b) Västra Kina (Kaschgrar).
Af M. Bäcklund.
Då jag vid detta möte fått i uppdrag att tala om vår mission i Kaschgar, vill jag först säga ett par ord om land och folk där ute. Det område, inom hvilket Kaschgar är beläget, kallas vanligen af oss Västra Kina eller Kinesiska Turkestan och är beläget utanför nordvästligaste hörnet af det egentliga Kina. Det begränsas i sydost af den kinesiska provinsen Kan-su, i söder och sydväst af Kiien-lun-bergen, i norr och väster af Tianschan-bergen och Mongoliet. Till ytvidden kan detta område närmast jämföras med Sveriges och Norges sammanlagda yta. Denna ofantliga kitteldal brukar äfven kallas Ta-rim-bäckenet efter den flod, af hvilken det genomflytes, och som bildas af flera från bergen upprinnande floders sammanflöde.
Landet är ökenartadt och har ett utprägladt fastlandsklimat med sparsam nederbörd samt kalla vintrar och varmasomrar. Där konstgjord bevattning kan åstadkommas, växa icke blott hvete, ris och majs m. m. utan äfven flera sydländska frukter, såsom vindrufvor, aprikoser, persikor, granatäpplen, fikon m. m.
Landet har en mycket glest boende befolkning, som ut-göres af flera central-asiatiska stammar, såsom sarder, tadjiker, kalmucker, kirgiser m. fl., hvilka med få undantag alla äro islam lydaktiga. Kirgiserna bo nästan uteslutande i bergstrakterna och äro nomader, den Öfriga delen af befolkningen bebor slättlandet och idkar åkerbruk, boskapsskötsel och handel som sina förnämsta näringsgrenar. Icke blott hinduer, afganer och
kaschmirer utan äfven kineserna, som äro de styrande i landet, bo där mer eller mindre som främlingar.
Assimilationen mellan olika stammar försiggår mycket långsamt, ja, personer från grannstäderna räkna sig som främlingar, t. ex. i Kaschgar och tvärt om, om de än varit bosatta där i många år.
Språket är ett slags gammalturkisk dialekt, som blifvit alldeles öfverväxt af persiskt och arabiskt långods. Man anser, att ju mer persiska och arabiska man uppblandar det med, dess vackrare och klangfullare blir det.
Lefnadsförhållandena i västra Kina äro mycket primitiva. När man kommer dit från Europa, är det, som om man kastades flera tusen år tillbaka i tiden. De fordringar, man ställer på lifvets bekvämlighet, äro förvånande små.
Bostäderna utgöras af lerhyddor med jordgolf och jordtak. Fönster förekomma ej. En sparsam dager insläppes genom en glugg på taket eller genom den låga dörren, som man mången gång ej är mån om att stänga ens under vintern. På golfvet bredes en sämre eller bättre matta, beroende på husets tillgångar. På den sitter och ligger man;
hon får ock tjänstgöra som bord, då man skall äta. Möbler finnas ej. De förnämsta näringsämnena äro rispudding med kött, kallad pilan, som ätes med händerna, samt te och bröd. Mycket, som ej ens den fattigaste bland oss anser sig kunna försaka, spelar en obetydlig roll i asiatens lif. Se här ett par exempel. Sommaren 1897blef sockret mycket dyrt i Jarkend. Mirza Josef skref då till Kaschgar efter en hästbörda, af hvilken han tänkte behålla en del och sälja resten. Samtidigt med hans fora anlände ännu en hästbörda dit. De 12 sockertoppar, som
utgjorde dessa två bördor, voro tillräckliga att reducera priset till det vanliga i en stad med 55- å 60,000 invånare.
En handlande från samma stad hade varit öfver till Indien och därifrån som något märkvärdigt medfört en låda fönsterglas. Men ingen brydde sig om att köpa det.
Folkets bildningsgrad är mycket låg. Undervisningen i de skolor, som finnas, bedrifves på ett så opraktiskt sätt, att det dröjer många år, innan barnen kunna läsa innantill. Då man användt 2 å 3 år på bokstäfvernas inlärande, öfvergår man att läsa stycken ur koranen på arabiska, hvilket för barnen faller sig lika onaturligt, som om man läste stycken ur nya testamentet på grekiska i våra småskolor. Först när läsningen går fullkomligt flytande, tolkas det lästa. Men det kan hända, att de flesta af lärjungarne hafva tröttnat långt förut.
Koranen får ej öfversättas utan måste läsas på arabiska språket, och bönerna förrättas på samma språk. Detta gör, att religionens egentliga innebörd för den stora mängden blir en okänd sak och inskränker sig hufvudsakligen till några ceremonier, som på ett mekaniskt sätt utföras.
I förhållande till nykterhets frågan äro muhammedanerna exemplariska, åtminstone i yttre hänseende. Däremot lämnar deras sedliga lif mycket öfrigt att önska. Månggifte är vanligt bland de rika; de fattiga taga vanligen blott en hustru i sänder men byta om så mycket oftare, i synnerhet som kvinnornas pris i Ost-Turkestan ställer sig mycket lågt. Personer, som drifva affärer på olika platser, finna det bekvämare att på de nya platserna, där de slå sig ned, för någon eller några kronor köpa sig en hustru och sedan öfvergifva henne, då de resa därifrån, än att föra någon med sig. Att något sundt familjelif under sådana förhållanden ej förefinnes, säger sig själft.
Svartsjuka, hat och mord, trätor och slagsmål samt enhär af smittosamma sjukdomar blifva en följd af dessa
»äktenskap» och af de styggelser, som bedrifvas utom äktenskapen. Om vi nu tänka på detta folks fattigdom och okunnighet, dess moraliska ruttenhet, dess ytliga gudsdyrkan, bestående blott i tomma ceremonier, så kunna vi till någon del fatta, i huru stort mörker de befinna sig, och huru väl det behöfves, att evangelii ljus får lysa in ibland dem.
Men, så vidt vi veta, har dock hela detta stora område varit oberördt af evangelisk missionsverksamhet ända till i början af innevarande årtionde. Missionär Höijer var den förste, som tänkte på att börja mission i detta land. Han hade önskat att kunna anlägga en rad af missionsstationer ända från Batum vid Svarta hafvet genom Kaukasien och Väst-Turkestan till staden Kaschgar i Kinesiska Turkestan. För att utröna, om denna tanke skulle kunna förverkligas, företog han i sällskap med några infödda troende en undersökningsresa till Kaschgar på vintern 1891—1892. När han återvände, kvarlämnades en f. d. muhammedansk präst, Johannes Avetaranjan, därstädes för att upptaga verksamhet bland sina forna trosbröder. Främlingens vistelse i staden väckte åtskillig
uppmärksamhet, och man anade, att han kunde blifva till fara för landets religion. Man varnade därför dem, som kommo i beröring med honom, att ej inlåta sig i något religionssamtal med främlingen. En tjänare, som Johannes
lejt, hade på detta sätt blifvit varnad och visade sig mycket skygg. Johannes började då läsa och öfversätta för honom stycken ur koranen, öfver-gick så att läsa stycken ur bibeln af motsvarande innehåll. Detta väckte hans intresse, och snart kunde man lägga koranen å sido för att läsa endast bibeln. Det lästa trängde till hans hjärta, och han beslöt sig för det viktiga steget att, ehuru han var den ende af sitt folk, bryta med det gamla för att blifva en kristen. Hvilken betydelse ett sådant steg har för en muhammedan, förstå vi däraf, att det' i synnerhet i länder med muhammedansk styrelse kan innebära detsamma som att skrifva sin dödsdom. Herren har dock bevarat honom bådetill kropp och själ sedan dess trots de vedervärdigheter, han haft att utstå.
Ensamheten blef för Johannes mycket kännbar, och han längtade efter någon medhjälpare i arbetet. Stor blef därför hans glädje, när han förnam, att nya arbetare snart skulle utsändas. Då Svenska missionsförbundet indrog sin verksamhet i Persien, beslöt det att sända de arbetare, som varit stationerade där, L. E. Högberg och Anna Nyström, öfver till Kaschgar. Högberg åtföljdes af sin maka, Sigrid Braune från Stockholm, med hvilken han kort före afresan från Sverige ingått äktenskap. I Baku ökades den lilla skaran med ännu en missionsarbetare vid namn mirza Josef, en persisk läkare, som nyss förut öfvergått till kristendomen och nu är gift med Anna
Nyström. Framkomna till Kaschgar slogo de nya arbetarne sig ned i en trädgård utanför staden, där de af en inföding fingo hyra en tillfällig bostad. De koffertar, i hvilka hvarjehanda förnödenheter transporterats hemifrån, fingo tills vidare utgöra möblemanget i syskonen Högbergs nya hem.
Språkets inlärande var nu det första och viktigaste, för att man skulle kunna blifva till någon nytta. Men detta var ingen lätt sak, då man ej hade någon tillförlitlig grammatik eller ordbok att tillgå. För att komma i beröring med folket och dels af dem inhämta språket, dels på något sätt gagna dem och därigenom vinna deras förtroende började Högberg att lära folket spinna och väfva samt undervisade dem afven i andra praktiska värf.
Snart måste de se sig om efter en tomt, där de kunde uppföra åt sig en varaktigare bostad än den, de redan hade.
Detta var ingen lätt sak, alldenstund folket ingått till regeringen med en petition om, att främlingarne skulle utvisas. Emellertid lyckades man genom mirza Josefs bemedling skaffa en tomt, hvarest vår första station i Ost-Turkestan grundades på senhösten 1894.. Någon tid därefter lyckades man äfven att i det 20 sv. mil längre in i landet belägna Jarkend grunda vår andra station. Denna fick stå obegagnad till 1896, dåGösta Raquette med fru samt undertecknad anlände till Kasch-gar. Sedan i början af dec. 1896 har mirza Josef med fru varit stationerad i Jarkend, där han företrädesvis ägnar sig åt sjukvård. Afven undertecknad har hufvudsakligen varit stationerad därstädes, hvaremot Högberg samt Raquette och deras fruar arbetat i Kaschgar.
Strax efter sin ankomst till Kaschgar slog sig Johannes Avetaranjans på studiet af språket för att kunna öfversätta nya testamentet. Redan 1895 voro de 4 evangelierna färdiga att tryckas och inlämnades till Brittiska och
utländska bibelsällskapet. Det öfriga af nya testamentet öfversattes 1896 och revideras nu i Berlin af Johannes och en orientalist därstädes. De 4 evangelierna utkommo från trycket 1898.
Så snart vi kommit så långt med språket, att vi kunnat göra oss förstådda för folket, hafva vi sökt att genom samtal och predikningar vid våra små dagliga sammankomster göra Kristus och frälsningen i honom kända. Det har ej varit stora skaror utan tvärt om små grupper, vi haft att vittna lör om Jesus. Det är svårt att kunna tala så, att de fatta det sagda. Vore det fråga om tvagningar och yttre ceremonier, skulle det ej vara svårt att göra sig förstådd. Men, när vi hafva att framställa för dem Jesus såsom korsfäst, död och uppstånden, samt att frälsning genom honom beror på, om han får rum i våra hjärtan, så är detta något, som strider både mot deras förnuft och deras religion.
Sjukvården spelar för närvarande en ganska stor roll inom vår verksamhet. Därigenom komma vi ofta i beröring med personer, som vi annars aldrig skulle träffa, och blifva mer än en gång i tillfälle att få påpeka för dem, hurusom deras syndiga lif ofta är skulden till deras lidande, samt att frälsning från synd finnes hos Jesus.
Därigenom äro vi äfven, trots vår bristfälliga insikt i ämnet, i tillfälle att lindra mångens nöd. Huru flitigt vårt medicinförråd ofta är anlitadt, framgår bl. a. däraf, att vi år 1897 hade icke mindre än 4,772 besök af sjuka i Kaschgar och ganska många äfven i Jarkend.Förlidet år hade vi glädjen att få genom det heliga dopet upptaga ännu en inföding i vår krets. Han hade först blifvit påverkad af förut omnämnde kristne inföding. De hafva någon
tid åtnjutit undervisning i att läsa, så att de nu hjälpligt kunna läsa innantill. Två infödingar, omvända till tron på Kristus, äro visserligen ingen stor skara men dock tillräcklig för att visa, att arbetet ej har varit förgäfves.
Angående arbetet för framtiden veta vi, att det kommer att kräfva tålamod, men genom ihärdighet och bön skola segrar vinnas. Dessutom få vi ej glömma de många kineser, som där finnas, och hvilka vi ännu ej kunnat nå, då vi ej varit mäktiga deras språk. När jag under mötet hört många glädjande underrättelser om de segrar, som
missionen vunnit i östra Kina, har min tanke om och om igen vändt sig till Kaschgar, och jag måste säga, såsom en romersk senator berättas hafva sagt: »Emellertid anser jag, att Kartago måste förstöras». »Gud vill det», att vi skola fortsätta med verksamheten i Kaschgar och Jarkend, till dess öknen och ödemarken börjat blomstra. Se här några skäl, som mana oss till arbete äfven på denna plats:
1) Evangelium skall predikas för alla folk i hela världen, och
här hafva vi ett område lika stort som Skandinavien, hvilket blifvit försummadt tills nu.
2) Muhammedanerna där kunna ej hindra verksamheten, och någon egentlig förföljelse har ej utbrutit.
3) Klimatet är hälsosamt för européer.
4) Många platser stå oss öppna, blott vi få arbetskrafter.
5) En resa till Kaschgar tager ej längre tid än 3 veckor och kan göras för 250 kronor.
6) Ännu hafva vi frihet att verka där, men, lägges det under dubbelörnens spira, kan det blifva tillbommadt både länge och väl för evangelium.
—
ADERTONDE KAPITLET.