BEVÄPNING OCH ORGANISATION

Representanter för järnvägsstyrelsen och AB Bofors enades om en lämplig vagntyp.135 AB Bofors iordningställde åtta järnvägsluft-

131 _{Instruktion för militärtransport på järnväg i krig (KrTpIJ), 1937, s. 144,}

132 _{Stawström (1980), s. I 32.}

133 KrA. Fst/Chexp (H). r940 BI:2 sktivelse H35:37h940 1940-06-06.

134KrA. Fst/Chexp (H). 1940 Br:2 skrivelse H34:56h940 1940-06-08.

värnsvagnar där de ianspråktagna 40 mm pJaserna monterades. Dessa pjäser fick beteckningen 40 mm iufrvärnsautomatkanon m/40 järnväg dubbei.136

Vagnarna var av typen Or, d.v.s. öppna lastvagnar med en lastförmåga av 2 1 ton. Vagnarna hade enligt SJ:s beteck­ ning numren 28550, 29087, 29091, 29181, 29490, 29648, 29827 och 3 3000.137

Vagnarna var färdiga i början av augusti 1940 och ställdes upp och skyddades av SJ i Boden, Gävle, Hagalund och Mjölby intill dess utbildning av särskild luftvärnspersonal skedde. 138 SJ krävde ingen ersättning för de avställda vagnarna, vilket framstår som ge­ neröst, särskilt som SJ under perioden 1939-1944 hade permanent godsvagnsbrist och därmed stora svårigheter att avvara vagnar till andra ändamål än godstransporter. m Järnvägsluftvärnsvagnarna tillbyggdes under våren 1941 med uppvärmt sittutrymme för sex man, ammunitionsutrymme och stödräcken m.m.140

Under våren 1941 iordningställde SJ även åtta expeditionsvag­ nar av före detta postvagnar. Dessa var avsedda som expedition för respektive järnvägsluftvärnsvagn. Vagnarna hade expeditionsut­ rymme, kök och sovhytter för chef respektive ställföreträdare. Öv­ rig personal tältförlades om inte någon form av inkvartering kunde ordnas.141 Bristen på personvagnar var även den mycket stor och SJ kunde därför inte ställa vagnar till disposition för förläggningsän­ damål.142

De åtta järnvägsluftvärnsvagnarna bildade 31. järnvägsluftvärns­ kompaniet och ingick i fältluftvärnet. Organisation för förbandet fastställdes och var följande:143

136 _{Vapenregister för armen, r9 5} I _{års upplaga, s. VII:} 2.

137 Koponen/Rönn (1978), s. 2 71.

138 _{SJ, Mtbr H28r/r940 1940-08-13.}

139 _{SJ, Mtbr H28r/r940 1940-09-19 oeh SB, vol. A,n s. 9.} 140 _{SJ,Mtbr H28r/r940 1941-05-10.}

141 _{Intervju Frank Olrog.}

142 _{SJ,MtrbrH79/r943 1943-02-13.}

143 _{KrA. Ast/Org, Mobtabell Serie F nr Vl:5d.}

Jiimviigsluftvlimslw111prmi

Kompanichef, kompaniadjutant och 8 troppar

Tropp: troppch, stf troppch (tillika gasubef), en pjäsavdelning

Pjäsavd: avdch (troppch stf), stf avdch, r pjäsmekaniker, I sjukvårdare,

2 avståndsmätare, 8 servismanskap, 3 gasmanskap (tillika

reservmanskap), 5 reservmanskap, 2 kockar, r st 40 mm

dubbel luftvärnsautomatkanon.

Styrkeuppgifter Officerare Underbefäl Meniga

Kompchmm I I En tropp I 3 21 Sju troppar 7 2I 147 9 25 168 Summa 2 25 175 202

Vid vinterorganisation vidtogs ingen förändring. Mobiliserings­ myndighet var under första delen av krigsåren A 9/Lv 1 i Karls­ borg. Fältdepåer var bl.a. belägna i Gävle, Mjölby och Uppsala. Den 1 juni 1945 blev Lv 7 i Luleå ny mobiliseringsmyndighet, vil­ ket sammanhängde med att kompaniets verksamhet under kriget huvudsakligen var förlagd till övre Norrland. Enligt plan för krigs­ organisation 1943 M skulle kompaniet från 1947 ombildas till två kompanier. Denna uppdelning genomfördes aldrig. 144

1945 års försvarskommitte föreslog satsning på modern utrust­ ning i skälig omfattning och en nedskärning av krigsorganisationen med cirka 14 % under rn år. Någon ytterligare tillverkning av järn­ vägsluftvärnspjäser planerades därför aldrig.145

VERKSAMHETEN

Överbefälhavaren beordrade utbildning av järnvägsluftvärnskom­ paniet i Karlsborg (A 9) under december 1940.146 Den stora perso-

144 _{KrA. Luftvärnssamlingarna. Vol. 7 s. 2.}

145 SOU 1947:73, delII s. 32.

nalbrist som luftvärnet hade medgav uppsättning av kompaniet en­ bart genom att man överförde huvuddelen av personalen från Karls­ borgs stationära luftvärnsförband, som i stället fick bemannas med landstormspersonal.147

Pjäsernas långa eldrör medförde att SJ förbjöd all skjutning un­ der gång på såväl el- som ånglinjer, och eldrören skulle vid trans­ port vara låsta i transportläge. SJ krävde att fast uppställning endast var tillåten på särskilt, i samråd med järnvägsmyndighet, bestämt spår utan kontaktledning samt friliggande från tågspår och stations­ anläggningar.148 Vagnarna visade sig också svaja vid skjutningar och servisen fick därför med ett skruvkoppel fästa dem i rälsen för att uppnå erforderlig stabilitet.149

Kompaniet togs efter utbildningen i tjänst första gången under tiden mars-augusti 1941, därefter december 1941, sommarkrisen juli 194 3 och sommaren I 944. Tropparna var inkallade i perioder mellan en till tre månader och hela kompaniet var sällan inkallat samtidigt. Tropparna utnyttjades i huvudsak i övre Norrland.150

Kompanichefen samordnade från sin uppehällsplats i Stock­ holm verksamheten för tropparna efter order frän försvarsledning­ en och SJ. Tropparna fick i huvudsak order att skydda specifika ob­ jekt såsom växlingsområden, transformatorstationer och broar ut­ med främst Malmbanan och Inlandsbanan. Norra stambanan till Boden hade vid denna tid fått permanent luftvärnsskydd. Stickspär för uppställning av järnvägsluftvärnsvagnar var tänkta att byggas genom SJ:s försorg, men i nödfall skulle även manskapet på trop­ parna kunna bygga dessa.151

Troppchefen för 3. järnvägsluftvärnstroppen, dåvarande fänri­ ken Frank Olrog, har berättat att »automatkanonen var ett behän­ digt vapen och verkade på ett bra sätt från järnvägsvagnen». Utöver

147 _{KrA. Beredskapsverket. Vol. A45 s. 4I.}

148 SJ, Mtbr H355/i940 I940-10-2 I.

149 _{Koponen/Rönn (1978), s. 270.}

150 I(rA. Beredskapsverket. Vol. A45 uppslag 37 bilaga 8d, 8j och 8h.

151 _{KrA. Luftvämssamlingarna. Vol. 7 s.} 6. 147

Järnvägs!uftvärnsvagnen 29091 »nrrgo11staus i Sverige».

vad som ingick i grundutbildningen erhöll hans tropp inte någon ytterligare skjutträning. Det var inte heller så gott om ammunition. Enda gången han sköt skarpt var när en engelsk spärrballong drev förbi. Olrog fick order att belysa ballongen från troppen. Okunska­ pen hos understödd chef visade att denne ej var medveten om trop-

pens utrustning. Strålkastare ingick nämligen ej. Olrog beordrade i stället eld med pjäsen och spårljusgranaterna träffade omedelbart och den gasfyllda ballongen brann upp till manskapets stora jubel.

Ballongens sidentyg var värt ca 1 o ooo kronor och det blev ef­ teråt undersökning om varför ballongen sköts ned, eftersom syftet hade varit att ta ner den så att sidentyget skulle kunna tillvaratas. Denna historia, tyckte Olrog, visade att pjäsen fungerade men att understödda chefer inte alltid hade klart för sig vad det var för för­ band som de gav order till.152

Intresset från försvarsledningen medförde vid ett tillfälle att ställföreträdande försvarsstabschefen, generalmajor Axel Rappe, företog en personlig inspektion. I övrigt visades inget större intres­ se för detta ganska udda vapensystem, som under långa tider arbe­ tade helt självständigt vid något skyddsobjekt.153