Enligt de hemliga instruktioner den finländska generalstaben gav sina mili tärattacheer på 1920-talet innebar uppdraget inte bara att grundligt under söka krigsmakternas fredstida och krigstida organisation, beväpning, taktik och utbildningssystem i de länder de bevakade. Militärattacheerna skulle också utvärdera transportnätverk, industrikapacitet och ekonomisk bärkraft i krigstid; följa med den militärpolitiska diskussionen i landets parlament och tidningspress, liksom även debatten i militära facktidskrifter; samt dessutom samla in och studera landets militära förordningar, reglementen och lagstift ning. Militärattachen i Stockholm hade även i särskild uppgift att studera de skandinaviska armeernas metoder och utrustning för krigföring under vinter förhållanden.13
Fyra finländska officerare innehade i tur och ordning militärattachetjäns ten i Stockholm under mellankrigstiden: kapten Carl Rothe 1923-1929, ma jor Bertel Rosenbröijer 1929-1933, major Lars Ehrnrooth 1933-1937 och jägaröverste Våinö Palojärvi 1937-1940. Utöver de brev och rapporter de själva författade sände de under årens lopp hem ett stort antal militära hand böcker, reglementen och instruktioner samt tidningsartiklar i försvarspolitiska och militära frågor, klippta ur svensk dagspress och militära facktidskrifter.
1111der 200 år (Stockholm 2007), s. 168-176; Kalela (1971), s. 92, l 09-114, 138f.
11. Lina Sturfelt, 'Utanför krigskartan. Första världskrigets svenska berättelser om neutrali tet och modernitet', i Magnus Jerneck (red.), Fred i rea/politikens skugga (Lund 2009), s. 143-167, här s. 161--164.
12. Kalela (1971), s. 204-219.
13. Ohjeita Suomen sotilasasiamiehille ulkomailla [Instruktioner för Finlands militärattacheer i utlandet] (1923), FRA, T 20317; Ohjeet Suomen sorilasasiamiehille ulkomailla (1927), FRA, SArk-1407/9 (24).
Rapport från det militära samarbetets vardag -- finska mifitärattacheers syn på Sverige och svensk-finsk militär samverkan, 1924-1939
De rapporterade formellt direkt till generalstabens chef i Helsingfors, men i praktiken var det chefen för "Byrå IV", generalstabens utrikesavdelning, som skötte kontakten med militärattacheerna, instruerade dem och begärde in olika upplysningar av dem.
I ljuset av militärattacheernas omfattande instruktioner kunde man vänta sig att deras rapportering skulle innehålla regelbundna översikter och ingående bedömningar av Sveriges militära förmåga och försvarspolitik. Det material de själva skrev ger emellertid till stora delar ett intryck av närapå mekanisk skötsel av en daglig ström av små, konkreta löpande ärenden. Analyser, sammanfattan de beskrivningar och personliga omdömen är sällsynta i materialet. Rothe och Rosenbröijer skickade inte ens de månadsrapporter till Helsingfors som instruk tionerna föreskrev. I det stora hela lyser de explicita bedömningarna av Sverige som militärmakt och potentiell allianspartner genomgående med sin frånvaro.
I en uppsats om de finska militärattacheerna i Stockholm har officeren Hannu Ahtinen gjort samma iakttagelse om rapporteringens karaktär och knyter den främst till Carl Rothe och dennes personlighet. Ahtinen menar att Rothe, som i sin personakt beskrevs som "försiktig och besinningsfull i utförandet av tjänsten", helt enkelt inte vågade ge sig in på analyser och sub jektiva bedömningar.14 Det kan ligga något i detta, men i sin förkärlek för det tekniska, konkreta, och objektivt fastställbara skiljer sig Rothes brev och rapporter inte väsentligen
från
hans efterträdares.Militärattacheernas skrivande verkar genomgående ha styrts av ett ideal om saklighet och objektivitet, en uppfattning om att militära rapporter skulle undvika subjektivt tyckande och hålla sig till kalla fakta. Man kan här möjli gen tala om ett militär genrekonvention inom den finska generalstabens utrikesavdelning. Inte heller de sammanställningar över olika länders försvars väsen som gjordes på utrikesavdelningen i Helsingfors - till stor del baserade på uppgifter lämnade av militärattacheerna i respektive land - innehöll näm ligen några explicita slutsatser vad gällde ländernas militärpolitiska betydelse för Finland. Dessa sammanställningar var torra och tekniska till sin natur och bestod nästan uteslutande av uppräkningar av fakta om försvarets organisa tion och ledningsstrukturer, samt lagar och förordningar om värnplikt och försvarsväsen.15
I 4. Hannu Ahtinen, Sotilnsasim11iestoi111i11ta Ti1kholmass11 1918-1939, [Militärattacheverksam heten i Stockholm 1918-1939] (opublicerat lärdomsprov vid Finlands Försvarshögskola), (Helsingfors 2004), s. 23, 37f, 52.
I 5. 'Selvitykset Ruorsin armeijasra' [Utredningar om Sveriges arme], Yleisesikunta Osasro 2, FRA, SArk-1404/4, 1404/8.
Rapporteringens innehåll vittnar enligt min bedömning om att de fin ländska militärattacheerna i Stockholm faktiskt inte såg det som sin primära uppgift att utvärdera Sverige som en potentiell allianspartner för Finland. Det är förstås möjligt att material kring detta tema klassats som så hemligt att det sorterats ut ur materialet och senare förstörts.16 Vad militärattacheerna munt ligen avhandlat med sina överordnade vid besök i Helsingfors vet vi heller inte. Martti Turtolas forskning tyder dock på att de direkta förhandlingarna om försvarssamarbete i ett krigsfall nästan uteslutande fördes på högre nivå.
Ser man till det material som har bevarats i militärattacheernas arkiv be traktade emellertid militärattacheerna Sverige ur ett annat perspektiv. I deras korrespondens och rapporter framstår det svenska försvaret inte i första hand som en potentiell allianspartner utan mer som ett slags kunskapsförråd, som ett kassaskrin sprängfyllt av militära kunskaper och erfarenheter som Finland behövde och som det var militärattacheernas jobb att skaffa fram. Det som främst intresserade dem och upptog deras tankar var vad det gick att få loss ur detta förråd som gagnade Finland - och hur de kunde lirka ut så mycket information som möjligt ur sina svenska kolleger. Detta mönster framträder tydligast under 1920-talet och avtar under 1930-talet, i takt med att Finlands försvar tekniskt och organisatoriskt närmade sig Sveriges nivå.
Finlands försvarsväsende törstade under 1920-talet efter vapen, utrustning och bundsförvanter men kanske mest av allt efter kunnande, efter know how. Eftersom ryska trupper skött Finlands försvar under tiden fram till och med första världskriget hade man varit tvungen att börja mer eller mindre från noll när militära organisationsformer och infrastrukturer byggdes upp efter självständigheten. Det saknades inhemska militära institutioner och tra ditioner att bygga på. Armen hade visserligen tillgång till mycket erfarna äldre finländska officerare som gjort karriär i den ryska kejserliga armen. Deras er farenheter och yrkeskunskaper betraktades emellertid som föråldrade av den stora gruppen så kallade jägarofficerare, vilka själva endast fått ett slags under officersutbildning i den tyska armen under världskriger.17
Från den finska militärens sida ökade intresset för samarbete med Sve rige slagartat när generalstabschefen Oscar Enckell år 1924 avpolletterades 16. Den finska militära underrättelsetjänsten - Byrå V vid generalstaben förstörde stora delar
av sitt arkiv i slutet av andra världskriget för att det inte skulle falla i ryska händer. Mindre delar av materialet från Byrå V forslades över till Sverige hösten 1944 (den berömda "Stella Polaris"-operationen), där det senare förstördes eller försvann. Elfvengren (1997), s. l8f.
17. Jarl Kronlund et al., S110111en p11ol11st11s/11itos 1918-1939. P11ol11st11svoi111ie11 ra11ht1n 11j11n histo ri11 [Finlands försvar 1918-1939. Försvarsmaktens fredstida historia] (Helsingfors 1988).
Rapport från det militära samarbetets vardag finska militärattacheers syn på Sverige och svensk-finsl\ militär samverkan, 1924-1939 efter starka påtryckningar från jägarofficerarna. Enckell, själv utbildad i Sankt Petersburg, ansåg att samtidens främsta militära förebilder stod att hämta i Frankrike och var skeptisk till Sveriges militära förmåga. Han efterträddes till fälligt av jägaröverste Erik Heinrichs, och från år 1925 av jägaröverste Kurt Wallenius.18 Jägarna beundrade i regel främst den tyska krigskonsten, men av utrikespolitiska skäl var ett militärt samarbete med Tyskland inte att tänka på efter ententens seger i världskriget. Den geografiska, kulturella och språk liga närheten med Sverige underlättade däremot ett kunskapsutbyte. Sveriges krigsmakt hade visserligen inte egna praktiska erfarenheter av modern krigfö ring, men nog av ett långvarigt arbete med att utveckla metoder och utrust ning för modern krigföring i terräng- och klimatförhållanden som var nästan identiska med Finlands. Framför allt visade sig den svenska officerskåren vara ytterst välvilligt inställd till att hjälpa sina finska kolleger och dela med sig av sina kunskaper.