Från fästningsflotta till högsjömarin*
LARS WEDIN
A
r 1905 hälsade en anonym svensk sjöofficer den då nystar- tade tidskriften Vilr Flotta välkommen i Tids!erift i .�jiiviisen det. Han beskrev härvid 1800-talet med orden >>Den hund raåriga natt hvars minnesdödande dunkel hvilar öfver gänga tiders ärofulla strider kan endast genom ett ihärdigt upplysningsarbete skingras.»1Detta citat visar på sjöofficerarnas bitterhet gentemot den bris tande förståelse de ansåg sig möta. Och då hade ändå situationen förbättrats. Sedan 1880 hade den svenska Flottan2 funnit en ny framtidstro efter åratal av ointresse. Men även om man, mot slutet av 1800-talet, byggde väl anpassade fartyg, hade kampen för en strategi, en organisation och ett utbildningssystem inte vunnits. Det gällde att befria sig från en i huvudsak landcentrerad strategi. Det är denna utveckling, sedd genom debatterna i Kungl Örlogs mannasällskapets Tidsl,rift i Sjiiväsendet som utgör temat för denna studie. En hel del av de ideer som då kom fram skulle fortsätta att bilda basen för flottans tankegods under I 900-talet.
* Artikeln är en översättning och lätt överarbetning av författarens »D'une marine forteresse vers une marine de haute mer; la transformation de la Marine suedoise 1895-1910», i Coutau-Begarie, Herve (red): L'ivolution de In pe11sie 11nvnle VI.
Economica & Institut de Strategie Comparee, Paris 1997. Uttrycket »fästnings
flotta» är en fri översättning av det engelska begreppet »forteresse fleet».
1 Osignerad. »Anmälan av det första numret av >Vår Flotta>.» TiS 1905, s. 109.
2 För att skilja på flottor i allmänhet och den svenska Flottan har jag stavat den se nare med versalt F. Motsvarande för Armen.
DE HISTORISKA OCH GEOSTRATEGISKA RAMARNA
Det svensk-norska konungariket befann sig under I 800-talet i skär ningslinjen mellan brittiska och ryska intressen.3 Förlusten av Fin land 1809 hade gjort att Sverige förlorat sin skyddsvall (glacis) mot Ryssland, den traditionella fienden.4 Hotet från en invasion genom det finska storhertigdömet blev det viktigaste.
Med förlusten av Finland 1809 och unionen med Norge 1814 förlängdes konungarikets kust från 1 400 km till 5 200 lan.5 I teorin hade Sverige, strategiskt sett, blivit en ö. En sjöofficer beskrev I 904 den geografiska situationen sålunda:
Sammanfattar man sålunda vårt lands nuvarande krigspolitiska läge, så finner man, att det skett en total omhvälvning uti detsamma, och att vår hufvudsakli ga sjöfront, som förut varit vänd mot söder och väster, har i ett nu blifvit om kastad mot öster, och att samtidigt vår hufvudstad, som förut varit t1yggt belä gen i midtcn af det svenska riket, nu ligger vid utkanten af vår östra sjögriins, äfvensom att de haf, vi fordom beherskade i öster och söder, numera blott ut göra våra naturliga gränser. Öfvergå vi nu att betrakta vårt lands strategiska läge, så finna vi, af hvad förut blifvit sagdt, att, oafsedt den norska gränsen och en del af den östra i norr mot Ryssland, alla våra gränser äro sjögränser, och att
följaktligen alla stater, så när som på Ryssland, måste, för att kunna anfalla oss,
rikta sitt anfall öfver hafvet.6
Trots denna strategiska situation var försvaret under 1800-talet grundat på centralförsvarsprincipen. Napoleons fälttåg i Ryssland hade demonstrerat denna strategis effektivitet, särskilt för en svag stat. Man får inte glömma att under första hälften av 1800-talet re-
3 Se Lars Wedin. »Kjellen, la naissance de la geopolitique et la pensee navale sue
doise». Herve Coutau-Begarie (red): L'evoltttion de lo pensrfe geoppolique 11(1vnle.
Economica och Institut de Strategie Comparee , Paris 1995.
4 Ronny Lindsjö. Nlnrinhistorio. Chefen för Marinen. Stockholm 1993. s. 74-
5 lbid s. 71.
6 C.G. Flach. >>-Stockholm eller Carlskrona? Ett riksviktigt sjöstrategiskt spörs
mål.» TiS 1904- s. 62.
gerades Sverige av en f.d. kejserlig marskalk. I denna strategi för den svage mot den starke, hade flottan få uppgifter fritt till sjöss. För centralförsvarsprincipens anhängare borde den operera i skär gårdarna för att skydda vissa viktiga farleder och hamnar. »Under de årtionden, som närmast föregingo sammanslagningen av år r 87 5, ansågs flottan af flertalet såväl inom som utom vapnet när mast såsom ett positionsartilleri.»7
Jan Glete har visat att det också fanns en annan förklaring, av mer politisk art. Den »stora flottan», de seglande linjefartygen, hade kommit att ses som ett verktyg för sådana som ansågs vilja föra en mer aktivistisk utrikespolitik, som kunde innebära försök att ta del i offensiva allianser i syfte att återerövra Finland.8
Kampen för att komma ifrån denna situation, där örlogsflottan egentligen inte sågs annat än som ett vapenslag inom Armen, och för att skapa en egen marin strategi berörde en lång rad problem. Man behövde trovärdig materiel, som tillät agerande fritt till sjöss, en anpassad strategisk doktrin och en välutbildad personal. Fram till r 880-talet fanns ingenting av detta. Betänkandet för landför svaret r 8 5 6 illustrerar väl situationen:
En mindre stat som Sverige gör af alla dessa skäl klokare att samla sina tillgång ar till landtförsvaret, som i alla fall är det verksammaste, och nöja sig med det
biträde vid försvaret, en mindre flotta kan lämna.9
7 S. Natt och Dag. »Årsberättelse i Reglementen, Förvaltning samt Helso- och
Sjukvård för år 1896». TiS 1897. s. 343. Den sammanslagning av skärgårdsflot
tan och örlogsflottan, som sannolikt avsågs, skedde 187 3 och inte 187 5 som det står i artikeln.
8 Glete, Jan: »John Ericsson and the transformation of the Swedish naval doctri
ne». Anförande vid John Ericssonsymposium, Försvarshögskolan 2003-11-14, s. 4ff.
9 C.A. Hjulhammar, sällskapets ordförande. »Om utvecklingen af vår flottas huf
vudmateriel under konung Oscar IL» TiS 1908. s. 400.
Här krävs möjligen en förklaring. Östersjön är ett trångt hav. Den svenska kusten är till stor del täckt av skärgårdar. Uttrycket »fritt till sjöss>>10 används här för att göra skillnad mellan operationer som genomförs i skärgårdar och kustnära och sådana som sker därutan för »fritt till sjöss». Frågan om tyngdpunkten skulle ligga på det förra eller det senare är ett återkommande tema i svensk strategisk debatt. Eftersom strid fritt till sjöss kräver större fartyg med en mer kvalificerad material var (och är) detta en fråga om såväl ekonomis ka som strategiska prioriteringar mellan Armen och Flottan. Flot tan har också under långa perioder varit delad i syfte att balansera dessa två alternativ; i viss utsträckning är naturligtvis båda nödvän diga. Mellan 17 56 och 1824 fanns det en skärgårdsflotta med galä rer, Armens flotta, såväl som en »riktig» örlogsflotta med linje skepp.11 Mellan 1866 och 1875 var flottan åter uppdelad; nu i en skärgårdsflotta och en örlogsflotta.12 Slutligen, från 1902, bestod Marinen av Flottan och Kustartilleriet, det senare dock ombildat till Amfibiekåren jämt 1 oo år senare.
Omkring 1860 var flottan utsliten och oanvändbar. Det fanns nästan inga moderniseringsprogram. Sverige hade, i princip, inget rörligt sjöförsvar.13
Nordamerikanska inbördeskriget gav de första impulserna till en modernisering. Striden mellan den svenskkonstruerade USS l\ifonitor och CSS Virginia (ex l\iferrirnac) granskades med stort in tresse. Fyra monitorer byggdes mellan 1865 och 1871.14 Ett antal mindre monitorer byggdes också. Dessa fartyg var i första hand av sedda att skapa mobila spärrar i skärgårdarna och mötte lmappast
10 » Haut mer» i orginalet.
Il Lindsjö, s. 73.
12 H. Wrangel. »Återblick på svenska flottans öden under nittonde århundradet.»
TiS 1901. s. 66.
13 Lindsjö, s. 103.
14 Hl\1S John Ericsson, Tordön, Tiifi11g och Lol,e i något varierande utförande. HJ.\1S
To1·dij71s data: r 500 ton, 6oxr4x4m, 6.5 knop, 2xz67 111111.
stor entusiasm bland sjöofficerskåren.15 Regeringen uttalade också I 87 I att det marina försvaret av riket var begränsat till infartsleden till Stockholm och två eller tre andra områden.16 Det är intressant att notera att förebilden, monitorerna ingående i den amerikanska flottan hade under inbördeskriget i första hand använts för bom bardemang av kustfort och hamnar. Denna typ av krigföring var na turligtvis irrelevant för den svenska flottan.17 Relativt snart gjorde dessutom den tekniska utvecklingen, bland annat rammen och tor peden, att monitorerna blev mycket sårbara.18
Beröm och smicker sparades ej på den nyskapade materielen, och den nästan magiska verkan, som skärgårdame och därför afsedd materiel hos oss städse framkallat, bidrog äfven att stärka förtroendet. På så sätt förklaras väl lättast
det förhållandet, att omkring 20 år förrunna innan någon ny väsendtlig ökning
eller förändring af vår sjökrigsmateriel åter kom till stånd.19
Slutligen, 1883, tog riksdagen beslut om anskaffning av en pansar båt och en torpedbåt. Detta var en avgörande vändning eftersom fiottkommitten hade accepterat tanken på en flotta som skulle kun na operera fritt till sjöss och därför hade behov av sjövärdigare far tyg. Under de närmaste åren tillfördes ett tiotal pansarbåtar samt ett antal torpedbåtar. Men kampen mot anhängarna av en kustnära doktrin var långt från vunnen. Denna pågick för övrigt mycket lång tid: i en artikel från 1995 om försvaret år 2000 kunde man läsa att ytstridsfartygen borde »vara små, lätta och lättrörliga med förmåga att operera uthålligt skyddat av skärgårdar.».2° Glete har påpekat att
15 Glete s. 7.
16 Hjulhammar 1908, s. 402.
17 Glete s. 9.
18 Jbid.
19 Hjulhammar 1908, s. 401.
20 Lars Andersson. »Strategisk och operativ inriktning av Försvarsmakten inför
Försvarsbeslnt9 6». KKi-Vi4HTno 3, 1995. s. 36. Sedan dess har naturligtvis hela
frågan kommit i ett annat läge eftersom internationella operationer 1111 är priori
Flottans män använde epitetet »pansarbåt» just för att understryka att fartygen inte var så stora.21 Av samma skäl använde Marinen be greppet >>kustkorvett >> när Giiteborg-serien lanserades på 1980-ta let.22
1883 års beslut speglade den industriella och teknologiska ut vecklingen under 1860- och I 870-talen, som hade gjort det möjligt också för små stater att bygga upp en effektiv flotta. Det var hädan efter möjligt att tänka sig att möta en fiende ute till havs. »Central försvaret» började övergå i ett »periferiförsvar».23
I detta sammanhang får man inte glömma det arbete som sjöof ficerarna lade ner, speciellt inom ramen för Kungl Örlogsmanna sällskapet. Dess tidskrift följde noga den taktiska och tekniska ut vecldingen hos de stora marinerna. Dagens läsare, vana som vi är med militära hemligheter, förvånar sig över den öppenhet som vi sades på denna tid. Man kunde läsa ganska detaljerade analyser av brittiska och franska marina övningar; något som skulle vara omöj ligt i en öppen handling idag! Följande diskussion är ett bra exem pel:
Redan föredraganden för år I 907 har angifvit, hurusom Fournier's invecklade
triangelformationer b!ifvit i Frankrike utdömda och torde väl denna amirals prestig·e-ej som organisatör-men som taktiker vara i nedgående. Om Labre's fyrkantformeringar har intet nytt försports, men torde väl detsamma äfven
kunna hänföras till benämningen taktiska experirnent.24
Flottan sände ofta sjöofficerare utomlands för studier. Dessa sprid de sedan förståelse för tanken att Flottans uppgift var bredare än ett enkelt försvar av fasta positioner och till med än försvaret av Stock-
21 Glete sid13.
22 Och för att förhindra sammanblandning med den lättkorv, »korvett», som Kon sum lanserade vid denna tid.
23 Lindjsö s. r 3 3.
24 O.Lybeck. »Årsberättelse i sjökdgskonst och sjökrigshistoria år 1908.» TiS
holms skärgård.25 Så t.ex. skickade man en officer till vardera sidan under det rysk-japanska kriget för att följa operationerna. 26
Under 1890-talet rustade Sverige upp försvaret på grund av ho ten från Norge och Ryssland. Det förra avvecklades genom den fredliga avvecklingen av unionen. Det senare, och farligare, hotet förklaras av den pågående mssifieringen av Finland samt av den ryska upprustningen; mellan 1897 och 1903 kölsträcktes 12 slag skepp, 13 kryssare, 56 jagare och 24 torpedbåtar.27