[…] om det blir ännu ett kallt krig liksom, då finns det ett alternativ. Då vill man ju inte bo inne i stan, det tror inte jag. Det är också såhär, den här beredskapen som Sverige hade på 50, 60, 70-talet, den är ju borta nu. Om det händer någon-ting, då tar maten slut på tre-fyra dar i princip, vattenförsörj-ning och… här har vi egen brunn och ja, och så vidare. Har man vatten så… kommer man ganska långt. Lite så att kunna ta hand om sig själv och kunna odla, för vi är ju väldigt bero-ende av att liksom ”nu går vi och handlar”. Vi har ju Ica-butik
61 3. berättelser om fritidshus i nutid i vårt hus. Vi går och ”ah, vi glömde köpa mjölk” och ”vi glömde…” […] Hur skulle man överleva liksom? /Tomas
En av de större berättelserna vilken aktualiserades då stad och land berördes i samtalen med intervjupersonerna var den om staden som en potentiellt far-lig plats. Det framstår då som rimfar-ligt att det finns en längtan bort från den. Landsbygden, som beskrivs i termer av den hotfulla stadens raka motsats, blir den självklara tillflyktsorten i en sådan berättelse. En tolkning av denna väl spridda berättelse är att längtan till ett idealiserat lantliv uppstår i tider av förändring och att vi genom att kontrastera stad och land görs medvet-na om centrala delar av vår erfarenhet och vårt samhälles kriser (Williams 1973:415). Den här typen av stora berättelser riskerar naturligtvis alltid för-enkling och abstrahering och går därmed inte att förstås som representativ för faktiska förhållanden. Raymond Williams påminner om att det intressan-ta är möjligheten att spåra förekomsten av kontinuitet och förändring i dem, snarare än att utröna om staden faktiskt är en farlig plats att bo på (ibid:416). En etnolog som tagit sig an denna berättelses kontinuitet och förändring är Jochum Stattin (1990) i sin studie över svenska rädslor Från gastkramning till
gatuvåld. Stattin konstaterar att upplevelser av rädsla i industrisamhället av
naturliga skäl är miljömässigt förankrade i staden (ibid:150). Så länge städer funnits har de förknippats med hot mot de människor som befunnit sig där, ett hot som till största delen har bedömts komma från andra människor (ibi-d:154f). Insikter kring omständigheter och reella händelser i samtida svenska storstäder, inte minst terrordådet på Drottninggatan i Stockholm år 2017, har förstärkt intervjupersonernas rädslor och förankrat dem i realistiska hot. Tomas gav exempel på städers sårbarhet i citatet ovan och Johanna upplever också att det finns ständigt närvarande hot i staden.
Nu när det också känns som en hotfull värld och stan känns kanske som en hotfull plats, eller jag tänker, man har barn och man blir påverkad av, jag vill absolut inte vara påverkad, men jag tänker ändå på det när jag åker förbi T-centralen att, såhär, ja, tänk om det skulle hända ett terrordåd. Jag vet att man inte ska bry sig om det och inte tänka på det, men jag orkar inte ha den här oron som är med information och allt som man kan stänga av här (i fritidshuset). Det känns väldigt tryggt och det är helt bisarrt. Men det är faktiskt en tanke som har kom-mit med åren att såhär, det är en trygghetsaspekt att vara på
62 längtans & drömmarnas hus
landet. Jag kan åka till landet för att känna mig trygg och det är fruktansvärt att man säger det, att man blir så påverkad av, inte faktisk, upplevd oro. Inte vad man faktiskt behöver vara rädd för, men det är något jag har tänkt på. /Johanna
Förståelsen av staden som en hotfull plats är, som påpekats, inte någon ny idé. Samtidigt har berättelserna anpassats till det senmoderna svenska sam-hällets specifika kontext. Som Jochum Stattin konstaterat finns kontinuitet i rädslan för det osynliga, okontrollerbara och okända medan rädslans orsaker och uttryck har förändrats och anpassats över tid (ibid:158). I Tomas mening ovan skulle staden potentiellt vara en otrygg plats att befinna sig på i en snar framtid om ett kallt krig bröt ut. Att äga ett fritidshus i ett mindre samhälle kan utgöra ett säkrare alternativ för familjen, menar han, då möjligheterna till självförsörjning är större och hotet där upplevs mindre. Johanna funderar kring terrorattentat i staden och upplever att när hon är i fritidshuset är det lättare att stänga av flödet av information som ger upphov till den oro hon känner. Både Tomas rädsla för ett kallt krig och Johannas rädsla för terror-attentat kan förstås som riktad mot det som är bortom individens kontroll och bör sättas i relation till en rädslokultur förknippad med senmoderna västerländska samhällen (Bauman 2006). Dessa är också potentiella hot vars avstånd till svenska storstäder i tid och rum har minskat under 2000-talet. Rädslorna har med andra ord anpassats till senmodernt stadsliv och åskåd-liggör de kulturella och sociala sammanhang som intervjupersonerna är en del av. Att fritidshuset av några intervjupersoner beskrivs i termer av en trygg plats dit familjerna kan ta sin tillflykt kan i viss mån även relateras till en ökad individualisering i samhället, där tilltron till statens förmåga att ombe-sörja individens trygghet och säkerhet har minskat. Egen brunn och vedspis tillhandahåller då praktiska möjligheter att klara den egna familjen i kristider. Berättelser om potentiella faror och hot delges från flera håll i samhället och cirkulerar på så sätt i intervjupersonernas vardag. I maj 2018 fick svenska hushåll till exempel informationsbroschyren Om krisen eller kriget kommer hemskickad från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Broschyren tar upp hur invånare i Sverige kan bli ”bättre förberedda på följ-derna som allvarliga olyckor, extremt väder, it-attacker eller militära konflikter ger”19 och uppges, genom ett personligt tilltal, vara ”ett verktyg för att du ska kunna ta ditt ansvar”. Hemsidan där broschyren går att ladda ned eller 19 www.dinsakerhet.se, åtkomst 2020-04-14.
63 3. berättelser om fritidshus i nutid beställa, dinsakerhet.se, uppger att sist en liknande broschyr skickades ut var under kalla kriget 1961.
Ytterligare exempel står att finna i bloggsfären. I bloggen Förberedd – det
du önskar att du hade läst innan det händer. En blogg om vardagstrygghet och krisberedskap i ett alltmer sårbart samhälle20 tar bloggförfattaren upp fritidshu-set som bästa alternativet för ”tillflyktsort i händelse av större eller långvarig samhällskris”21. Övriga råd från bloggförfattaren är att se till att fritidshuset är utrustat med egen brunn och vedspis samt att försäkra tillgång till ved och båtplats. Ingen av intervjupersonerna nämner broschyren Om krisen eller kriget
kommer eller uppger att de läst bloggen Förberedd eller liknande, men dessa
exempel tydliggör närvaron av ett upplevt hot i olika delar av samhället, både hos myndigheter och privatpersoner.
Berättelser om hot och faror går att pröva mot socio-narratologen Arthur W. Franks (2010) förslag om berättandet som ett sätt att bemästra känslor av rädsla. Att berätta om staden som sårbar och en plats för potentiella olyckor, kriser och attentat skulle på så sätt kunna förstås som ett sätt att hantera dessa känslor av utsatthet. Berättelser äger förmågan att skapa vissa saker som hotfulla och andra som åtråvärda, menar Frank. Det bör dock inte förstås som att berättelserna uppfinner känslan av hot, eller begär, snarare formar de dem, gör dem mer levande och föreslår objekt för dem (ibid:81). Berättelser kan visserligen bestämma riktning, men uttrycker i narrativ form det som tar sin början i kroppen (ibid). Enligt detta sätt att förstå berättelser om staden som en hotfull plats både uttrycker och behärskar, eller binder, berättelserna dessa känslor. De håller hotet synligt och skapar medvetenhet om faran med att leva i samtidens globaliserade storstad, vilket gör att den upplevs lättare att hantera. Inom ramarna för sådana berättelser går med andra ord även att skönja hur fritidshuset skapas som begärligt objekt i egenskap av trygg tillflyktsort.