Susanna: Men ni är lite sådär händiga och praktiska eller? Johanna: (skratt) Vi, skulle jag inte säga.
Kristoffer: Fast du är ju det också, du har bara inte tålamod. Johanna: Ja, men jag är inte lika intresserad. Jag är intresserad
av hur det ska se ut, det är vi tillsammans, men det är inte jag som gör det sedan. Men sen är det ju också, ja, det blir tyvärr lite stenålder på våra könsroller liksom med hus och barn. Sedan är det ju så att ja, men jag borde göra en ansträngning och lära mig allt det här, men jag är liksom inte intresserad som individ. Så förstår ju jag att jag som individ är en del av en struktur, det bara råkar vara så att kvinnor, eller ja, jag har ju inte fått lära mig det, eller alla anledningar till att...
Kristoffer: Fast din mamma är ju inte så, så är inte det lite
konstigt, om man ska vara…
Johanna: Nej, jag vet.
Kristoffer: Jag menar, det är ingen guilt, men Johannas
mam-ma är ju den händiga liksom.
Johanna: Så ja, jag vet inte, hon borde ha fört över det på mig,
men jag, ja det är ju svårt att säga vad som är kultur och vad som är individuellt, men. När man har barn så blir det så lätta lösningar. Man tänkte innan att man skulle jobba mot det där mycket mer, men sedan bara, lättast lösning på det här och det är så mycket fix också, med hus. Liksom det är ju hela tiden någonting liksom, varmvattenberedaren går sönder och alla, ja, jämt, jämt, jämt. Men vi gillar ju båda två…
Kristoffer: Vi är ju estetiskt intresserade och jobbar ju med
sådana saker så vi bryr oss ju om att det ska vara fint...
När jag frågar Johanna och Kristoffer om de är händiga och praktiska blir det upptakten till ett illustrativt, dialogiskt narrativt identitetsskapande i relation till arbetsfördelning i fritidshuset. Johanna reagerar först med skratt och mar-kerar tydligt en medvetenhet om en större berättelse kring könsroller. Efter att Kristoffer påpekat att Johanna också är händig, fast hon saknar tålamod, utvecklar Johanna argument där hon själv tar på sig ansvaret för vad hon kallar ”stenålder” på sina och Kristoffers roller i hushållet. Hon har kunskap om strukturen och menar att hon därför borde ”göra en ansträngning”. Här
182 längtans & drömmarnas hus
går att förstå Johannas utsaga genom att återigen operationalisera Labovs vär-derande narrativa element och Festingers teori om dissonans. Det blir tydligt att det är mycket Johanna vill kommunicera, men att det blir komprimerat i dialogen mellan oss, då hon inte får tid att utveckla de resonemang hon börjar på. Den dissonans Johanna känner inför skillnaden mellan sina ideal kring jämställdhet och de handlingar som har blivit parets vardagsliv fram-träder genom ett antal av Johannas påbörjade narrativa förklaringsmodeller. Kristoffer bryter in och vill till synes tona ner den roll en ojämlik struktur skulle spela för parets arbetsuppdelning i fritidshuset genom att påpeka att Johannas mamma är den händiga i sin familj. Kristoffers argument pekar mot en uppfattning om att individuella egenskaper, snarare än traditionella könsroller kan tänkas ligga bakom arbetsfördelningen mellan honom och Jo-hanna. Den enkla lösningens magi, när barnen är med i bilden, tillskrivs den yttersta förklaringen till att det blir som det blir. Här är det Kristoffer som plockar upp tråden, efter Johannas inledande ”men vi gillar ju båda två…”, och fullföljer det kompensatoriska argumentet, med budskapet att de är mer jämlika på andra sätt, genom att påpeka att de båda är estetiskt intresserade.
Jag avbryter Kristoffer genom att fråga vad de båda jobbar med, vilket gör att samtalet ändrar riktning litegrann. Johanna verkar dock vilja fortsätta sitt resonemang och det framstår som viktigt för hennes narrativa identitet att söka ytterligare förklaringar i individuella egenskaper, vilket gör att hon styr samtalet tillbaka i den riktningen.
Johanna: Men sedan din grej som du också är, det är ju
av-slappnande för dig. När du har tid över, då vill ju du gå iväg och bygga någonting och jag vill läsa en bok. Det är svårt att liksom…
Kristoffer: …tvinga fram något annat.
Johanna: Ja, tvinga fram något annat. Jag är i och för sig, om
jag är händig då vill jag rita eller andra händig-intressen, men de är inte kopplade till något som förbättrar sommarstugan (skratt).
Kristoffer: Jo, men intrycket av den, men kanske inte… Johanna: …ja okej, ja men inredningsmässigt och så. Jag kan
hålla på och plocka och fixa och… alltså jag orkar typ inte ens prata om… jag skäms liksom för att det är så extremt traditio-nellt liksom, men… ja, men så är det bara. Och det trots att
183 6. meningsskapande praktiker vi är liksom ganska medvetna om det och… (sonen är väldigt tyst) Nu måste jag bara kolla…
Susanna: Ja, det blev tyst… Johanna: Ja… (går iväg).
Johanna blir avbruten av den plötsliga tystnaden från parets lille son och går iväg för att se vad han har för sig. Det blir ett naturligt avbrott och jag fort-sätter intervjun med Kristoffer och byter samtalsämne. I citatet ovan konklu-deras och värkonklu-deras således den utsaga som skapas i dialogen mellan Johanna, Kristoffer och mig kring deras roller i fritidshuset genom att de båda enas om att det är svårt att ”tvinga fram” något annat än det som blir till följd av faktorer som de endast delvis kan råda över. Poängen blir att framhålla deras respektive individuella egenskaper som anledningen till att de, trots medvetenhet om jämställdhetsproblematiken, utför könade praktiker på ett traditionellt sätt i fritidshuset. Johannas strävan att förklara, bör även för-stås inom ramen för en subjektsposition där etnicitet, genus, generation och klass möts. Johanna är en svensk medelklasskvinna född i slutet av 1970-talet och hon har inkorporerat den större berättelsen om sig själv som medveten och jämställd, en berättelse vilken leder till dissonans i mötet med vardagens praktiker.
Petter väljer, liksom Kristoffer, att hänvisa arbetssysslornas uppdelning mellan honom och Jessica på torpet till individuella egenskaper. Han menar exempelvis att han är mer händig när det gäller att snickra och röja, medan Jessica är duktig på trädgård. I övrigt menar han att de gör ”hyffsat samma saker”, men att Jessica gillar att elda, varför hon brukar göra upp eld, medan han ”brukar diska, faktiskt”. Petter väljer att ta upp traditionellt manliga res-pektive kvinnligt kodade praktiker, som att göra upp eld och diska, men där det kan sägas förhålla sig tvärtom i fördelningen mellan honom och Jessica.
Hon gör upp eld och han diskar. På så sätt skapar Petter en berättelse om sin
parrelation med en tydlig markering emot traditionella könsroller.
Intervjupersonernas berättelser om jämställda relationer kan i mångt och mycket sägas representera klass- och generationsspecifika normer. De är också berättelser om för fältet viktiga värden. Lena Martinsson (1997) har benämnt jämställdhet, som ett återkommande och tvingande resonemang, omöjligt att undvika och ett måste att förhålla sig till (ibid:84). Jämställdhetsresone-manget visar sig bli oundvikligt även för mina intervjupersoner, även om de förhåller sig till det på lite olika sätt. I Petters narrativa identitetsskapande blir det viktigt att lyfta fram sig själv som en jämställd man, vilket innebär ett
184 längtans & drömmarnas hus
värdefullt kulturellt kapital. Kristoffer gör ett försök att tona ned skillnader mellan sig och Johanna i liknande syfte genom att hänvisa till faktorer de till synes inte kan råda över.
I Martinssons studie från 1997 reflekterar informanten Anna, då 36 år, över om nästa generation kommer att ha kommit längre i jämställdheten mellan män och kvinnor (ibid:85). Intervjupersonerna i denna avhandling kan sägas representera individer ur en ”nästa generation” gentemot Martinssons informant Anna. Det som tydligast kan skönjas i min empiri är diskrepansen mellan narrativ identitet och praktik. Det blir inte alltid som intervjuperso-nerna skulle vilja när det gäller vem som gör vad i fritidshuset. Samtidigt är det ingen som uttrycker att praktiker genomförs på ett annorlunda sätt gent-emot stadsboendet. Möjligtvis är det främst i sina narrativa framställningar paren i min undersökning är mer jämställda än Martinssons informanter. Johanna och Kristoffer visar till exempel i samtalet ovan medvetenhet om jämställdhetsproblematiken. Hur praktiker i fritidshuset sedan organiseras är dock, som sagt, en annan sak. Johannas ansvarstagande inställning till den egna rollen som kvinna bekräftar bilden Martinsson ger i sin studie där kön begrips av hennes informanter som något att ta ansvar för och själva skapa. I jämställdhetsresonemangets normativa inverkan ingår ”förväntningar på nyordning, krav på ett kritiskt betraktelsesätt och självreflektion” (ibid:206). Denna självreflektion blir synlig i mina intervjupersoners utsagor. Det kritiska betraktelsesättet tar stor plats i Johannas narrativa identitetsskapande kring sig själv som kvinna i en heterosexuell parrelation. Ett betraktelsesätt vilket även kan förstås, i enlighet med denna avhandlings utgångspunkter, som generations- etnicitets- och klassmässigt betingat.