Under sin tid i Stockholm betonade Rothe flera gånger att det främst var i informella samtal man fick ut den mest intressanta informationen ur svenska officerare. Formellt var dessa bundna av sekretessregler, men i muntliga sam tal, helst i informella sammanhang, delade de gärna med sig av sina kunskaper åt sina finska kolleger. Finlands militärattache i mitten av 1930-talet, Lars Ehrnrooth, träffade ofta en av sina bästa kontakter och uppgiftslämnare, kap ten C.A. Ehrensvärd, på dennes morgonritt på Djurgården.28 I ett personligt hållet brev till generalstabschefen Oscar Enckell, ett par månader efter sin ankomst i Stockholm 1923, påpekade Carl Rothe att hans lön inte räckte till för det sällskapsliv som var nödvändigt för tjänstens skötsel; "Herrar officerare synas sätta mycket stort värde vid uppmärksamhet i form av luncher och mid dagar och det är vid sådana man lättast får upplysningar och tillfålle till samtal i militärfrågor."29
Förutom sådana middagssamtal var det bästa sättet att få hemliga upp gifter av svenskarna att delta i deras övningar och manövrar och där samtala med olika officerare. Rothe rekommenderade också vid flera tillfällen att ge neralstaben skulle bjuda in svenska experter på vinterkrigföring till övningar i Finland. Där skulle de förses med lämpliga följeslagande finländska officerare som inom ramen för muntliga samtal fick dem att berätta om svensk taktik, utrustning, utbildningsmetoder, med mera.30
Även stora mängder skriftlig information av känslig karaktär utbyt tes mellan länderna genom militärattachens förmedling. Finländarna fick till exempel genom enskilda Finlandsvänliga svenska officerares förmedling ut hemlig beredning från den svenska försvarskommission som åren 1930-1935 planerade det svenska försvarets framtid.31 Finland försåg i sin tur svenskarna med underrättelsematerial om förhållandena i Sovjetunionen och information om de egna metoderna för vinterkrigföring.32 Tidvis skickas sådant material regelbundet och månatligen från Finland, men huruvida det fanns något for mellt system för utbytet framgår inte.
28. Se bl.a. lars Ehrnrooth till chefen för generalstaben 31.12.1934, FRA, SArk-1621/3 (9). 29. Carl Rothe till Oscar Enckell, 10.2.1924, FRA, SArk-1402/6-11
30. Se bl.a. Rothe till chefen för generalstaben 21.3.1925, FRA, SArk-1402/9 (15); 11.12.1926, SArk-1402/10 (19); 7.9.1927, SArk-1407/9 (25); 17.2.1928, SArk-1407/12 (36); 1.11.1928 och 8.3.1929, SArk-1404/12 (26).
31. Bertel Rosenbröijer till chefen för generalstaben 13.4.1932, 27.8.1935, FRA, SArk-1621/3 (9).
32. Se till exempel FRA, SArk-1399/13 (36), SArk-1401/10 (32). 102
Rapport från det militära samarbetets vardag finska militärattacheers syn på Sverige och svensk-finsk militär samverkan, 1924-1939 Det framgår tydligt ur militärattacherapporterna från Stockholm att svenskarna var måna om att samarbetet skulle skötas så diskret som möjligt, särskilt till den del det handlade om att dela med sig av militärhemligheter. När en finsk officer som fått delta i en svensk vintermanöver år 1928 gav en öppenhjärdig intervju om sina intryck till en stor finsk dagstidning, skrev Carl Rothe ett upprört brev till sina överordnade i Finland. Det var enligt Rothe ytterst oklokt att med dylika artiklar fasta uppmärksamhet vid att svenskarna, vilka i regel höll allt som rörde vinterkrigföring hemligt, på senaste tiden bör jat dela med sig av sina erfarenheter på området åt finländska militärer. Detta hade svenska militära myndigheter påpekat för honom:
En viktig förutsättning för de svenska militära myndigheternas ytterst välvilliga inställning till att överlämna information och erfarenheter åt oss är för det första förvissningen om att vi inte vidareförmedlar denna kunskap åt andra och för det andra förtroendet för att vi håller hemligt det faktum att vi överhuvudtaget fått mottaga information,33 Vad gällde utbyte av utrikes- och säkerhetspolitiskt känsligt material ville de svenska generalstabsofficerarna ibland att inte ens deras egen regering eller utrikesförvaltning skulle få nys om saken. Det främsta exemplet är från maj 1925, då Carl Rothe blev invigd i svenska generalstabens avsikter att planera och förbereda överflyttningen av svenska trupper till en möjlig krigsscen i Fin land. I ett brev klassat som "Ytterst hemligt" och "Personligt" till generalsta bens chef i Helsingfors, som verkar finnas bevarat endast som ett handskrivet utkast i Rothes egen brevkonceptbok, berättade Rothe att Sveriges general stabschef, generalmajor Carl Gustaf Hammarskjöld, ville skicka chefen för sin fortifikationsavdelning, generalmajor Henti de Champs, till Finland för att bekanta sig med terrängförhållandena på Karelska näset, Bara en handfull höga svenska officerare var invigda i planerna. "Däremot kommer man inte att anmäla någonting till den nuvarande regeringen eller ens till försvarsminister Per Albin Hansson", skrev Rothe. "Från svensk sida skulle resan alltså företas bakom ryggen på den nuvarande regeringen, på generalstabschefens ansvar." Ett oåterkalleligt villkor för att planerna skulle kunna genomföras var enligt Rothes svenska kontakter att saken hölls absolut hemlig även i Finland. Fin ländarna fick inte skriva till svenska myndigheter angående de Champs resa och någon officiell inbjudan skulle inte skickas,34
33. Carl Rothe till chefen för generalstaben 2.4.1928, FRA, SArk-1407/12 (36).
34. Brevkoncept, Carl Rothe till chefen för generalstaben 4.5.1925, FRA, SArk-1399/12 (33). JfrTurtola (1987), s. 67-73.
Ett liknande fall var när Bertel Rosenbröijer som militärattache 1931 för medlade underrättelsematerial om Sovjetunionens rustningar mellan de båda generalstaberna. för den svenska generalstaben general Boustedt för höll sig positivt till finländarnas initiativ i frågan, men endast på villkor att så få personer som möjligt vid de två generalstaberna skulle invigas i saken och att kommunikationen med svenska försvaret endast skulle löpa via Boustedt personligen. Boustedt ville att den svenska utrikesförvaltningen och till och med Sveriges militärattache i Helsingfors hölls ovetande om utbytet.35
Orsaken till att de svenska militärerna var så angelägna om diskretion inte bara gentemot andra stater utan också den egna statsförvaltningen var givetvis den svenska neutralitetspolitiken, som i princip var oförenlig med ett militärt samarbete med Finland, särskilt om detta var riktat mot en tredje makt. Turto la har hittat belägg för att den svenska generalstaben invigde svenska politiker i sina planer visavi Finland först från åren 1927-1930. Dessa planer framställ des då inom ramen för ett "sanktionsingripande" auktoriserat av Nationernas förbund i fall av en sovjetisk aggression mot Finland.36 Det är sannolikt att Sveriges generalstab i en eller annan form höll den svenska regeringen och utrikesdepartementet informerade också om det fortlöpande, konkreta mi litära samarbetet. I så fall var hemlighetsmakeriet snarast ägnat att markera gentemot finländarna att det "officiella" Sverige inte befattade sig med och inte förband sig till något som inkräktade på landets neutralitet.
Bedömningar av Sveriges militära förmåga
Om man i Finland hyste vissa förhoppningar om att Sverige på ett eller an nat sätt skulle komma till undsättning, var en viktig fråga i sammanhanget givetvis vilken militär förmåga Sverige verldigen var i besittning av. Här kunde Finlands militärattache i Stockholm i princip ha varit en viktig bedömare. Han följde från första parkett de försvarspolitiska besluten i Stockholm och umgicks med ett stort antal svenska officerare med betydande insikter i lan dets försvar. Kanske just därför förefaller militärattacheerna emellertid ha haft svårt att självständigt och oberoende skapa sig en objektiv bild av det svenska försvarets slagkraft. I praktiken bestod deras roll i att förmedla vidare svenska politikers, journalisters och officerares bedömningar och åsikter. Det råder
35. Bertel Rosenbröijer till chefen för generalstaben 28.3.1931 och 4.5.1931, FRA, SArk- 1621/3 (8).
36. Turtola (1987), 87-93, 208.
Rapport från det militära samarbetets vardag finska militärallacheers syn på Sverige och svensk-finsk militär samverkan, 1924-1939 nämligen ingen tvekan om att det i första hand var vad deras svenska yrkes bröder anförtrodde dem som formade åtminstone Rothes, Rosenbröijers och Ehrnrooths uppfattningar om Sveriges styrkor och svagheter. Den bild av Sve riges försvar som den svenska officerskåren ville ge finländarna färgade därmed starkt deras skrivelser till sina överordnade.
Den kanske största möjligheten att bilda sig en egen åsikt hade militärat tacheerna när de deltog i det svenska försvarets större övningar och besökte olika militära inrättningar. I rapporteringen från dessa "fältstudier" fokuserade emellertid attacheema, särskilt Carl Rothe, på att snappa upp information om tekniska och organisatoriska lösningar som finländarna kunde använda i sitt eget försvar. Från svenska armens stora vinterövning 1925 rapporterade till exempel en fascinerad Rothe om soldaternas sovsäckar, vilka tydligen var en för honom okänd innovation.37 Man kan visserligen härifrån härleda att atta cheerna över lag betraktade det svenska militära kunnandet som högtstående och av stor nytta för Finland, men det följer inte att de skulle ha uppfattat det svenska försvaret som särskilt starkt.
Carl Rothes uppskattning av de svenska officerarnas yrkeskunnande är up penbar. Tack vare beväringarnas höga bildningsnivå och goda fysik kunde be fälet enligt Rothe fa till stånd häpnadsväckande resultat under den otillräckliga övningstiden. Lika uppenbart är emellertid att han betraktade den allmänna försvarsviljan i Sverige som svag. Jämfört med finska soldater salrnade svenska soldater enligt Rothe seghet, uthållighet och tålamod, men hade höga krav vad gällde beklädnad och särskilt bespisning.38 Han betraktade förkortningen av de värnpliktigas militärutbildning i mitten av 1920-talet som ett allvarligt överslag och hänvisade flera gånger till utlåtanden av svenska militärinspek törer som hävdade att det var omöjligt att under den förkortade övningstiden utbilda fältdugliga trupper.39
Den mest omfattande helhetsbedömningen av det svenska försvaret i mi litärattacheernas arkivmaterial utgörs av en "Promemoria om tjänstgöringsti dens utveckling i Sverige", daterad den 30 juni 1927 i Helsingfors. Ingen för- 37. Carl Rothe till chefen för generalstaben 21.3.1925, 'Ilmoitus tekemistäni havainnoista jal kaväen upseereja varten järjestetyn ta!vikurssin aikana 25/2--21/3 1925' [Anmälan om mina observationer på vinterkursen för infanteriofficerare 25.-21.3.1925), FRA, SArk-1402/9 (15).
38. Carl Rothe till chefen för generalstaben, [Rapport från svenska armens hästövningar] 17.11.1925, FRA, SArk 1402/9 (15).
39. Carl Rothe till chefen för generalstaben 22.3, 2.12., 16.12.1926, FRA, SArk-1402/10 (19); 10.2.1928, SArk-1407/12 (25).
fattare är utsatt, men den är gissningsvis skriven av Bertel Rosenbröijer, som vid denna tid var för utrikesavdelningen på generalstaben i Helsingfors. Rosenbröijer hade under våren det året vikarierat Carl Rothe som militäratta che i Stockholm och där haft möjlighet att träffa svenska officerare och samla material för promemorian. 40
Textens författare dömde fullständigt ut den svenska försvarsreformen 1925, som han menade var baserad på önsketänkande, lösa antaganden, po litisk opportunism och nonchalans av militär sakkunskap. Utan någon saldig bedömning av försvarets behov eller landets ekonomiska bärförmåga tävlade de politiska partierna om vem som kunde bjuda högst i en auktion om hur stora budgetmedel som kunde omfördelas från försvaret till andra ändamål.41 Resultatet var enligt promemorian att Sverige inte längre hade militär förmåga att försvara hela sitt territorium mot en angripare. De värnpliktigas grundut bildning, som skurits ner från 240 till 140 dagar (inklusive repetitionsövning arna), var helt otillräcklig för att utbilda fältdugliga trupper. Sverige kunde i en kris endast mobilisera fyra fördelningar (divisioner) av de tolv som landets försvarsplan förutsatte. Det fanns varken utbildat befäl eller utbildat manskap för reservfördelningarna.
Reformen baserade sig enligt promemorian på den politiska uppfattningen att Sverige inte hotades av någon attack i erövringssyfte från något håll. Det svenska folket accepterade nedkörningen av försvaret eftersom den över hund raåriga freden gjort svenskarna bekväma och ovilliga till en lång militärtjänst göring. "Den långa freden och bevarandet av neutraliteten under världskriget har i folket inrotat tron att Sverige i framtiden förskonas från krig." Högerop positionens motargument att reformen skapade ett militärt vakuum bakom Finlands rygg och ytterligare försämrade Finlands sedan tidigare utsatta läge fick inget stöd av majoriteten.
Det intressanta med promemorian är, att den direkt stöder sig på bedöm ningar gjorda av höga svens/ca officerare när den dömer ut Sveriges militära förmåga; framför allt inspektionsberättelser från åren 1924-1926 av bland andra fördelningscheferna och inspektörerna för infanteriet, kavalleriet och artilleriet. Dessa rapporter finns även med som bilagor till promemorian. Carl 40. Promemoria palvelusaikakysymyksen kehiryksesrä Ruotsissa 1927, 30.6.1927, FRA, SArk-
1408/J 4 (20).
41. Kontrasten är stor mot Carl Rothes torrt sakliga rapport om försvarsreformen år 1925, som utan omdömen eller kommentarer sammanfattade regeringspropositionen, urskottsbetän kander och riksdagens beslut. Carl Rothe till generalstabens chef 16.6.1925, FRA, SArk- 1402/9 (15).
Rapport från det militära samarbetets vardag - finska militärattacheers syn på Sverige och svensk-finsk militär samverkan, 1924-1939 Rothe hade skickat över dem till generalstaben i Helsingfors redan år 1926 och skickade nya motsvarande rapporter med samma innehåll år 1928.42
Det fanns givetvis förhoppningar både på svensk och på finsk sida att den försvarskommission som arbetade I 930-1935 skulle få till stånd en radikal förändring i den svenska militära förmågan. Ännu år 1934 rapporterade emel lertid Lars Ehrnrooth att biträdande chefen för lantförsvarets kommandoexpe dition (den verkställande grenen av lantförsvarsdepartementet), uttryddigen en Finlandsvänlig officer, sagt honom rakt på sak att en svensk militär insats i Finland var omöjlig så länge värnplikten i Sverige var bara 140 dagar. Trupper med så kort utbildning dög endast på egen grund, men hade varken den disci plin eller kunnighet som krävdes om de skulle sändas över Bottenviken.43
Under intryck av det försämrade internationella läget i Europa beslöt svenska riksdagen 1936 att modernisera den svenska krigsmakten, utöka ar men från fyra till sex fördelningar, och förlänga övningstiden för värnpliktiga från 140 till 175 dagar.44 Försvarskommissionens betänkande 1935 och för svarsbesluten 1936 uttryckte enligt Lars Ehrnrooth en förstärkning av den allmänt taget svaga försvarsviljan i Sverige och kvalitativa förstärkningar av försvaret. Han ansåg ändå att vämpliktstiden trots en liten förlängning förblev helt otillräcldig.45
Lars Ehrnrooth byttes ut mot Väinö Palojärvi, en äldre officer med längre erfarenhet och högre militär utbildning, när krigshotet började bli uppenbart år 1937. Enligt Hannu Ahtinen gjordes detta i syfte att påskynda samarbetet mellan de nordiska länderna kring materialinförskaffningar.46 De sista åren före andra världskrigets utbrott framstår mycket riktigt Sverige i militärat tachens korrespondens primärt som en producent av krigsmateriel och ett transitland för vapen från andra länder.
Överste Palojärvi, Finlands sista militärattache i Skandinavien under mel lankrigstiden, konstaterade år 1938 att man fortfarande inte kunde tala om 42. Carl Rothe till chefen för generalstaben 22.3.1926, FRA, SArk-1402/10 (19); 10.2.1928,
SArk-1407/12 (36).
43. Lars Ehrnrooth till chefen för generalstaben 30.12.1933, 31.3.1934 och 22. J 2.1934, FRA, SArk-1621/3 (9).
44. Arvid Cronenberg, 'Kapplöpning med tiden: svensk krigsorganisation och krigsplanering' i Bo Hugemark (red.), Stor111vami11g: inför andra världskriget (Stockholm 1989), s. 91-122; Lars Ericson, Medborgare i vapen: värnplikten i Sverige under två sekler (Lund 1999), s. 129f.
45. Lars Ehrnrooth till chefen för generalstaben 27.8.1935, FRA, SArk-1621/3 (9), 28.11.1925, 3.4.1936 och 24.2.1936, SArk-1621/4 (10).
46. Ahtinen (2004), s. 57f.
någon "normal" försvarsberedskap i Sverige till följd av nedskärningarna på 1920-talet. De årsklasser som ryckt in 1925-1936 hade fått en "alldeles un derhaltig" militär fostran. Palojärvi var föga imponerad av vad han fått se på svenska försvarets höstövning 1938. Övningens förlopp bekräftade Palojärvis uppfattning om hur "teoretiskt kunnande alltid större vikt i Sveriges arme än praluisk förmåga". Befälet saknade rutin och vana att hantera trupp, och vågade enligt Palojärvi inte kräva några verkliga kraftansträngningar av soldaterna. 47
Sammanfattningsvis var det inte någon rosig bild av Sveriges militära för måga militärattacheerna förmedlade till Finland. Under 1920-talet framstod ännu det svenska kunnandet på militärområdet som mycket eftertraktat, men under 1930-talet verkar militärattacheerna i allt mindre grad ha upplevt att det finska försvaret hade någonting att lära sig av svenskarna. I och med att . det svenska försvaret enligt rapporterna inte ens hade kapacitet att försvara det egna territoriet, svävade ett stort frågetecken över vilka resurser Sverige verkligen kunde lösgöra för en militär intervention i Finland. Det svenska försvaret gjorde inga försök att gentemot finländarna dölja detta faktum. Vissa officerare skickade alltså tvärtom signaler till kollegerna i grannlandet om att hjälp inte fanns att få.