Piotr Wawrzeniuk
Under den polska parlamentsvalskampanjen 2011 anklagades den sittande regeringen under premiärminister Donald Tusk av sina politiska huvudmot ståndare för avsteg från "den jagiellonska politiken" och klientism gentemot Moskva. I samband med stundande besök av Ukrainas president V iktor Janu kovytj kontrade den polske utrikesministern Sikorski med att Polen inte alls var passivt i österled, utan att en aktiv östpolitik fördes i den forna Sovjetunio nen i samarbete med bland annat Sverige.1 Ett år senare, 1 september 2012, lade premiärminister Tusk grundstenen för Muzettm Drugiej Wojny Swiatowej
("Andra världskrigets museum") i Gdansk. Han deklarerade att museet inte bara skulle vara en symbol för kamp och en påminnelse om forna tragedier, utan att det även skulle inge hopp. I samma andetag passade han på att nämna den planerade reformen av de polska väpnade styrkorna. Historien har visat det viktiga i att stå rustade när det gäller.2 Här finns två fall där historien är närvarande på ett klart annorlunda sätt än i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att en svensk utrikesminister skulle deklarera att "Vasapolitiken" följdes i Baltikum eller någon annanstans. Den siste kungen från den jagiellonska dynastin, Sigismund August, dog 1572.
Det polska tidsperspektivet går alltså mycket långt tillbaka. Exemplen om östpolitiken och museet vittnar om historiens betydelse för den polska självsy nen och för Polens bedömning av sin omvärld. "Den jagiellonska politiken" har 1. http://wiadomosci.gazeta.pl/wiadomosci/ 1, 114873, I 0 192011,Sikorski_Komorowski_i_
Janukowycz_spotkaja_sie_jutro.html, besökt 2012-09-20.
2. http:/ /wiadomosci.gazeta.pl/wiadomosci/1, 114871, 12404053,Tusk_o_muzeum_II_ WS_ To_krzyczacy _znak_swiadectwo.html, besökt 2012-09-20.
tolkats något olika över tid, men det har funnits en bestående kärna. Den har syftat till att minska Rysslands (tidigare Moskoviens) makt i området genom utsträclming av polsk kontroll eller inflytande så långt österut som möjligt. Ännu i mitten av 1600-talet var Smolensk en länsstad i det polsk-litauiska sam väldet, en väldig tidigmodern statsbildning. I söder gick gränsen i trakten av Poltava och dagens Dnipropetrovsk. Att polackerna helst vill integrera Ukraina med europeiska strukturer beror mer än på viljan att ha en stabil, fredlig och berälmelig granne. Det rör sig i lika hög grad om ett historiskt grundat tän kande. Under mellankrigstiden tog sig de "jagiellonska'' ideerna uttryck i att en federation planerades med bland annat helst ett par baltiska stater, Vitryssland och Ukraina. När detta snart visade sig vara omöjligt, inleddes den så kallade "prometeism-politiken''. Den syftade på att utnyttja antisovjetiska stämningar i främst Ukraina, Georgien och Azerbajdzjan och få folken där att resa sig mot Sovjetunionen, med ett utträde som resultat. Politiken bottnade dels i strate giska överväganden (försvagning av Sovjetunionen), dels i den polske ledaren J6zef Pilsudskis blandade polsk-litauiska rötter och hans romantiserande syn på det polsk-litauiska samväldet och dess politiska och kulturella arv.3 Samtidigt var Polens östligaste delar förbehållna en särskilt mytisk plats i det allmänna polska medvetandet. Texten tar läsarna tillbalrn till denna tid. Mellankrigstiden var en period när Polen precis som nu strävade efter att bygga upp och hävda sin ställning och samtidigt lära känna nya stater i regionen. I denna process var minnena av den egna storhetstiden lika levande som idag.
Jag utgår ifrån att historien har stor betydelse i internationella relationer och för hur staters företrädare tolkar varandras attityder. 2001 publicerades resultat från en undersölming av politiska eliters - i olika Östersjöstater - perception av andra staters inställning till den egna. Det visade sig att den gemensamma historien var den absolut viktigaste faktorn i bedömningen. In tensiva handelsrelationer och gemensamma eller motsatta säkerhetsintressen kom i andra hand.4 Forskningen har också visat att historiska konflikter av militärt och politiskt slag har stort inflytande över hur en hotbild byggs upp och upprätthålls.5
3. Mikulicz, Sergiusz, Prometeizm w polityce Il Rzeczypospolitej (Prometeism i andra Republikens politik), Ksiqzka i Wiedza, Warszawa 1971, s. 11.
4. Arteus, Gunnar & Johansson, Eva: Securit;\ Ti'IISt and Cu!tures. How the Baltic Sea Nations
Regard Each Other, FHS, Stockholm 2001, s. 82-83. Intressant i sammanhanget är också att
Arteus och Johansson genomförde sin studie på 1990-talet, en tid som påminde om 1920- och 1930-talet, en formativ tid med flera nya eller nygamla stater i Östersjöområdet. 5. Buzan, Barry & Waever, Ole & de Wilde, Jaap: Secttrit;>. A New Framework for Analysis,
Lynne Rienner Publishers, Boulder&London 1998, s. 59-60.
70
Historia som värdegemenskap - finsk, estnisk och svensk historia i polska ögon under mellankrigstiden
Denna artikel är ett bidrag till forskningen om hur historia tolkas och används för att skapa värdegemenskap mellan stater.6 Dessutom bjuder ar tikeln inblickar i hur historia används för att utkristallisera stater med en problematisk historia. Jag har tidigare publicerat texter om den polska mi litärens föreställningar om värdegemenskap med Finland och Estland under mellankrigstiden. Denna gemenskap konstruerades utifrån staters agerande på in- och utrikesarenan, på artikulerade och oartikulerade förväntningar och på deras infriande. Polska militära bedömare placerade Finland och Estland i en krets av vänligt sinnade stater med normer och värderingar snarlika Polens. De polska slutsatserna byggde huvudsakligen på dessa två staters resoluta anti kommunism och striderfarna unga officerskårer. I Finlands fall spelade även den i polska ögon växande finländska försvarsförmågan in. Som den makt politiska och militära utvecklingen i Europa såg ut på 1920- och 1930-talet, ansågs Polen behöva alla vänner som kunde uppbringas, om inte annat för att visa upp dem internt för militärer och allmänhet för att stärka moralen.
För vår framställning kan Ernest Gellners typologi av "nya'' och "gamla'' stater och deras respektive nationsbyggen användas. Eftersom de "nya'' sta terna saknade erfarenheter av stadighet, kunde de inte använda sig av aspelc ter som institutioner eller minnen av statlighet som nationens byggstenar. Av dessa anledningar användes faktorer som gemensamt språk, territorium och till och med öde för att konstruera nationen på ett sätt som skulle kunna be tecknas som etnocentriskt. De "gamla'' staterna kunde förvisso använda sig av dessa variabler, men de hade också en lång och obruten historia av stadighet, territorium som styrdes av inhemska dynastier och etablerade institutioner att ställa nationsbygget på. Gellner rälmar Sverige till "gamla'' stater, medan Est land och Finland följaktligen skulle kunna räknas till "nya'' stater. Polen intar här en mellanställning med en lång historia av stadighet som bröts först i och med delningarna 1795 och åter inleddes 1918.7 Studien kan därför ge indi kationer rörande hur stater stadda i olika stadier av sin stadiga och nationella utveckling tolkar varandra.
Situationen för de nya staterna i Östersjöområdet under mellankrigstiden liknade i mångt och mycket den nya ordningen under det tidiga 1990-talet, efter det att de baltiska staterna frigjorde sig från Sovjetunionen och Polen 6. För enkelhetens skulle används Nationalencyklopedins definition av värdegemenskap; "det
att (inom en grupp) ha väsentliga värderingar gemensamma särsk. i samhälleliga och kul turella frågor"; viirdege111e11skt1p, http://www.ne.se/sve/värdegemenskap, Nationalencyklope
din, hämtad 2012-06-13.
7. Ernest Gellner, Nations t111d 11t1tio11t1lis111, Cornell Univ. Press, Ithaca, NY 1983, s, 88-101.
71
återfick sin suveränitet. Samtliga måste finna sin nya säkerhetspolitiska plats efter att ett bipolärt system kollapsat. Den ovan citerade undersökningen av eliters attityder i Östersjöområdet studerade just den nya situationen på 1990-talet. Därför är resultaten relevanta för en undersökning om den polska militära elitens attityder gentemot flera stater i Östersjöområdet under mel lankrigstiden.
Eliters självförståelse och staters sammanhållning bygger ofta på hotbilder där föreställningar om fientliga avsikter projiceras på den omgivande världen. Själv- och fiendebilden inordnas som varandras motpoler. I föreställnings processen blir de egna egenskaperna motsatta motståndarens.8 Den polska tolkningen av Finlands, Estlands och Sveriges historia går därför bara att för stå mot bakgrunden av hur de egna historiska erfarenheterna framställdes, och hur de polska fienderna och vännerna karaktäriserades. Vad som ska un dersökas i denna artikel är kort och gott de inslag som sågs som förenande respektive åtskiljande i Polens, Finlands, Estlands och Sveriges historia. Som underlag används artiklar från polska militära tidskrifter, sammanställningar gjorda från Militära historiebyrån vid den polska generalstaben, och rappor tering av de polska militärattacheerna i Sverige samt Finland och Estland/ Lettland (de sistnämnda två var i omgångar ansvariga för rapportering om Sverige 1921-1936). Tidskriften Zolnierz Polsk i (Den polske soldaten) utkom huvudsakligen som veckotidning och riktade sig till den värnpliktige. Här fanns budskap som de militära cheferna ville föra fram till soldaterna. Tid ningen Polslea Zbrojna (Det väpnade Polen) utkom varannan dag och var den polska krigsmaktens officiella organ. Tidningen rapporterade om nyheter från militärt perspektiv och speglade krigsmaktsledningens syn på den politiska in- och utrikesutvecklingen och relationerna med andra staters krigsmakter.
Bellona var en facktidskrift som riktades till officerare från majorsgraden och uppåt. Den bjöd ofta på sammanställningar av andra staters militärpress.
8. Åselius, Gunnar: The ''Russian Menace to Sweden''. The Belief System of a Small Power Security
Elite in the Age of Imperialism, Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1994, s. 31 &30.
Historia som värdegemenskap - finsk, estnisk och svensk historia i polska ögon under mellankrigstiden