Löjtnanter och fänrikar fick lika mycket inkvarteringspengar och i huvud böckerna framgår inte vilken indelning officerarna hade annat än summan som blev utdelad. Detta framgår dels i huvudböckerna, samt i förordningen från 1770. 27 Eftersom löjtnanterna och fänrikarna i regel tjänade lika mycket vid de indelta regementena har de här sammanfogas till gruppen subalterna officerare. Kaptener klassas som kompanichefer. Majorer, överstelöjtnanter 27. Kongl. Maj:ts nådiga förklaring öfver then förnyade husesyns- och boställsordningen ...
angående Caracters- och Laga byggnader å militie-boställen, §3 1770-01-23.
och överstar har slagits ihop till gruppen regementsofficerare. Hur såg då si tuationen för dessa olika boställen ut? I diagram 1 nedan kan utläsas hur det totala antalet har förändrats över tid.
Diagram 1. Antal saknade karaktärshus, fördelade militär grad, åren 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807
1111 Regementesofficerare Kompanichefer Subalterna Officerare
236 251
Källa: KrA, Krigsl<ollegiurn, Husesynskontoret G lb, Huvudböckerna 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807 Störst brist verkar det varit på de subalterna boställena, något som dock kan förklaras med att de vanligen var de mest förekommande på regementena. Som framgår av diagram 1, saknades det med Idar övervikt Rest karak.tärshus på de subalterna officersindelningarna.
Nils-Göran Nilsson har i sin artikel Rank or Command satt antalet offi cerare (med indelning) inom indelningsverket till 790 st.28 Då jag behandlar 31 regementen i denna undersökning betyder det att 765 officersboställen är berörda. 29 Det totala antalet saknade karaktärshus 1776 uppgick till 268 st. I relativa tal innebär det att drygt 35 procent av alla undersökta boställen saknade karaktärshus detta år. Detta är en siffra som konsekvent ökar under årens lopp med undantag för år 1792 Det kan dock förldaras med att Kungl. Livregementet till häst salmas detta år, liksom listorna för Björneborgs rusthåll och lätta jägare. Baserat på förhållandena övriga år borde alltså mellan 15 och 20 saknade karaktärshus läggas till den totala slutsumman.
28. Nilsson, 1988: s. 121, Detta innebär 32 regementen med 25 officersindelningar på varje, 29. Summan avviker emellertid något då Närke-Värmlands samt Åbo och Björneborgs hade
extra kompanier. Samtidigt bestod den Karelska Dragonskvadronen endast av ett kompani, vilket borde göra att det hela jämnar ut sig, Wirilander, 1964: s. 18-19.
Med staten som husvärd - en undersökning av officerarnas inkvartering inom indelningsverl\et 1776-1807
1791 års stora omorganisering av regementena och dessa strukturella för ändringar är den troligaste orsaken till de avvikande siffrorna. Det går likväl att utläsa en konstant ökning i antalet saknade karaktärshus i riket, ett antal som 1807 har stigit till 384 st, eller närmare 51 procent av rikets totala an tal.30
Karaktärshusens betydelse
Undersökningen har visat att mellan ungefär 35 och 50 procent av alla in delta officerare saknade ståndsmässiga karaktärshus på sina boställen under perioden 1776-1807. Denna höga summa antyder att indelningsverket inte kunde tillhandahålla en av dess grundläggande löneförmåner i särskilt hög grad. Med tanke på de stora bristerna som resultatet visar, kan man fråga sig om boställessystemets avveckling inte tagit sin början långt tidigare än vad som gjorts gällande i forskningsläget.31 Processen kan till och med ha inletts redan i samband med att man 1770 introducerade inkvarteringspengar, vilket alltså är betydligt tidigare än vad som hävdats.
Hur viktigt var det för officerarna att ha ett hus och vad betydde inkvarte ringspengarna? Thisner tar upp ett fall där en löjtnant vid Upplands regemente som 1806 arrenderar ut sitt karaktärshuslösa boställe och istället hyrde ett hus i Uppsala för 50 rdr/år.32 lnkvarteringspengarna detta år uppgick till 12 rdr.
För att komma närmare karaktärshusets vikt för officeraren kan Thisners undersökning av officerarnas beroende av sin tjänstelön som huvudsaklig in komstkälla anföras. Enligt hans resultat var minst 50 procent och kanske så mycket som 70 procent av den svenska officerskåren inte beroende av sina löner under perioden, utan var förmögna nog att klara sig utan den.33 Precis som Thisner tar upp i ett målande exempel med en löjtnant som väljer att bo på sin fars slott istället för på sitt boställe, kan det antas att många av de förmögna officerarna inte var alltför intresserade av att bosätta sig på sina tilldelade boställen.34
Meningen var dock att befälen skulle bebo sina boställen om ett karaktärs hus fanns. Fredriksson tar upp ett exempel från 1687 då Närke-Värmlands regementschef i en brevväxling med kungen får tillstånd att låta sina officerare 30. KrA, Krigskollegium, Husesynskontoret G 16, Huvudbok 1807.
31. För detta, se exempelvis Gerhardsson, 1997: s. 92. 32. Thisner, 2007: s. 110.
33. Thisner, 2007: s. 185. 34. Thisner, 2007: s. 112.
arrendera ut sina boställen om karaktärshus saknades.35 Detta görs sedan gäl lande i hela riket i en kunglig befallning från följande månad, då de officerare "som icke ha hushåll eller äga avel, lov och tillstånd att boställena hele hållen eller till hälften arrendera, men måste bo där själva för att tillse arrendator" ,36 Något Fredriksson utlämnar är dock fortsättningen på den kungliga befall ningen. Petri skriver: Var bostället "mycket svagt" och officeraren hade egen gård inom kompaniet var det honom "efterlåtet att vistas där utan att efter sätta boställets hävd, bruk och nyttjande".37 Det viktigaste verkade alltså vara att befälet befann sig nära sitt kompani, förmodligen av mobiliseringsskäl, och inte nödvändigtvis att han faktiskt bodde på sitt boställe. Han var dock fortsatt ansvarig för att se till att hans tilldelade boställe sköttes av arrendatorn. Detta görs även tydligt i en kunglig kungörelse från 1783, där just den punk ten tas upp igen.38
De officerare som däremot inte hade det lika väl ställt kunde få möjligheten att arrendera ett av deras överordnades vakanta boställen. Detta skedde också regelbundet,39 Alla kan däremot inte ha arrenderat bättre gårdar. I inkvarte ringspengalistorna dyker det upp en handfull fall där endast en del av summan betalats ut då ett karaktärshus blivit färdigställt åt den berörde löntagaren. Det är rimligt att anta att de officerare som var beroende av sin tjänstelön, men saknade möjligheten att arrendera ett bättre boställe, var måna om att få ett hus byggt på sin indelning. Detta torde främst gälla dem som inte förväntade sig er hålla någon befordran inom en nära framtid och därför behövde ett långsiktigt boende. För dem borde karaktärshuset faktiskt ha varit viktigt. Något som talar för detta är många av de officerare som hade råd att betala ackordssummorna för att få högre tjänster och således kunde förvänta sig att få en ny indelning, troligtvis inte alltid kände att det var värt besväret att begära få ett nytt karak tärshus byggt på sitt boställe.40 Att få ett nytt karaktärshus rest var en process som Ulväng visar kunde ta så mycket som 11 år att få genomförd.41 Givetvis kunde detta även gälla de officerare som visserligen var förmögna, men som saknade en egen eller familjegård i närområdet av sina tjänsteplaceringar. 35. Fredriksson, 1997: s. 22.
36. Petri, Gustaf, Kungl. Första livgrenadjärregementets historia. D. 3, Östgöta infanteriregemente
under Karl XI och Karl XII, Norstedt, Stockholm, 1958: s. 102.
37. Ibid.
38. Kungl. Maj:ts och Rikets Krigs=Collegii Kungörelse ... , 15 maj 1783, Årstrycket 1783 39. Ulväng, 2002: s. 180.
40. För ackordssystemet, se (exempelvis) Thisner, 2007, s. 119-163. 41. Ulväng, 2002: s. 199.
Med staten som husvärd en undersökning av officerarnas inkvartering inom indelningsverket 1776-1807 Kronans vikande investeringsbenägenhet:
varför byggdes det inte karaktärshus?
Som framgått ökade över tid antalet officersboställen där karaktärshus sak nades. Med detta i åtanke och ett till synes svagt engagemang för att vända utvecklingen, måste man fråga sig varför ett sådant litet antal hus byggdes. Kronans ekonomiska situation är en anledning som lyfts fram ovan, men Ulväng tar även upp boställsinnehavarens egen vilja. Som redan nämnts fanns flera anledningar till att inte vilja få ett hus byggt, inte minst för att det skulle tvinga officeraren att faktiskt bebo sitt boställe.42 Detta verkar vara ett rimligt antagande. Kanske var efterfrågan helt enkelt inte särskilt hög? Med detta sagt, tillät sannerligen inte kronans finanser att samtliga hus som saknades faktiskt skulle byggas, då bristen vid denna tid hunnit bli så omfattande.
Nilsson nämner den indelta officerskårens krav på ett ökat antal officersbe ställningar för att officerarna vid de indelta regementena skulle ha samma karri ärförutsättningar som vid de värvade garnisonsregementena.43 I sin avhandling karaktäriserar Thisner huvuddelen av de svenska officerarna såsom tillhörande en lokal gentlemannal<lubb och var därmed en del av samhällets övre skikt.44 Officerskåren verkar knappast ha varit en inaktiv samling män som inte haft något att säga till om snarare tvärtom. Hade karaktärshusbristen eller den låga ersättningen ansetts vara ett problem, kan det antas att officerarna åtminstone hade försökt få det åtgärdat i högre utsträckning än som var fallet.
Thisner visar i sin avhandling att officerarnas privata förmögenheter tycks ha ökat under 1700-talets lopp. I samband med denna utveckling förefaller det rimligt att anta att behovet av statliga tjänstebostäder sjunkit, varför lcra ven på nya karaktärshus successivt bör ha minskat. När därtill också läggs att det var kostsamt, är kanske de generella mönstren inte så anmärkningsvärda. Varför använda förhållandevis stora resurser på något som inte efterfrågades? Regionerna
Hitintills har utvecklingen studerats över tid. Nu är det på sin plats att också ägna den geografiska dimensionen något större uppmärksamhet. Diagram 2 nedan visar inledningsvis karaktärshusbristens geografiska utbredning i di rekta tal.
42. Thisner, 2007: s. 10, Ulväng, 2002 s. 203. 43. Nilsson, 1988: s. 110.
44. Thisner: 2007: s. 321.
Diagram 2. Antal saknade karaktärshus, fördelade på regioner år 1784
1111 Regementesofficerare u Kompanichefer Subalterna Officerare
64
Södra Götaland Svealand Norrland Finland
l<älla: KrA, Krigskollegium, Husesynskontoret G lb, Huvudbok 1784
Ställer man upp 1784 års lista över saknade karaktärshus i ett stapeldia gram kan snabbt iakttas att Finland var den region som led störst brist på karaktärshus.
Karl XI:s stora reduktion var en av grundstenarna i det yngre indelnings verkets skapande. I samband med denna kom de då indragna hemmanen att användes för att avlöna bland andra officerarna. Finland som var mer gles bebyggt vid denna tid hade möjligtvis färre hus som var användbara för att inhysa officerare enligt regelverket och hade därför troligen sämre möjligheter redan från början. Detta i kombination med den lilla kraft som lades på ny byggen kan delvis förklara varför Finland saknar ett så stort antal karaktärshus. De många krigen som utspelade sig på finsk mark bör inte heller de förringas i detta sammanhang, inte minst det Stora nordiska kriget som säkerligen var en stor bidragande faktor till att Österbottens infanteriregemente som sista förband blev indelt så sent som 1733.45 Svartengren nämner fall där officerare i Norr- och Västerbottens län fått sina boställen nerbrända av härjande rys sar. Mot den bakgrunden ter det sig sannolikt att mer än en officer i Finland förlorade sitt karaktärshus under 1700-talets krig, inte minst eftersom Fin land dessutom kom att ockuperas av Ryssland under Stora nordiska kriget och också blev krigsskådeplats under senare konflikter under 1700-talet.46 Att 45. Wirilander, 1964: s. 18.
46. Svartengren, Einar, Svenska ojficersboställen i Västerbotten, Henry Hamberg, Torsby, 1934 och Svartengren, Einar, Militära boställen i Norrbottem län, [Förf.], Stockholm, 1943. 132
Med staten som husvärd en undersökning av officerarnas inkvartering inom lndelningsverket 1776-1807 ett större antal regementen ingår i regionen Finland än i de övriga regionerna påverkar naturligtvis också det totala antalet saknade karaktärshus, men inte, som jag kommer visa längre ner, på något avgörande vis.
Ser man på staplarna för södra regionen så visar även de en relativt stor brist. Fem av regionens sju regementen var förlagda i Småland och de uppvisar ett stadigt fall i tillgängliga karaktärshus under undersökningsperioden. 1776 salmar Smålands kavalleri, Kronobergs, Jönköpings, Kalmars och Älvsborgs infanteriregementen, 5, 13, 7, 7, respektive 11 hus. År 1807 har den summan ökat till 9, 17, 15, 11 och 16.47 Bortsett från Finland uppvisar ingen region en sådan regionövergripande, markant ökning, i antal saknade hus. Det ver kar däremot inte finnas något enhetligt regionalt sammanhang mellan fallet i antal karaktärshus, som framgår av tabell 4.
Tabell 4. Förändring i antal saknade karaktärshus över tid, vid södra regionens regementen
Regemente/Förändring i antal hus 1776 1784 1792 1800 1807
Smålands kav. 5 12 13 12 9
+/-0 +7 +l -1 3
Norra Skånska kav. 4 6 6 7 12
+/-0 +2 +/-0 +1 +5 Södra Skånska kav. 10 10 11 12 8
+/-0 +l-0 +l +l Jönköpings inf. 7 12 12 14 15 +/-0 +5 +/-0 +2 +1 Kalmars inf. 7 8 10 11 11 +l-0 +1 +2 +l +/-0 l<ronobergs inf. 13 12 12 14 17 +/-0 -1 +/-0 +2 +3 Total +l-0 +14 +4 +6 +2 % skillnad '76-'07* +16% +32% -8% +32% +18% +16% ca +62%**
Källa: l<rA, Krigskollegium, Husesynskontoret G lb, Huvudböckerna 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807 * Procentenheten avser förändringen saknade karaktärshus, 76-'07. i förhållande till varje enskilt rege mentes totala antal indelningar. Smålands kavalleriregemente saknar alltså 16 procent fler karaktärshus år 1807 än vad det gör år 1776. Detta avser regionens totala förändring under perioden 1776--1807.
47. KrA, Krigskollegium, Husesynskontoret G lb, Huvudböckerna 1776, 1807.
Som framgår av tabellen, skedde de största ökningarna av saknade hus för respektive regemente vid olika tidpunkter. Smålands kavalleri och Jönköpings infanteri såg sina största uppsvingar i antal saknade hus under perioden I 776- 1784, medan Kronobergs infanteri och Norra skånska kavalleriregementet ökade mest mellan 1792 och 1807. Alltså, även regionen såg en konstant ölrning av saknade karakrärshus, såg utvecldingen annorlunda ut regemente för regemente. Orsaken bakom den stora ölrningen av saknade karaktärshus i den södra regionen jämfört med främst Svealand, men också till viss del Göta land, kan däremot inte förklaras i denna studie. Det är i sådana fall något som vidare forskning får försöka klarlägga.
Norrland skiljer dock. Som jag visat saknades det minst antal karalctärs- hus i Norrland, men detta är också den region som har lägst antal regementen. Det som sticker ut är dock att Dal-, Hälsinglands och Jämtlands regementen alla har ett relativt antal saknade hus (oftast stycken saknade per rege mente), medan Västerbottens regemente stod för lejonparten av totalsumman saknade karaktärshus. Som minst saknades år 1784 17 hus och som mest, år 1807, 21 hus, av de totalt 25 officersboställena. Detta ter sig något märldigt. Ulväng anger i sin artikel att officerarna i Norrbottens och Västerbottens län bebodde sina boställen under hela 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Detta baserar han på Svartengrens två undersökningar rörande de militära bo ställena i dessa län under perioden.48 Föreliggande undersölrningsresultat visar dock att majoriteten av regementets befål inte kunde ha bott i ståndsmässigt passande karaktärshus på sina boställen - åtminstone under denna artikels un dersölrningsperiod. Jag kan endast konstatera att Svartengren har katalogiserat innehavarna av boställena, vilket inte är samma som att de också bodde (eller kunde bo) där.49
Även Svealands och Götalands regementen uppvisar en viss ölrning av sak nade hus, men inte i lika stor grad som övriga regioner. Östgöta kavalleri och infanteri som slås ihop till Livgrenadjärregementet 1791, är här undantaget och dubblerar sina saknade karaktärshus under perioden 1776-1807.5° 1776 saknas sammanlagt 13 hus i de två regementena och 1807 har den siffran stigit till 27.51 En förhållandevis stor mängd av pengarna för nybyggen och repa rationer gick till Götaland, men uppenbarligen har detta inte varit tillräcldigt 48. Ulväng, 2002: s. 181.
49. Svartengren, 1934, 1943.
50. Edenstrand, Åke & Hellström, Sven, Livgrenadjiirregementet i slutet av en epok, Komm. för
Livgrenadjärregementets historia, Linköping, 2000: s. 12.
51. K1A, Krigskollegium, Husesynskontoret G 1 b, Huvudböckerna 1776, 1807.
Med staten som husvärd - en undersökning av officerarnas inkvartering inom indelningsverket 1776-1807 för att förhindra förfallet. De östgötska regementena kräver här en närmare granskning eftersom antalet saknade hus vid dessa regementen uppvisar en så drastisk ökning mot slutet av undersökningsperioden. I 1792 års huvudbok
visar listorna fortfarande Östgöta kavalleri och infanteri som separata rege menten och antalet saknade hus var vid denna tid 11 respektive 8 för dessa regementen. 1800 har siffrorna faktiskt sjunkit till 10 och 6.52 1807 har siff rorna plötsligt stigit och kan nu utläsas till totalt 27, en ökning med närmare
69 procent från år 1800, medan det totala antalet saknade hus för de övriga regementena i regionen inte ökade alls utan sammanslaget låg på samma to talsumma som år 1800.53
Skillnaden i antal regementen per region gör naturligtvis att det lätt blir
missvisade att endast presentera totala antal saknade hus då de regioner med färre regementen riskerar att framstå som bättre lottade. Diagram 3 nedan visar därför den procentuella mängden saknade karaktärshus i förhållande till varje enskild regions totala antal indelningar.
Diagram 3. Den procentuella avsaknaden av karaktärshus per region under åren 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807
100 90 80 70 60 50 40 = 30 20 10 0 1776 ® @ 0 er-u-L��_.._,0----@.-;0--(, © � 1784 -
""
���t:,??'& 1792 @ 0® 00 0 0-
""-==
1800 1807 ==Södra Götaland = = = Q Svealand Norrland ... FinlandKälla: l<rA, Krigskollegium, Husesynskontoret G lb, Huvudböckerna 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807
52. Här listas de som Livgrenadjärregementet.
53. KrA, Krigskollegium, Husesynskontoret G 16, Huvudböckerna 1792, 1800 och 1807.
Här måste återigen hänsyn tas till de saknade listorna från Svealand för år 1792 när den avvikande utvecklingen för detta år ska tolkas. Tydligt blir ändå att Finland inte bara saknade flest hus, utan även procentuellt led störst brist i jämförelse med de andra regionerna. Till detta skall läggas att Finland, vilket framgått ovan, var den region som man satsade minst pengar på när det gällde nybyggen och reparationer. Detta bör också rimligen vara den huvudsakliga orsaken till Finlands usla förhållanden i inkvarteringshänseende.
Avslutningsvis
Resultaten som denna studie nått är att indelningsverket vid 1700-talets slut i inkvarteringshänseende inte alls såg ut som det skulle enligt den gängse, nor mativt präglade bilden. Det ståndsmässiga boendet som skulle vara en viktig del av den indelta officerens lön, salmades i allt högre grad runt om i riket, med en förvånansvärt stor brist i Finland där den totala avsaknaden av ka raktärshus i slutet av undersökningsperioden uppgick till nästan 70 procent. Under hela perioden lades små resurser på att bygga nya karaktärshus och staten verkar istället ha valt att betala ut inkvarteringspengar till de bostadslösa officerarna. Detta ter sig logiskt då det var ett avsevärt mycket billigare alter nativ och en motvillighet att spendera ytterligare resurser på något som redan låste en stor mängd av statens potentiella skatteintäkter kan också tänkas ha funnits. Redan 1776 kan iakttas att avsaknaden av karaktärshus i riket var stor och att den år 1807 var så omfattande att mer än hälften av alla karaktärs hus salmas. Ett sådant resultat, tillsammans med den uppenbarligen utbredda praxisen med utarrenderade boställen, visar att början till indelningsverkets avvecklande, åtminstone så som det från början var tänkt att fungera, kan här ledas redan till 1700-talet. Exakt hur utbrett arrendeförfarandet var, återstår däremot alltjämt att reda ut.
Hur väl fyllde då indelningsverket sin funktion att på regementena i Sve rige-Finland förse sina officerare med ståndsmässigt boende under perioden? Svaret måste i all korthet bli: bristfälligt och i vissa regioner, rent ut sagt, undermåligt. Bristen på karaktärshus, det låga engagemanget som fanns för att återbygga dessa, parat med att man istället började betala ut inkvarterings pengar, visar att indelningsverket vid 1770-talets början inte längre fyllde denna funktion på ett tillfredställande sätt och att en ny inkvarteringspraxis var i antågande.
Med staten som husvärd en undersökning av officerarnas inkvartering inom indelningsverket 1776-1807
Hur såg då de regionala skillnaderna ut? Tydligt är att Finland under hela undersökningsperioden led störst brist på karaktärshus på officersboställena, medan de övriga regionerna alla hade relativt likartade srartförhållanden. Den södra regionens karaktärshus kom dock att snabbt förfalla och även denna re gion led av en förhållandevis stor brist vid undersökningsperiodens slut. Där till kan konstateras att antalet saknade karaktärshus, generellt betraktat ökade under hela perioden.
Käll- och litteraturförteckning
Otryckt material Krigsarkivet (KrA)
Krigskollegium, Husesynskontoret, förteckning 13.
G 1 b Huvudböcker: år 1776, 1784, 1792, 1800 och 1807. Regementsräkenskaper 1724-, förteckning 452.
Kalmar infanteriregemente 1783, Södra Skånska kavalleriregemente 1783 och Närke-Värmlands Infanteriregemente 1783.
Tryckt material
Fömrdninga1; kungörelse1;fork/aringar m.m.
Maj:ts nådiga förl<laring öfver then förnyade husesyns- och boställsordningen af den 15 september 1752, för de indelte Regementet till häst och fot, angående Caracters- och Laga Byggnader å militie-Boställen, Stockholm
1770-01-23.
Kungl. Maj:ts och Rikets Krigs=Collegii Kungörelse angående Officerares skyldighet att wårda Caractershusen å sina Boställen, Stockholm 1783- 05-15.
Secrete-utskotts betänkande öfver Gen. Majorens och Commodorens: Hr.