. Huset är i väldigt bra skick och vi hade ju en besikt-ningsman här när vi köpte det och han hittade ju ingenting alls någonstans. Så vi hoppas att vi också kan ta hand om det lite nu som de har gjort. /Emma
Emmas berättelse ovan får stå som exempel på ett generationsskifte som det kan gestalta sig i ett sommarstugeområde i Mellansverige under 2010-talet. Här ryms flera större berättelser. Föreställningen om tidigare generations vär-deringar och förhållningssätt till materiella ägodelar synliggörs. Emma håller med om att allting i huset är välgjort och ordentligt skött, vilket den äldre kvinnan som sålde fritidshuset till Emma och Juan berättat. Genom att lyfta fram mannens yrke som slöjdlärare vill den förra ägaren till synes förmed-la sin mans skicklighet och noggrannhet vilket kan tolkas som att hon vill hedra hans minne och det livsverk sommarstugan var en del av. Här ryms också berättelsen om en generation som sällan renoverade eller ändrade om. En sommarstuga, liksom permanentboendet, inreddes för livet. Ofta byttes varken fast inredning eller möblemang ut under årens lopp, istället sköttes desamma klanderfritt. I denna större berättelse ställs mellan raderna gene-rationer i opposition till varandra för att illustrera en förändrad inställning till bostadsmiljö och materiella ägodelar i vidare mening. Berättelsen kan tolkas som att den handlar både om livets gång, det materiellas betydelse för människans efterlämnade arv och om, det många gånger smärtsamma, över-lämnandet till nästa generation. Ödmjukhet inför och respekt för de tidigare ägarna och deras förhållningssätt gentemot fritidshuset blir betydelsebäran-de, om än underligganbetydelsebäran-de, teman i Emmas berättelse. Hon upplever det me-ningsfullt att hon och Juan skapat en relation till de förra ägarna. Budskapet mynnar ut i en önskan om att kunna fortsätta ta hand om stugan på samma sätt, att bli nästa generation som förvaltar och skapar band till platsen och stugan. För Nina, som ärvt stugan av sin pappa, finns en liknade berättelse om den äldre generationens omhändertagande av och respekt för materiella ägodelar att förhålla sig till.
Han gjorde ju väldigt mycket underhåll tror jag mycket, för att jag skulle slippa. Han var en väldigt praktisk man. En väl-digt, väldigt händig man, det var han som byggde stugan själv.
75 3. berättelser om fritidshus i nutid Så han har ju alltid tagit hand om det på ett fantastiskt sätt. Så det var ändå såhär orosmoment när jag tog över stugan, att ”men, oj, liksom, hur ska jag kunna hålla det här i det skick som han har hållit det?” För att det är så fint, det är så fint där. Liksom, han var ju där hela tiden också. […] Så nu känner väl jag fortfarande såhär att hur ska jag kunna ta hand om det på det sättet som han har gjort? […] i och med att man också tänker på, ja, men, han har tagit hand om det och jag vill lik-som göra honom stolt, ja, jag tänker på det. /Nina
Nina och Emma tar båda spjärn mot den större berättelsen om äldre genera-tioner som i större utsträckning rotade, bunden till platser, omhändertagan-de, strävsamma och förvaltande. De uttrycker även en önskan om att själva leva upp till den äldre generationens ideal i relation till fritidshusen. Det kan tolkas som att de på så sätt försöker skapa en motberättelse mot den om sig själva som mindre benägna att rota sig och förvalta det tidigare generationer byggt upp. Somers och Gibson (1994) påpekar att narrativ identitet alltid måste analyseras som relationell eftersom den helt enkelt inte existerar ut-anför relationella matriser (ibid:65). I resonemanget ovan blir det relationen mellan generationerna som bildar matrisen och både Nina och Emma gör en jämförelse mellan sig själva och stugornas tidigare ägare. Michael Bamberg (2012) menar att en av de dimensioner längs med vilka den egna identite-ten navigeras är kontinuitet och förändring genom tid. Den här dimensionen kräver att berättaren balanserar längs de två extrema polerna ingen förändring och radikal förändring (ibid:103f). Med utgångspunkt i Bambergs resone-mang föreslår jag att denna navigering görs på liknande sätt i förhållande till en föreställning om hur andra människor i tidigare generationer har handlat och tänkt. Ingen förändring alls i förhållande till det förflutna fungerar lika lite som total förändring, vilket skulle resultera i ett slags kaos. Här tvingas berättaren istället placera sig själv längs denna skala och lösa dilemmat ge-nom att konstruera sin identitet i termer av en viss förändring mot bakgrund av en viss kontinuitet. När intervjupersoner beskriver en äldre generations inställning till fritidshusen och uttrycker en önskan om att förvalta husen på samma sätt innefattar det samtidigt alltid ett mått av förändring. Det är trots allt deras hus nu och de upplever inte att de hindras att till exempel utföra renoveringar av tanken på de äldre generationer som tidigare ägt och tagit hand om husen.
76 längtans & drömmarnas hus