TJUGONDESJETTE KAPITLET.
Om skolverksamheten.
a) Bland gossar.
Af K. G. Helleberg.
Den vise Salomo har sagt i ett af sina ordspråk: »Uppfostra pilten med hänsyn till hans lefnadsbana, så skall han icke öfvergifva den, om han ock blifver gammal» (Ords. 22: 6). Dessa ord hafva besannats under de årtusenden,
som gått sedan den vise Salomos dagar. Det är väl knappast något, som har större inflytande på en nations utveckling än barnauppfostran. Erfarenheten har äfven visat, att en bland de viktigaste faktorer i
missionsverksamhet är skolor och barnhem eller, med andra ord, verksamheten bland barnen. En bekant
missionsvänlig svensk forskningsresande och geograf sade en gång vid ett besök hos mig i Kina, då han afhört ett förhör med barnen i missions-skolan: »Vore jag missionär, skulle jag ägna mig uteslutande åt skolverksamhet.
Det ser hoppfullast ut.» Jag kan ej till fullo sympatisera med andemeningen i de anförda orden, ty det är godt att få vinna äfven de äldre för Kristus. Men jag intresserar mig mycket för barnen, ty, som sagdt, är nog arbetet bland dem ganska hoppingifvande, då ju barnahjärtat är en bärande jordmån för allt slags utsäde, vare sig godt eller ondt.
Katolikerna haf va som praxis att ej söka göra äldre kineser (hedningar) till katoliker mera än till namnet. En gammal katolsk biskop i Kina sade: »Gamla hundar förändra ej läte att skälla. Vårt hopp står till barnen. Dem göra vi till rätttrogna katoliker genom våra skolor och barnhem.» Detta är nog en god regel, då ej pånyttfödelse sättes i fråga, utan det endast är fråga om bekännelseform. Men, då Kristus blir predikad till frälsning för
syndare, så kan den värste hedning, ja, t. o. m. sådana, som hafva grånat i afguderi och andra hedniska synder och laster, blifva nya skapelser i Kristus Jesus, ty för Gud är ingenting omöjligt. Men efter allt är det uppväxande släkte, som på missionsstationerna undervisas i den kristna läran, missionens hopp och ära.
Det skulle väl tyckas, som om västerländska skolor skulle vara Öfverflödiga i ett så gammalt kulturland, som Kina anses vara, med dess stora bildning och flertusenåriga civilisation. Det hör ej till mitt ämne att utreda, om så är eller ej, men jag vill endast nämna, att man icke behöfver stanna lång tid på en plats inuti det stora »Midtens rike», förrän man ser, att ett af de svenska folkskolebarnen står betydligt framom de kinesiska lärde i många ämnen. Man kan göra sig ett begrepp om dessa stolta, bleka, glasögonprydda herrar lärares geografiska
kunskaper, då man hör följande. En sådan där med högt uppburet hufvud samt med öfverlägsen min och hållning frågade mig en gång, om jag varit i »keo-kueh», d. ä. hundlandet. — »Hvad», sade jag, »om jag varit Jävar?» —
»Jo, i det land, där det finnes människor med hundhufvuden.» — »Nej, det har jag aldrig hört omtalas.» — »Det var märkvärdigt. Nå,men »ch'uan-sin-kueh» har ni väl ändå besökt?» — »Ch;uan-sin-kueh», återigen något, som jag ej visste om. Efter vidare efterfrågan fann jag, att i det ifrågavarande landet hade människorna ett hål tvärs igenom kroppen. I detta hål fanns en stång, och efter behag kunde tvenne män på sina axlar medelst denna stång bära den »hjärtegenomborrade mannen». Då jag förklarade, att jag ej sett, ja, ej ens hört talas om detta
märkvärdiga land, gick mannen sin väg med en axelryckning, tydligen förvånad öfver min stora okunnighet.
Mannen i fråga var skollärare. Hurudan den undervisning blir, som sådana lärare meddela, är ju lätt att inse.
Vid examina i vår lilla skola brukade jag inbjuda flera lärare att afhöra förhören med barnen. Med förundran följde de gossarne på deras färd omkring på världskartan samt afhörde deras svar i kristendomsundervisningen m. m. Kanske förhållandet är annorlunda i andra trakter af Kina, men sådant, jag beskrifvit det, var tillståndet i den stad, Pao-t'eo i norra Shan-si, där jag var stationerad några år. Den lärdaste af dess 40- a 50,000 invånare brukade ofta komma och mottaga undervisning af oss i allmännyttiga ämnen. Han så väl som de flesta kineser var mycket läraktig och hade snart bildat sig goda och korrekta föreställningar om västerländska förhållanden och kunskapsgrenar.
Men i hvilka ämnen undervisas då barnen i de kinesiska skolorna? Jo, den lille kinesgossen får vid 7 å 8 års ålder göra första besöket i skolan. Föräldrarne äro mycket måna om att åt honom välja en skola med godt rykte och god lärare. För fattigare barn finnas »i-hsioh», d. ä. friskolor, hvarest fri undervisning meddelas, men vid inskrifning samt vid större fester såsom nyår och 8:de månadens fest måste barnen gifva presenter åt läraren.
Därför blir det nästan lika dyrt att besöka dessa skolor som andra, där afgift betalas. Sedan gossen gjort sitt inträde i skolan, blir denna så godt som hans hem under skoltiden, ty där tillbringas hela dagen från
dagbräckningen till solnedgången. Ofta för han t. o. m. sin middagsmåltid med sig och intager den i skolan.Den första bok, som sättes i hans hand, är »Peh-kia-sing», d. ä. Ett hundra familjenamn, och denna får den nye lärjungen efter hand läsa utantill dock utan att lära sig känna igen skriftecknen.
Efter någon tid skrifver läraren 3 å 4 skriftecken om dagen för hvarje gosse, hvilka han måste lära sig att skilja från hvarandra. I norra Kina finnes i hvarje rum en »kang» eller lerbädd, som genomlöpes af gångar för värmen, så att den må hållas varm vintertiden, och som upptager omkring hälften af rummets areal. På denna taga de små studenterna plats med korslagda ben, och, gungande fram och tillbaka samt åt båda sidorna, läsa de med hög röst öfver sina läxor. Den körsång, som på detta sätt utföres, låter till en början föga uppbygglig i all synnerhet för svaga nerver. Då jag blifvit van vid mina kära gossars oljud, så var det för mig en riktig njutning att vakna vid denna musik på morgnarna, och jag kände en verklig saknad, då de hade ferier och jag ej fick höra de kända rösterna. Tre gånger om dagen få de läsa upp det inlärda, nämligen före frukost, före middag och strax före hemförlof-ningen på aftonen.
Den andra boken, som skall inläras, är »Ta-hsioh», d. ä. Den stora lärdomen, hvilken innehåller de första grundtankarna i Konfucii lära. Den bok, som sedan följer i ordningen, är »Ts'ien-tsi-uen», d. ä.
Tusen-skrifteckens-klassiken, hvilken innehåller 1,000 olika skriftecken, hopsatta i rimmade meningar, hvilka dock äro så dunkla, att de ej kunna fattas utan förklaring. Så fortsattes med »San-tsi-king», »Si-ien» m. fl. andra böcker.
Alla läras utantill, men lärjungen förstår ej alls meningen af det lästa. Men hans minne skarpes, och stora äro de förråd, som finnas upplagda i hjärnan af en kinesisk student. Det var därför ej underligt, att den kejsare, som försökte förstöra all litteratur genom att bränna både böcker och en mängd lärde, misslyckades i denna sin gärning. Det händer, att gossar vid missionsskolor kunna lära sig utantill flera kapitel och böcker af bibeln och läsa dem i vers- och kapitelföljd utan att genom en enda blick i boken påminna sig sammanhanget.Först efter 4 års studier börjar läraren förklara det lästa, och barnen få då mera sätta sig in uti de för dem redan bekanta böckerna. Redan tidigare få de börja lära sig skrif va efter förskrift, ej på samma sätt som här i Sverige, utan lärarens förskrift lägges under det papper, på hvilket eleven skrifver, och så följer han med sin penna på det genomskinliga papperet konturerna af förskriften.
Många barn få ej tillbringa så lång tid i skolan. Föräldrarne äro kanske fattiga, som ej hafva råd att hålla barnen i skolan, och måste därför måhända låta gossen själf arbeta för sitt uppehälle, och så slutar han skolan, innan han lärt känna tillräckligt många skriftecken för att kunna leta sig igenom en bok. Däraf kommer en svårighet i missionsarbetet. Då man säljer evangelier och andra kristliga böcker, svara många kineser, i synnerhet af de arbetande och jordbrukande klasserna, på tillfrågan, om de kunna läsa: »Jag känner några skriftecken men ej tillräckligt många för att läsa och förstå en bok». Ibland svarar han: »O shi-ko hsiah-han», d. ä. »jag är en blind man», därmed betecknande sin oförmåga att läsa.
Den gosse, som får vidare undervisning, tränger allt djupare in uti den kinesiska litteraturen och lär sig att känna flera skriftecken, lär sig att vackert skrifva desamma samt att dels nedskrifva, dels uttrycka sina tankar på ett djupt och för olärda dödliga oförståeligt litterärt språk, som kallas »Uen-li» till skillnad från »Kuan-huo» eller mandarindialekten, på hvilken senare bibeln är öfversatt och sprides bland folket. Denna dialekt är förstådd af omkring 5/6 af Kinas befolkning.
Som förut nämnts, inser missionären snart nödvändigheten af missionsskolors upprättande. Då som alltid möter en del svårigheter. Den första är att anskaffa en god och passande kristen lärare, ty en sådan behöfves för att leda undervisningen i de kinesiska skrifterna och i läskunskap samt skrifning. I öfriga ämnen, såsom t. ex. kristendom, geografi, naturkunnighet m. m., leder vanligen missionären själf undervisningen. I som-liga skolor undervisas gossarne i engelska språket, då de ju i framtiden kunna draga nytta däraf, då järnvägar, telegrafer och industriella företag blifva mera allmänna i landet. Den kinesiske läraren ger ofta färg och anseende åt skolan. Ett år hade jag en lärare, som visserligen kunde sägas vara god, men skolan hade ingen framgång, och jag måste afskeda honom och se mig om efter en annan. Gud gaf då en, som passade alldeles utmärkt. Lärjungarnes antal växte, deras kunskaper ökades, och en god ande var rådande; man kunde i allo vara belåten med den lilla skolan.
På en nyöppnad plats uppenbarar sig en annan svårighet, nämligen den att erhålla lärjungar. Fördomarna mot missionären äro då ännu mycket stora. Han har ännu ej lyckats vinna folkets förtroende. Dessa fördomar äro djupt rotade i människornas hjärtan. Redan som barn skrämmas de för utländingen, och ofta, då man passerar en
liten folksamling, kanske någon ur hopen framföser en liten parfvel under utropet: »Se här, tag honom nu!» Den lille skriker och stretar emot af alla krafter och kan knappast lugnas af missionärens vänliga och kraftiga
försäkran, att han ej vill hafva honom. Oftast tro de, att vi vilja uttaga barnens hjärtan och ögon att af dessa bereda trollmedicin. På en plats påstodo de, att vi tagit en gosse och kokat fotogen af hans kropp. Ej underligt alltså, om de frukta att sända sina barn i utländingarnes skola, innan de fått fullt förtroende för missionären och insett, att det icke är förenadt med någon fara. Under en difteriepidemi hände sig, att barn från alla andra skolor i staden dogo men icke ett enda af våra. Då sades det med ens: »Tänk, att utländingarnes Gud bevarar de barn, som besöka deras skola. Låtom oss sända våra barn dit». Följden blef, att vi fingo flera nya lärjungar. Aret därpå dogo tvenne af våra gossar, och jag märkte ganska tydligt och snart det afbräck, som följde därpå. Men det bästa var, att en af dessa båda gick glad och lycklig hem till boningarna i himmelen. Han mottog dopet samma dag, han dog, såsom besegling på sin tro.En annan svårighet är att förmå barnen att besöka skolan regelbundet. Än äro de skolsjuka, än skola de »kao-kia», d. ä. begära fritt för att se på teater, än för att hjälpa till hemma och än för att skära opium. An är det för varmt och än för kallt, och ibland hafva de inga kläder eller skodon. Många af föräldrarne äro för slappa för att tillhålla barnen att gå i skolan, och från myndigheternas sida hafva vi ingen hjälp. Huru skall man då göra? Jag beslöt då att vid hvarje termins slut gifva de barn, som flitigast besökt skolan, en liten premie, och detta tycktes hafva åsyftad verkan. Men då uppstod en annan motighet. Många af barnen trodde nämligen, att de gjorde oss en obegripligt stor tjänst med att komma till skolan, hvarför de promt skulle hafva betalt, och det dröjde länge, innan de lärde sig förstå, hvem som drog största nyttan af skolan, de eller vi.
Flera svårigheter förefinnas, men det må vara nog med de här anförda. Den säd, som utsås i barnahjärtat, är ej bortkastad. Många bevis därför finnas både i hem- och hednalanden. I Tien-tsin har under de 2 å 3 sista åren pågått en mäktig rörelse bland engelsktalande kinesiska studenter. Flera af dessa unga, intelligenta män hafva blifvit omvända. Ett större antal af dessa har under barndomen undervisats i protestantiska skolor. En af skolgossarne i Pao-t'eo, som en tid var ganska elak men efter hand blef bättre, sökte förmå sin opierökande moder att begifva sig till missionsstationen för att där vänja sig af med opiemissbruket. En längre tid var hans arbete fruktlöst, men slutligen besegrades modern. Nu uppstod en annan svårighet, ty fadern vägrade sitt
samtycke. Men denne bestormades af bådas föreställningar och böner och måste slutligen gifva med sig. Kvinnan kom, besegrade sitt opiebegär, lärde sig bedja och älska att höra Guds ord. Gossen lärde henne med tålamod att läsa, och det var hans fröjd, då modern i sångboken och nya testamentet kunde känna igen de olika skriftecknen.
Genom skolan öppnas för oss många hem, som eljest skullevara stängda. Ofta kom någon af barnens fäder till mig och sade: »Var snäll och kom hem till oss på middag. Min gosse har så länge åstundat att få se den utländske läraren i vårt hem.» — »Ja, om vi fatala Guds ord för er och edra grannar.» — Jo, vi önska höra eder lära. Vår gosse har så mycket talat om densamma, så det skall bli intressant att höra mera.»
Bland de värsta plågoandar, som missionären har, då han går ut på gatan eller kommer till en by, äro de små gossarne, hvilka äro outtröttliga uti att banna utländingen och tillfoga honom andra obehag. Första tiden i Pao-t'eo brukade vi omringas af hundratals gossar, hvilka under skrän och smutskastning förföldje oss under vår vandring genom staden. Med tiden förändrades förhållandet betydligt. Det var skillnad att i stället för dessa hopar af vargar, hvilka ropade »Iang-Kuei-tsi», d. ä. »utländsk djäfvul,» så det skar i öronen, möta skaror af hyggliga gossar, en del från vår skola och andra deras lekkamrater och vänner, som, då de sågo oss, voro mycket kvicka att föra sina händer upp mot ansiktet, buga sig på kinesiskt sätt och ropa: »P'ing-an muh-si», d. ä. »frid, pastor»!
Äfven detta är en följd af skolverksamheten, och man känner sig då ganska rikt belönad.
En annan gren af den skolverksamhet, som bedrifves, är förutom hvardagsskolan den allestädes
välsignelsebringande söndagsskolan. Där meddelas undervisning ej endast af missionären utan äfven af infödda kristna. Vår söndagsskola var indelad i klasser, hvilka undervisades hvar för sig af troende kineser. Före och efter undervisningen samlades alla till gemensam text-och tänkespraksläsning under ledning af missionären. De af barnen, som fyra söndagar å rad ordentligt utan att stappla kunde läsa sina tänkespråk, erhöllo ett blomsterkort som belöning. Sådana kort äro ovärderliga för oss att hafva. Jag fick sådana från söndagsskolbarn i Sverige, hvilka sände dem, sedan de gifvit dem själva glädje, för att bereda ny sådan för de små gulhyade bröderna i
Östern. Jag vill nu passa på tillfället och uppmana missionsvännerna att söka samla sådana blomster-kort och sända till missionären i Kina. I Guds tjänst är det mycket, som kan användas.
Nu till sist en liten statistik angående skolorna. Af lista klassens skolor med gossar under 14 års ålder finnas 747 med 11,571 elever och 246 inackorderingar. Af 2:dra klassens eller pensionsskolor med ynglingar mellan 14—19 års ålder finnas 45 med 1,487 inackorderingar och 52 andra elever. Af colleges eller seminarier, där ynglingar öfver 19 års ålder undervisas, finnas 32. Antalet inackorderingar är 1,080 och andra elever 147. Summa skolor 824, summa elever 14,555, summa lärare, kinesiska och europeiska, 1,038.
Kina går sannerligen andra tider till mötes. Måtte det uppväxande släktet mer och mer komma under kristendomens inflytande, och må Guds ande verka med kraft till pånyttfödelse för millioner!
Bedjen med oss, älskade missionsvänner, att arbetet bland barnen må blifva krönt med stor framgång. All äran skall tillkomma Herren Jesus.
—