HUR LÅNGT TILLÅTER OSS KÄLLORNA ATT GÅ?
Under oändligt många krigiska konflikter från skilda tider har det varit så, att ena parten till sist erövrat fiendens huvudstad och där med kunnat diktera fredsvillkoren. I augusti 1719 hade storamira len Fjodor Apraksins stora galärflotta med 13 2 sådana fartyg redan
35 Holst (1936), s. 140-144; Sobeus (1997), s. 33 f. Serenius citerad i både Holst och Malmström, III (1897), s. 241 f. - I sin bok ger Persson (1981), s. 133-163, namn och en del data om 38 kvinnor och 8 pojkar som följde ryssarna åt och det 30-tal 1yssar som valde att desertera och stanna kvar, vartill han lägger ytterligare 30 med färre data.
36 Mina generaliseringar baserade främst på Utterström, II (1957), s. 1-3 19. Eli F.
Heckscher, i sin briljanta syntes (1965; engelsk version) understryker också betydelsen av förändringarna 1720 från krig till fred, att ekonomin skall skapa välstånd i stället för makt (s. 130- 208). Samtidigt pekar han på att Nystadsfre dens paragraf om fortsatt fri sädesimport från Livland var av stor positiv bety delse (s. 14 7 f.).
bränt ned sju svenska kuststäder från Öregrund till Norrköping, ett stort antal herrgårdar och de allra flesta av kustbefolkningens enkla bostäder. Eftersom tsarens absoluta huvudsyfte med sin mordbrän narflotta var att tvinga Ulrika Eleonoras regering att sluta fred, måste erövringen eller nedbrännandet av Stocld1olm te sig som en lämplig final.
Huvudleden till Stoclmolm gick ju då som nu förbi det med ar tilleri välförsedda Vaxholm. Här var också en svensk örlogseskader placerad. Ett säkrare alternativ kunde då trots allt den smala, r ½ km långa leden från Baggensfjärden över Södra Stäket, Lästringe viken och Skurusundet utgöra. Alltför grund för krigsfartyg kunde den i bästa fall användas av galärer. Ryska skepp hade redan den 16 juli tagit sig en titt på ledens östra inlopp. Då skulle det kanske ha gått lättare att tränga igenom leden än en månad senare, då de svenska försvarsförberedelserna kommit i full gång. De leddes på det lokala planet av en mycket duglig och erfaren fortifikationsoffi cer, pomraren överste Baltzar von Dahlheim. 37
Han förfogade över omkring 400 man från Östgöta Söder manlands och Upplands tremänningsregementen som utgjorde ett slags närmast som landstorm avsedda, illa övade och försörjda för band. Därtill kom galärernas besättning och artillerister, kanske to talt drygt 800 man. Dahlheim fick sitt folk att vid en av vattenledens trängsta delar, det s.k. Knapens hål (30 m brett och c:a 800 m från mynningen) reparera en äldre skans på norra stranden och på södra sidan, på Skogsö, uppföra ett nytt fort samt några försvarsvallar (»Retranchement») och förhuggningar. Inte mindre viktigt, som framgår på en bevarad skiss av Dahlheim, hade flera stenfyllda sku-
37 Carl Balthasar von Dahlheim (1669- 17 56), i svensk tjänst 1689, kapten i forti
fikationen 1708, med vid Bemler, adlad 17n, överste 1715, fången vid Stral sund, med i Norge 1718, avsked 1722, död 1756. Lewenhaupt, I, s, 133. Se även
Ericsson i SBL, IX, 1951. Den orättvisa behandlingen av Dahlheim efter 1719
tor sänkts ned i vattnet vid Knapens hål och tre andra ställen in i Stäkesund, vilka effektivt avspärrade leden. Bortom det fjärde av dem fanns på Lästringevikens vidare vattenyta tre, senare fyra väl bestyckade svenska galärer under befäl av kommendören Gustaf de Grooth. Skurusundet, slutligen, karakteriserades av sina höga, branta stränder. Ryssarna hade egentligen bara, som Per Iko ut trycker det, en »teoretisk möjlighet» att ta sig igenom denna hittills oprövade led. 38
Också på regional nivå måste försvaret sägas ha varit ganska väl planerat. Överbefälhavare var arvprinsen Fredrik av Hessen, drott ningens make, vilken som militär ingalunda saknade kompetens. Armechef i Stockholmsregionen var fältmarskalken Carl Gustaf Diicker, en av Karl XII:s bästa generaler. De hade sina kvarter i Sköndal resp. Hökareängen. T vå bataljoner av Södermanlands re gemente låg i Skarpnäcl{, fågelvägen 1 ,8 mil från Stäket. Ändå fram
går av vad som hände att de borde ha legat något närmare. T illsam mans utgjorde de drygt 800 man. Deras chef var sedan 1716 den för
sin stora tapperhet berömde översten Rutger Fuchs. Något längre bort fanns Västmanlands och Dalregementet förlagda. 39
Händelseförloppet hade börjat tidigt samma morgon, den 13 augusti, när Diicker sände en av sina generaladjutanter, Filip Tes sin, till Stäket. Denne fick där av kapten Fritz \iVachtmeister, chef för truppen i den ena skansen, höra att han vid morgontidig spaning i båt blivit jagad av ryska fartyg från andra stranden av Baggensfjär den till mynningen av Stäket. Landning stod alltså för dörren och Tessin återvände till Diicker så fort han kunde. Denne red nu med Tessin över till arvprinsen. Så snart de i galopp nått krogen Pungpi-
38 Se Iko (2003), s. 351 358. Rester av befästningar från 1719, 1720-talet och
sådana 1808 är numera svåra att skilja från varandra. Se Linde (1973). Om de svenska förbanden t.ex. Björlin (1872), s. 395. - Beträffande Östgöta tremänningar ger Petri detaljerad information om deras olika uppgifter inom Stockholmsförsvaret (s. 496- 500).
nan, där Fuchs bodde, :fick han muntlig order att skyndsamt ta sitt regemente till Stäket. Detta uppges i regel ha ägt rum omkring Id. 2 e.n1. 40
Så långt är allting väl. Men strax börjar historikerns osäkerhet sätta in. Vilka marscherade vart och när? Mellan Stäketleden i norr med Skogsöhalvön i öster utbredde sig söderut en vidsträckt vild marlc med skog, ganska kuperad, delvis stenig, och med en del våt marker. Vid Erstaviken i öster låg emellertid en gammal herrgård,
Erstavik, vars låglänta inland med åkrar och ängar trängde in en bit i vildmarken. Vid sin rekognoscering r 7 r 6 hade ryssarna bränt den andra stora gården i området, Nikodemus Tessins Boo, och försökt göra detsamma med Erstavik men bara lyckats med några uthus samt orsakat en skogsbrand. Erstavik hade r 7 r 7 inköpts av en rik och inflytelserik Stockholmspolitiker, Olof T örnflycht, som vid samma tid blivit landshövding i Stockholms län. Samtida kartor vi sar flera, säkerligen smala vägar genom området, delvis desamma som i dag. Det finns anledning att tro på Erstaviks förre ägare Mag nus af Petersens, när han i en artikel anger att Sörmlandsregemen tets marsch den r 3 augusti gått från Älta via Sanda och Fisksätra till Stäkets torp vid Stäketsundet nära Skogsöhalvöns västra kant. Bara en mindre sträcka av regementets rutt återfinns inte på r 7 20-talets 39 Carl Gustaf von Di.icker (1663 i Livland I 73 2). I svensk tjänst: 1700, general
major och chef för Västgöta kavallerireg. I 7m, riksråd r 7 I 8, greve och fältmar skalk (16/6 1719). Lewenhaupt, I, s. r 57. -Rutger Fuchs (1682 i Malmö- 17 53). 1699 i krigstjänst, kapten vid Dalreg. 1709, adlad och chef för Södermanlands reg. 1716 och generalmajor och friherre (efter 13/8 1719), överståthållare i Stockholm 1739. Lewenhaupt, I, s. 317. Se även Ilildebrand i SBL. Hans poli tiska karriär r 73 8- r 7 4 7 är inte minst intressant. -Enligt Fuchs själv, och ofta i litteraturen upprepat, förde han till Stäket 700 man, men siffror från mönstring en r6/8 s.å. visar att de måste ha uppgått till minst 800 man. Stade (197 5), s. 203.
40 Drottningen hade den 29/7 avslagit det fredsanbud som det ryska sändebudet
Osterman vid en audiens hade framfört. Det tycks ha varit när han hörde detta som tsaren beslöt att låta Apraksin sätta igång anfallet mot Stockholm. Seitz (1960), s. r 50. Beträffande 1essin, Lewenhaupt, II (1920/2 r), s. 697. Inga livs tal men annan gren av släkten än den välkända svenska grenen.