Från centralfo'rsvar till periferifiirsvar
SAMVERKAN MED ELLER BEROENDE AV ARMEN? Trots all retorik fick Flottan aldrig en oberoende roll i förhållande
till Armen. Det hade varit onaturligt; den stora frågan var snarare
50 A. Hägg. »Den moderna torpedens inverkan å torpedbåtstaktiken.» TiS 1904.
Sid 567.
51 G. af Ugglas. »Årsberättelse i sjökrigskonst och sjökrigshistoria för år 1905,>> TiS 1906 s. 154 ff.
om detta beroende skulle vara ömsesidigt eller inte. I frigörelsen från den gamla centralförsvarsprindpen och som följd av påverkan av de då nya teorierna om sjökrigföring (Mahan, Colomb m.fl.) var det naturligt att sjöofficerarna försökte hävda sitt vapens självstän dighet; inte minst med tanke på armeofficerarnas uppfattning om landstridskrafternas primat.
1896 års försvarskommitte diskuterade en eventuell samman slagning av land- och sjöförsvarsdepartementena i bl.a. följande termer:
Komittens pluralitet tyckes vilja bevisa, att för oss ej längre förefinnas någon skillnad mellan sjö- och landkrig, samt betonar, att s:'lväl flottans som armeens
operationer böra ledas af en hand, hvilken förmodligen skulle befinna i
land. Den förre chefen för generalstaben, generalmajor von <ler Lancken ytt rade i sammandrag: ... att flottan under krig icke har någon sjelfständig uppgift att fylla utan bör operera i närmaste samband med stridskrafter till lands, samt att ledningen af flottans operationer bör i strategiskt och delvis äfven taktiskt
hänseende hufvudsaldigen utöfvas af armeens befälhavare.52
Detta yttrande kan uppfattas som ett uttryck för en naturlig strävan att upprätthålla den egna försvarsgrenens primat. Men man kan här också sannolikt spåra ett tyskt inflytande - den svenska Armen var ju starkt influerad av denna. Den tyska doktrinen vid denna tid innebar att nämligen just att Armen hade total kontroll över också flottans operationer.53
En sjöofficer kommenterar:
Den role, som ofvan citerade författare vilja tilldela flottan, synes egentligen vara, att dess fartyg, liksom ett slags franc-tireurer skola oroa och förarga en fiende, som försöker ett anfall öfver hafvet. Under sådana förhållanden är det mindre underligt att man på vissa håll anser flottan vara af ungefär samma bety
delse, som ett af armeens specialvapen, och derför kunna underordnas denna.54
52 Osignerat. »Sjö- och landkrig» TiS 1896 s. 2 r 7 ff. 53 Ropp s. 75·
Sjöofficerarna ansåg emellertid att kriget mellan Chile och Peru 1896 hade visat på betydelsen av självständiga marina operationer: >>(det] inflytande ett efter sjökrigets lagar och oberoende af arme ens operationer användt sjövapen kan utöfva vid försvaret af en af vatten flankerad landgräns.>> Vid försvar av sjögränsen är en närma re samverkan med armen ännu mer tveksam:
Sjövapnets uppgift är ju härvidlag att förhindra landstigningen, en uppgift som armeen med sin ringa rörlighet aldrig kan fylla på vår långsträckta kust . ... att närmare kombinera deras operationer vore synnerligen olämpligt och skulle närmast kunna liknas vid att fastkedja en elefant vid hvalfisk. Först då endera vapnet salmar operationsföremål på eget element är man berättigad att i större skala direkt anviinda dess krafter för att biträda vid fyllandet af det andras upp gift. 55
Det fanns dock, som vi redan sett, som företrädde en mer nyanse rad och strategisk syn. Flach själv företrädde en övergripande syn där land- och sjöstridskrafter kompletterade varandra:
Denna flotta (en Fleet i11 bei11g), och deruti låg hemligheten, behöfde hvarken vara jemnstark med eller öfverlägsen den stats flotta, som ärnade anfalla oss, för att vi med framgång sknlle kunna upptaga striden. I ett krig mot en stat, som blott kunde komma åt oss öfver hafvet, sknlle vi sålunda uti vår flotta, så som en »fleet in being», kunna ega ett betiyggande försvar, om vi rätt använd densamma, och de våra kuster omgivande skärgårdarne, och mot en stat, som skulle kunna komma åt oss såväl öfver hafvet som öfver den norra landgränsen skulle vi, hvad anfallet öfver hafvet beträffar, å liknande sätt vara trygga, och, hvad anfallet öfver landgränsen vidkommer, så till vida vara trygga, att genom denna »fleet in being» vår fiende tvangs att utföra sitt anfall öfver nyssnämnda gräns, och sålunda vår här der koncentrerad visste, hvar den kunde möta ho nom.Uttrycket, att flottan utgjorde vårt enda bettyggande försvar, uteslöt följ
aktligen ej behofvet av en stark arme ... 56
5 5 Osignerat. »Sjö- och landkrig» TiS I 896 s. 2 I 9 ff.
Även inom Armen fanns det uppenbarligen förespråkare för ett strategiskt samband med Flottan. Chefen för Generalstaben skall ha förespråkat en: >>(s)ådan utveckling av vårt sjöförsvar, att den i Norrbotten opererande försvarshärens flank och rygg så vidt möj ligt tryggas mot hafvet.>> 57
I en lång artikel från år 1900 beskrev Herman Wrangel det stra tegiska sambandet mellan de två försvarsgrenarna. Han jämförde härvid i tre olika alternativ försvaret mot en överlägsen fiendes för sök att invadera Sverige: när det inte fanns en flotta men en arme, när det fanns en flotta men ingen arme samt när man hade tillgång till båda. I det förstnämnda fallet skulle den marina fronten bli den farligaste ty om
... man betänker, att hafvet, som obestridt tillhör den anfallande, omgifver hans motståndares land, helt och hållet eller åtminstone till stor del ... Den
anfallande-låtom oss kalla honom fienden-eger ju, såsom Callwell58
så mäs terligt framställt med exempel från ett stort krig under 1800-talet först och främst fullständig frihet i val av anfallspunkt ... Fienden operar så att säga på inre linier, med fullständig hemlighet och öfverlägsen [i förhållande till armen] snabbhet .... [ta brohuvud och fylla på det]. För dessa transporter, för alla sina förbindelser med hemlandet, hans armes »lifskraft», eger han det bästa tänk
bara skydd i sitt herravälde öfver hafvet. 59
I det andra fallet kunde angriparen sprida ut sig på flera snabba far tyg och därmed undvika den försvarandes kryssare; »Flottan ensam utgör icke något bet1yggande försvar.»60 Om däremot försvararen har såväl en arme som en flotta då har han möjligheter även om han är överlag underlägsen. Det som händer är att:
57 Osignerat. »Det ljusnar!» TiS 1897 s. I r 3.
58 Det är C.E Calwell. Effect of mrwitime co1mnrmd 011 lrmd cmnpaigns si11ce H!atedoo,
som avses.
59 H YVrangel. »Det strategiska sambandet emellan flottan och armen.» TiS 1900.
s. 132.
... den anfallande från första stund samlar alla sina krafter till sjös för att krossa eller åtminstone förlama motståndarens sjövapen och härigenom bereda ar men tryggade operations- och förbindelselinjer öfver hafvet. Först sedan detta skett, bringas det stora invasionföretaget till utförande .... En väl utrustad och utbildad, om än numeriskt underlägsen arme tvingar fienden till utomordent liga ansträngningar. Redan sammandragandet av en transportflotta, stor nog att inrymma en armekår med sin träng» --- tar tid, är dyrt . ... »_Men det lir just den stora transportflottan, som är fiendens ömtåligaste punkt, det är just de upprepade transporterna till kända utskeppningsplatser, som äro svårast att skydda, det är just den ständiga förbindelseströmmen öfver hafvet, som lättast kan störas äfven af ett fåtal örlogsfartyg. Häri hafva vi att söka det förnämsta strategiska sambandet elland en försvarandes arme och flotta. Ju större och kraftigare hären är, desto lättare blir det för flottan att fullgöra sin vigtigaste
bestämmelse, så länge hon har egen handlingsfrihet.61
Man ser här ett embryo till den strategi som vi kom att tillämpa mot det kalla krigets invasionshot. Men det faktum att det rådde ett stra tegiskt samband mellan de två, senare tre, försvarsgrenarna innebar ju på intet sätt någon enighet om avvägningarna. Att alla sjöoffice rare inte delades Wrangels mer strategiska syn framgår av följande citat: »en vidsträcktare samverkan mellan flottan och armeen innan fiendens sjöstridskrafter äro oskadliggjorda är illa använd kraft och kan medföra de största vådor för landet ... >>.62
EN NY MARIN STRATEGI
År r 90 r utför sjöofficerarna Otto Lybeck och Erik Hägg en studie
med namnet >>strategi och fartygsbyggnad». Den publiceras först 1903 eftersom den under mellantiden utnyttjades av försvarskom mitten. Här skisseras huvudlinjerna avseende flottans framtida upp byggnad varav många kom att bestå fram till avrustningen efter det kalla kriget.
61 lbid.
Inledningsvis lägger författarna fast de grundläggande princi perna:
Den strategiska grund, enligt hvilken vårt försvar är afsedt att verka, är defen siv. Det vill med andra ord säga, att vi afse ett förhindrande af fiendens offensiv och, hvad särskildt flottan beträffar, ett förhindrande af de fientliga företag, som ut på att vinna herravälde öfver de oss orngifvande hafven. Kan vår flot ta fylla denna uppgift, så fyller hon i och med detsamma äfven alla de särskilda uppgifter, hvilka efter ett skedt krigsutbrott tillfalla henne, såsom afvärjande af landstigningsförsök, skydd mot handelsblockad och skydd mot brandskatt ning.63
.Nlan ser att principen om herravälde till sjöss är den grundläggande uppgiften i enlighet med de då nya marinstrategiska teorierna.
För att lösa denna uppgift krävs uppenbarligen en flotta med fektiv materiel och personal. Det gäller att skapa största möjliga operativa handlingsfrihet. »-Med denna operationsfrihet förstå vi möjligheten för flottan att med tillräcklig styrka kunna möta fien den, hvarhälst denne än anfaller våra kuster.>>64 För att nå detta mål gällde det att koncentrera sina styrkor. » Då våra sjötridskrafter vetvis komma att i materielt hänseende vara fienden underlägsna, är det för oss af vikt att hålla våra hufvudkrafter samlade, på det att de må kunna framgångsrikt flankera våra kuster.»65
Militärgeografin krävde emellertid, hävdade författaren, också lokala styrkor. Man föreslog en indelning i en huvudstyrka, Kust flottan, och fyra lokalstyrkor, sektionseskadrar. Dessa skulle baseras för försvar av Bottenviken, Östersjön (två stycken- en i Stockholm och en i Karlskrona) samt en i Västerhavet.66
Det är intressant att notera att lokalstyrkorna i Stockholm och Karlskrona båda var av sedda för Östersjön. Man följde alltså den ur marin synvinkel na-
63 Otto Lybeck och Erik Hägg. »Strategi och fartygs byggnad.» TiS I 903. s. I 20.
64 lbid s. I 2 I. 65 Ibid. 66 Ibid s. I 22.
turliga militärgeografiska indelningen. Denna indelning kom i princip att gälla till dess att Kustflottan avskaffades I 998. Det är tressant, och något deprimerande, att konstatera att Häggs och Ly becks indelning byggde på strategiska resonemang medan Kust flottans avskaffande byggde på förment fredsrationella skäl.
Frågan om flottan skall vara samlad eller spridd längs kusten, och om den skall vara samlad-var? hör till de frågor som debatte rats under hela 1900-talet.67 Av naturliga skäl föredrog de som inte ville ha en relativt självständig flotta att denna spreds och då, som vi sett, gärna ställdes under Armens ledning. För de sjöofficerare som ville ha en flotta tillräckligt stark för att åtminstone bestrida en fien des herravälde till sjöss, var en samlad flotta en nödvändighet. Frå gan var då; hur skulle den baseras i fredstid? Frågan om basering var en viktig del av vad den brittiske amiralen Cyprian Bridge kallade för »fredsstrategi» i en mycket uppmärksammad bok som presen terades 1908 för den svenska publiken.68 Frågan, som enkannerli gen handlade om avvägningen mellan Stockholm och Karlskrona hade gamla anor och förorsakade livliga diskussioner.
Var ansåg då Hägg och Lybeck att Kustflottans huvudbas skulle ligga? Av strategiska skäl maximal operationsfrihet, bedömning av hotet, frontalläge i förhållande till fiendens baser föreslog man Stockholms skärgård. 69
Hägg och Lybeck: lade också grunden till ett framtida fartygs byggnadsprogram. Man konstaterade att geografiska och ekono miska begränsningar hindrade byggandet av allt för stora fartyg.
Härvid är först att märka, att dels kostnadshänsyn och dels möjligheten att dra ga fördel af våra skärgårdar tvinga oss att stanna vid ett visst maximideplace ment ....
Strategien fordrar att våra fartyg skola äga möjlighet att undvika strid med
67 När detta skrives är detta en fråga för FB 2004.
68 Bridges bok The Art af Nllvlll vVmfm·e presenterades i J. Schneidler. »Årsberät
telse i sjökrigskonst och sjökrigshistoria år 1907->> TiS r908. s. 99.
fienden slagskepp, d.v.s. att de gent emot dessa skola äga öfverlägsenhet i fart, samt att de skola under hvilka väderleksförhållanden som hälst kunna uppträda i de oss omgifvande hafven. 'faktiken kommer slutligen med den fordran, att våra fartyg så vidt möjligt lir skola i något taktiskt hänseende vara jämngoda
med eller hälst öfverlägsna fiendens slagskepp.70
... som norm för våra jagare sättas en fart, öfverlägsen hvarje fientlig kryssares
och därjämte en artilleriutrustning, kraftigare än de fientliga jagarens.71
Av naturliga skäl insåg inte herrarna ubåtens potential; den första svenska kom r 90 5:
Då således i hvarje fall undervattensbåten blir ett lokalt försvarsvapen, behöf ver fordran på dess aktionsradie icke ställas högt, hvarför dess deplacement och på grund däraf äfven dess kostnad kan hållas inom måttliga gränser .... Emellertid är erfarenheten om undervattensbåtarne ännu ieke tillräcklig för att man kan föredraga någon viss typ. Med fog kan dock påstå att denna far tygstyp, en gång införd inom vår marin, kommer att blifva af stor betydelse för
vårt försvar. 72
I denna diskussion kommer man mycket nära den princip som för lång tid kom att gälla för den svenska flottan: starkare än de snabba, snabbare än de starka. Det gällde att hitta en relevant nisch för en flotta som alltid skulle vara relativt svag.
70 Ibid s. I 26. 71 Ibids.133. 72 Ibid s. I 3 7.
H'l\1S Ni ord under forcering I 90 5. Enkeltornen med varsin 2 5 ,4 cm krmou vreds med e!eletrislw motore1:
TAKTIKEN
Flach ger oss, i en artikel från r904, en ide om hur man såg på takti ken vid denna tid. Än en gång känner den (relativt) moderne läsaren igen sig; det som beskrivs är i princip vår taktik från r970-talet då storanfall fortfarande var det prioriterade scenariot. Han talar om ett djupförsvar där all kraft skall riktas mot transportdelen av en in vasionsflotta. Man kan urskilja tre faser: mobilisering och flottans koncentrering, striden för överlevnad då man försökte skydda sig i skärgårdarna samt slutligen sökandet efter landstigningsfartygen och attacken mot dessa.
Huvuduppgiften är alltså att hindra landstigningsföretag - gärna med hjälp av avskräckning:
Under förutsättning att vår flottas hufvuduppgift under ett krig blir att skydda vår sjögräns mot en invasion, utförd af en större landstigningsexpedition öfver hafvet, inses lätt, hvad som blir hennes förnämsta skyldighet, nämligen att hål la sig oskadliggjord [obs annan betydelse än den idag vanliga], tills fienden är betänkt på att utskicka denna landstigningsexpedition, då antingen blotta ho tet af hennes tillvaro föranleder, att ingen dylik expedition företages eller, om den företages, den omintetgöres genom förstörelse d.v.s. genom anfall från vår flotta. Detta är att uppträda efter den strategiska s.k »fleet-in-heing»-princi pen.73
Fram till dess att fiendens anfall sätts in gäller det att undgå be kämpning:
Vår flottas hufvudst:yrka bör. .. söka att i det längsta hålla fienden i ovisshet om sitt läge, genom att under dagen intaga svårtillgängliga ankarplatser och om natten ombyta desamma, samt dessutom, utan att riskera någon pansarbåt, uppträda, där det låter sig göra, med öfverlägsen styrka mot fiendens rekogno
seringsfartyg, och skada eller mota af dem.74
Slutligen sker anfallet:
Då högste befälhafvaren g·enom rekognoseringsfartygen och signalstationerna erhållit säker kännedom om den fientliga transportflottans befintlighet, kurs och sannolika punkten för landstigningen, går han med samlad styrka till sjöss
under skydd af mörker genom lämpligaste utfallsled, genombryter fiendens
blockad, om så skulle erfordras, och forcerar kortaste vägen mot transportflot tan, samt gör sitt bästa i att anfalla och förstöra denna, sedan han genombrutit
eller utmanövrerat konvojen.75
Likheten mellan denna text och den under 1970-talet tillämpade taktiken får naturligtvis inte uppfattats som om det inte har skett
73 Flach 1904 .. s. 71.
74 Ibid s. 73.
förändringar eller som om taktiken inte debatterats. Några år efter Flachs artikel, då Flottan seglade i medvind, föreslogs mer offensiv taktik. I sin årsberättelse 1908 understryker Lybeck
.. , så anser jag mig böra framhålla att sjökrigskonsten pekar mot en riktning av verksamhet. Strategin pekar mot offensiv, äfven i defensiven, den fordrar rö relse och strid. »Il faut se battre quand meme» har en gång den franske mari tima författaren Daveluy yttrat. För att i sjökriget nå sitt mål fordras det både före, under och efter striderna en liflig verksamhet,76
Daveluy var populär i svenska flottan vid denna tid antagligen just för att han betonade offensiven. Verket presenterades 1910:
Ett af de mest betydelsefulla arbeten i sjökrigsvetenskap, som någonsin ut kommit från trycket är L'Esprit de la guerre naval par Rene Daveluy, capitaine de Fregatte. 77 , , . Han bryter stafven öfver fransmännens benägenhet för de fensiven och visar att England vunnit sitt herravälde öfver hafven genom att alltid gripa till offensiven. 78
Vilket ju även Mahan hade gjort. Dessa tankar hade nog varit otänk bara femton år tidigare; Flottan hade vunnit mycket i självförtroen de. Man började nu också se att Colombs princip Fleet in being och n1ahans tes om sjömakt (Sea Power) i viss utsträckning var motsä gelsefulla, När de nya pansarbåtarna av Aran-klass samt Oscar Il
kommer i tjänst efter 1905 börjar man söka efter en mer ambitiös strategi. Särskilt gällde det att modifiera den relativt passiva taktik, där man så länge som möjligt sökte skydd i skärgårdarna, som Flachs artikel är ett exempel på. Det är emellertid först med Landqvist, som, byggd på den franske amiralen Castex tankar, på 1930-talet lyckas lösa det teoretiska problemet att kombinera de två teorierna på ett för en svag stat rimligt sätt. 79
76 0, Lybeck »Årsberättelse i sjökrigskonst och sjökrigshistoria år 1908.» TiS. s. r 57. 77 Felstavningarna i originalet.
78 E. Peyron »Årsberättelse i sjökrigshistoria och sjökrigskonst för år 1910» TiS r9rr.s.257.
MOT NYA PROBLEM
1eknikutvecklingen står som bekant aldrig still. Mot 1910-talet gjorde de stora marinernas nya slagskepp, modellerade efter HMS Dreadnought från 1905, att de svenska pansarbåtarna började bli omoderna. Amiralen Hjulhammar varnade redan r908:
Skola vi fortsätta på den väg som för 30 år sedan blef vår, eller skall en ny sjö försvarspolitik åter upptagas? Skola vi fortfarande få behålla våra stolta dröm mar om att kunna värna hela vår långsträckta kust, med dess städer och ham nar, som förmedla hela landets lif i yttre mening, eller skola vi åter sjunka till baka till det hopplöshetens tillstånd , då vårt sjöförsvar endast kunde bidraga till försvaret af inloppen till Stockholm och några andra viktiga ställen på kus
ten, såsom vid 1870-talets början?80
Det tekniskt-taktiska problemet formuleras väl i följande ord från r909:
Hvad Sverige beträffar kan man knappast undgå att erkänna, att utvecklingen under senaste tiden af de stora sjömakternas flottor något rubbat grundvalarna för landets hittills följda fartygsbyggnadspolitik. Pansarbåten af 1:sta klass, som trots den blygsamma etiketten »båt>> likväl kunnat anses såsom en strate gisk typ, motsvarande hvad landet mäktat åstadkomma, denna typ har, oaktadt förbättringar, stadigt sjunkit i relativt krigsvärde och torde numera knappast längre kunna, utom med hänsyn till svagare sjömakter häfda någon ställning såsom strategisk typ. Sveriges sjömakt har sålunda förskjutits till det läget att
en ändring af något slag är nödvändig. 81
Vad borde då göras. Ett svar var att lätta sjöstridskrafter blev allt viktigare när de tyngre fartygen förlorade sitt relativa värde:
Det nationella pansarbåtsproblemet underlättas vidare, om vi modernisera den äldre uppfatu1ingen om våra pansarbåtars användning. Att a tout prix sän da kustflottan att förstöra en hotande landstigningsflotta, kan i vår nuvarande
80 Hjulhammar 1908, s. 408.
ställning alltför lätt leda till, som Monis säger, att riskera allt på en gång. Den utveckling vårt lätta försvar redan vunnit och alltmer går till mötes, synes up penbart häntyda på att just detsamma i regeln bör öfvertaga den rol\ vi hittills tillämnat den pansrade materielen, hvaremot denna sistnämnda allt mer bör