Om det därmed kan förstås som att intervjupersonernas upplevelser av cy-klisk tid villkoras av årstid och plats tydliggörs även att rummet, själva fri-tidshuset och dess praktiska utrustning, är av betydelse för hur tiden erfars. I fritidshuset kan de materiella förutsättningarna skilja sig en hel del från premisser i lägenheten i staden och i vissa fall saknas bekvämligheter som varmt vatten inomhus eller diskmaskin i fritidshuset. När så är fallet kan in-tervjupersonerna uppleva att de är underställda rummets specifika tid. Petter beskriver hur det går till att tvätta sig på torpet där det inte finns rinnande vatten inomhus.
Ja alltså någonstans handlar det ju om att man är på en plats som sätter villkoren på något sätt. Man är tvungen att anpassa sig till det stället. Det kan vara nästan skönt såhär, det är ju omständligt när man är där på, när det är kallt liksom och man har inte rinnande vatten och man ska gå upp och tvätta sig på morgonen så får man slå på vatten och då tar det en stund innan det är varmt och man får hjälpas åt och hälla liksom så att man kan skölja sig och sådär och tvätta sig under armarna. Allting blir som en process. Så man får liksom bara, man har ingen koll. Det är liksom inte samma typ av tidsupp-fattning som man har, utan man är på det stället. /Petter
Det Petter beskriver ovan kan prövas mot sociologen Alberto Meluccis indel-ning i inre och yttre tid för att förklara skillnader i tidserfarenhet (1992). Med inre tid menar Melucci den tid varje individ lever genom sina erfarenheter, affekt och känslor, medan yttre tid markeras av rytmer och regler i det sociala (ibid:114). Den yttre tiden benämner Melucci maskintid, med hänvisning till att den mäts med maskiner (klockor) och att den kan förstås lika objektiv och konkret som ett ting (ibid:113). Den inre tiden är däremot inte mätbar eller förutsägbar på samma sätt eftersom upplevelserna förändras beroende av situation och från den ena stunden till den andra. För att bättre belysa detta kan den inre tiden även benämnas personlig tid (Jönsson 2000). Det är
89 4. tiden som upplevelse också givetvis endast den inre, personliga, tiden som kan erfaras som snabb, långsam eller till och med helt stillastående oberoende av klockans timmar, minuter och sekunder. Melucci menar vidare att även om dessa indelningar i yttre och inre tid kan spåras historiskt, erfar vi dem starkare i vårt samti-da, mer komplexa, samhälle. I fritidshuset upplever intervjupersonerna sig i högre grad utlämnade åt den inre tiden. I citatet ovan tydliggörs hur rum-mets materiella förutsättningar påverkar Petters inre, personliga tid vilket han beskriver som något han bara får acceptera. Samtidigt menar han att upplevelsen kan vara positiv, en inställning som andra intervjupersoner delar och vilken jag ska återkomma till senare.
Bild 8: Tvättställ utomhus hos Evelina och Daniel. Foto: Susanna Rolfsdotter Eliasson, 2016.
90 längtans & drömmarnas hus
Intervjupersonen Emma beskriver det hon kallar ”storstadsstressen” och hur hon upplever att det är ”så snabbt tempo i stan”, vilket hon menar att de slipper i fritidshuset. Där upplevs tiden långsammare och allt som behöver göras tillåts ”ta sin tid”. Även etnologen Lars-Eric Jönsson frågar sig om inte tiden går långsammare i stugan (2019:45). När tidsupplevelsen under fritids-husvistelserna ställs mot vardagslivet upplever intervjupersonerna att de har större utrymme att göra en sak i taget, i sin egen takt och att tiden i fritids-huset därför erfars som fritt flödande och obunden (jfr Chaplin 1999:44). På platsen för fritidshuset är det dock inte bara intervjupersonerna själva som gör saker på ett annat sätt och därigenom erfar skilda upplevelser av tid och tempo. I mötet med de permanentboende på platsen där fritidshuset är beläget framstår det ibland även som att platsen i sig står över klocktid och tidspress i kontrast till staden. Dess invånare ger intryck av att befinna sig i en annan rytm än den som intervjupersonerna förknippar med stadslivet. Maria berättar om hennes och Patricks upplevelse av grannarna i den lilla byn i Dalarna.
Det är andra människor, det är helt annat tempo. Du vet, de kommer över, snackar lite, lånar grejor av varandra och sådär liksom. Det är mycket det också, att man, inte bara liksom byter miljö rent geografiskt, utan verkligen alltså, det är en helt annan typ av samhälle därute än vad det är i Stockholm. Det tilltalar oss.Och det där ”hallå?”, alltså det kan gå en hel helg utan att vi ser människor, förutom bilar som kör förbi sådär. Ett annat tempo överhuvudtaget inne i byn exempelvis, det går inte snabbt i kassan och folk är jättetrevliga, tar sig tid att hjälpa dig och sådär. /Maria
En populär bild av rörelsemönster i storstaden är hur människor rör sig snabbare där än i mindre orter på landsbygden. Storstadsbon verkar alltid befinna sig på väg någonstans och ha bråttom att hinna dit. På landsbygden är det enligt samma stereotypa bild tvärtom aldrig bråttom, folk ”tar sig tid”. Frida reflekterar över sina intryck av grannarna i det lilla samhället i Värm-land där fritidshuset ligger.
Ja, men det finns väl någonting i såhär… Tage, vår granne, som alltid går ut med sin hund och som är pensionär och sedan den här barnfamiljen som, jag menar de jobbar ju men
91 4. tiden som upplevelse det känns inte som att de…, men att det känns som att de tar sina promenader och liksom… sådär. /Frida
Frågan är om upplevelsen av långsamhet på landsbygden grundar sig i en an-nan typ av uppmärksamhet från intervjupersonerna? Är det verkligen enbart så att de andra rör sig i en annan hastighet? Kan det istället vara så att Fridas intryck av grannarna i Värmland karaktäriseras av en öppenhet inför och en större uppmärksamhet riktad mot det som händer och de andra människor som rör sig omkring henne i fritidshusmiljön? Etnologen Åke Daun (1974), har beskrivit hur storstadsmänniskor tränas i att ignorera varandra i stadsmil-jö, där den enda interaktionen med andra består i att undvika kroppskontakt (ibid:255). På platsen för fritidshuset beskriver intervjupersonerna hur de ställs inför möten med sina grannar på ett annat sätt än i staden, som nämnts i kapitel 3. Generellt sett är möten med andra människor färre, däremot varar de längre. De blir således något mer än ögonblicksbilder av främlingar som rusar förbi, vars kroppar det gäller att parera. Frida beskriver hur hon ser grannen Tage när denne går ut med hunden och barnfamiljen, som trots att de arbetar inte verkar stressa. Hon menar att det kanske finns ett långsamt tempo i handlingen, men hennes upplevelse bör snarare förstås som påver-kad av att hon ser Tage upprepade gånger, under längre tid, och att han inte är en anonym vem som helst som passerar en gång och som hon sedan inte möter igen.