Pansartåg, järnvägsartilleri och järnvägsluftvärn *
EFTERKRIGSTID OCH AVVECKLING
De utländska krigserfarenheterna från andra världskrigets slutske de visade att flygbekämpning av rullande järnvägstågsätt främst loken - var mycket besvärande. En organisation av lätta järnvägs luftvärnstroppar skapades därför till skydd av denna materiel.154 Pjäserna till detta togs från flygfältsluftvärnsförbanden, som ombe väpnades från 20 mm automatkanoner m/40 till modernare 40 mm automatkanoner.155 De lätta järnvägsluftvärnstropparna bestod av fyra fasta eller rörliga pjäser, som monterades parvis på två öppna godsvagnar. Dessa vagnar placerades nära skyddsföremålet, dock med två öppna vagnar med låg last emellan.156
Organisationsändringen gällde från 1 februari 1951. Försvars-
152 Intervju Frank Olrog.
153 Jbid.
154 Stawström (1980), s. 132.
155 KrA. Fst/Aop. Armeutredning 1954 67:44d delikap. II s. 24.
156 A11visui11garfo·r l11ftviirnets upptriidaude och st1'id (tlnv Lv ), I 9 5 3 års upplaga, kap.
6:7-10.
ledningen slog då även ihop de befintliga 40 mm järnvägsluft värnstropparna två och två till sammanlagt fyra troppar om två dub belpjäser vartill kom två 20 mm luftvämsautomatkanoner m/40 i fältlavett. 11-oppens bemanning blev därvid 62 man. Denna sam manslagning var motiverad eftersom under kriget två troppar ofta hade samgrupperat vid samma skyddsföremål. Utöver dessa fyra blandade troppar uppsattes även två järnvägsluftvärnskompanista ber och tjugo lätta järnvägsluftvärnstroppar av vilka de sistnämnda således endast var utrustade med 20 mm pjäser. Organisationen ut ökades efterhand till tio järnvägsluftvärnskompanistaber med hundra lätta järnvägsluftvärnstroppar fram till 19 58.157
Flygplanens hastigheter och tillkomsten av robotar, medförde att det inte längre var funktionellt med speciella järnvägsluftvärns förband med handriktade pjäser. Uppgifterna som förbanden hade övertogs av fördelnings-, brigad- och lokalförsvarsluftvärnet (terri toriella luftvärnet). Järnvägsluftvärnsförbanden utgick nr krigsor ganisationen under perioden 196 2-r 96 5. 158
SLUTSATSER
Betydelsen av flygets utveckling hade inte förutsetts i tillräcldig hög grad under r930-talet. Lufthotet växte fram med en sådan hastig het att inget land hade hunnit utveclda något tillräckligt effektivt luftvärn. Detta innebar att Sverige inte kunde förvärva några erfa renheter från omvärlden. Det som dittills funnits var ombyggda fältkanoner, ett fåtal för ändamålet tillverkade pjäser och för luft mål anpassade kulsprutor, vilka dock fick allt sämre verkan på grund av flygets snabba utveclding.
Luftvärnet blev inte ett eget truppslag förrän 1942 och hade un der relativ lång tid en allvarlig brist på utbildade befäl och värnplik-
157 KrA. Ast/Org, Mobtabell FVII vol. 26 nr VI:5d.
158 KrA. Ast/Chexp. Mobtabellerna F r 1962 vol. 3 H 3022-6, F I 1963 vol. 19
H3022, F r 1964 vol. 18 H3022, F r 1965 vol. 25 H3022 och F I 1966 vol. 26
tiga. Detta visade sig medföra stora svårigheter för luftförsvaret. Inte ens tillräckliga resurser i form av personal och luftvärnspjäser fanns för att täcka de skyddsobjekt vilka kunde nås vägledes. Att då utveckla ett exklusivt kostnadskrävande järnvägsluftvärn, var med hänsyn till bl.a. den brist SJ hade på godsvagnar, inte rimligt.
Behovet av järnvägsluftvärn för att skydda de objekt som inte kunde nås på annat sätt än med järnväg var dock stort. Främst längs Inlands banan med sidobanor och Malm banan fanns objekt, som var i stort behov av luftvärnsskydd. Detta verkar ha varit av sådan vikt att beslut om att åtta järnvägsluftvärnsvagnar skulle byggas fattades av överbefälhavaren, med de från holländska staten beslagtagna pjäserna. Dessa 40 mm luftvärnsautomatkanoner i dubbelmontage var, för sin tid, mycket moderna och funktionellt utformade.
I den nya krigsorganisation 1943 M vidtogs ingen ytterligare ut byggnad av järnvägsluftvärnet. Sedermera omorganiserades de befintliga tropparna till fyra blandade troppar. Dessa troppar kom tillsammans med det stora antalet efter kriget (med överbliven ma teriel) uppsatta lätta järnvägsluftvärnstropparna att ingå i några av de organiserade järnvägsluftvärnskompanierna.
Den ökade elektrifieringen av järnvägslinjerna innebar att kon taktledningarna omöjliggjorde skjutning på dessa linjer. Till detta korn att de handriktade pjäserna var omoderna och funktionen av järnvägsluftvärnet blev därmed avsevärt försämrat. Systemet be traktades därför som omodernt och fick utgå ur krigsorganisatio nen utan att ersättas av något nytt. Skyddet av de objekt, som järn vägsluftvärnet var avsett för, övertogs av det territoriella luftvärnet och förbandens egna luftvärnsresurser.
Utan tvivel var satsningen under beredskapsåren på järnvägs luftvärn riktig. Vapensystemet borde dock om möjligt tillkommit några år tidigare och därtill i större antal för att det skulle fått nå gon större betydelse för det svenska luftförsvaret.
Saninzanfattning
Pansartåg, järnvägsartilleri och järnvägsluftvärn har i den svenska försvarsplaneringen och krigsorganisationen haft en mycket be gränsad betydelse.
Impulsen till såväl I 90 5 års provisoriska pansarvagn och de r 940 tillverkade pansartågen Boden och Kiruna har kommit från enskilda officerare. I det första fallet kom impulsen från major Wester, som kommit i kontakt med pansartåg i Boerkriget. I det andra fallet, pansartågen, kom impulsen från generalmajor Douglas, som fått närmare kännedom om pansartåg under sin tjänstgöring i den finska armen under frihetskriget 1918 .
. Major Westers pansarvagn kan betecknas som ett lokalt initiativ av en underordnad chef- låt vara med godkännande av den berörde fördelningschefen under det att pansartågen Boden och Kiruna var auktoriserade av högsta försvarsledningen. Det planerades för öv rigt ytterligare två pansartågsätt, Malmö och Östersund.
l'V1edan »pansarvagnen» var en provisorisk lösning av ett lokalt behov, för vilket intresset falnade då behovet bortföll, framstod de under andra världskriget tillverkade tågsätten som övertänkta pla ner. Dessa var att utnyttja järnvägslinjerna för att föra fram under stöd i en terräng där vägar salmades, vilket var fallet med t.ex. Malmbanan norr om Kiruna. De två tillverkade tågsätten medtogs därför också i mobiliseringsplanerna. Tågen fanns kvar i krigsorga nisationen några år efter beredskapens slut, tills dess utvecklingen av stridsfordon och flyg kommit dithän, att tanken på användning av pansartåg föreföll helt otidsenlig.
Det faktum att pansartågen lVlalmo· och Österntnd aldrig färdig ställdes tyder på att erfarenheter från utlandet i förening med upp levelserna av de egna, begränsade experimenten var sådana, att tan ken på ytterligare pansartåg redan hösten r 940 ansågs föråldrad.
Beträffande järnvägsartilleri, kan konstateras att tankar på dylikt redovisats både i form av aspirantarbeten, kommittearbeten och fristående förslag av järnvägsartilleriintresserade officerare. Major Holmströms förslag att provisoriskt bestycka SJ:s transformator vagnar med 1 2 eller 15 cm marinpjäser verkar vara det förslag som
tagit mest konkret form. Några försök med järnvägsartilleri har dock aldrig utförts i vårt land. Att tillverka effektivt järnvägsartilleri skulle ställa sig mycket kostnadskrävande och vid den tid sådana system ännu framstod som ganska moderna, d.v.s. decenniet när mast efter första världskriget, fanns inte det politiska intresset för förstärkningar av Sveriges försvar.
Helt annorlunda är det emellertid vad gäller järnvägsluftvärnet. Vid det svenska järnvägsluftvärnets tillkomst 1940 fanns det i ut landet inga direkta förebilder, som skulle ha kunnat tjäna som väg ledning. Uppsättandet av det första svenska järnvägsluftvärnskom paniet skedde på centralt initiativ från överbefälhavaren. Detta möjliggjordes bland annat av att lämpliga luftvärnspjäser, vilka var under tillverkning för utländsk beställare, kunde beslagtas vid AB Bofors. Genomförda försök visade på vissa tekniska begräns ningar beträffande användandet av järnvägsburet luftvärn. Mot bakgrunden av utländska och egna erfarenheter, då ett visst överskott av lätta luftvärnspjäser förelåg, kunde under 1950-talet järnvägsluftvärnet expanderas till att omfatta tio kompanier med cirka etthundra järnvägsluftvärnstroppar.
Den omoderna pjäsmaterielen gjorde emellertid, i förening med flygets alltmer höjda prestanda, att förbandens effekt bedömdes som alltmer begränsad. Därför utgick förbanden ur krigsorganisa tionen i början av 1960-talet.
Sammanfattningsvis kan man notera att impulser till pansartåg och järnvägsartilleri kan ha hämtats från utländsk krigserfarenhet, men att så inte varit fallet för järn vägsluftvärnet. Vad gäller pansar tågen kan initiativen tydligt spåras till enskilda officerare, medan de aldrig förverkligade projekten med järnvägsartilleri hämtat sin nä ring från utlandet. Ideerna bearbetades i form av utredningsupp drag av formell karaktär eller på initiativ av enskilda officerare.
Järnvägsluft:värnet tillkom däremot på centralt initiativ och skiljer sig volymmässigt från de tidigare nämnda systemen. Det blev järn vägsluftvärnet som kvarstod längst inom den svenska krigsorgani sationen.
Rimligtvis bör både ekonomisk och politisk hänsyn ha tagits, men de aktuella frågorna torde aldrig ha förts upp på politisk beslutsnivå. Under mellankrigstiden framstod det ur ekonomisk och politisk synvinkel närmast otänkbart att kräva resurser för denna typ av udda militära förband, och under beredskapsåren - då pansartågen och järnvägsluftvärnet tillkom kunde anskaffningen ske inom ramen för den då jämförelsevis starka försvarsbudgeten.