Redogörelse för Svenska missionen i Kina - Kina-konferensen i Stockholm d. 4-8 mars 1899 KINA-K

SEXTONDE KAPITLET.

Redogörelse för Svenska missionen i Kina.

Af C. H. Tjäder.

Först må några ord sägas om denna missions uppkomst. Dess grundläggare är Erik Folke, född i Folkärna socken i Dalarne. Efter att hafva genomgått Fjellstedtska skolan i Uppsala blef han student därstädes år 1885 och

vistades under därpå följande vårtermin vid universitetet. Redan före denna tid hade han känt Herrens kallelse att blifva missionär, men hvart Herren ville sända honom, visste han ej. Senare erhöll han förvissning om, att det var till Kina, Herren ville leda honom. Därom berättar han själf följande: »Det var 1886, som jag förnam, att det var Guds vilja, att jag skulle gå till Kina. Jag ville dock ej, emedan jag ej älskade detta folk, hvilket jag kände såsom hårdt och högmodigt. Men Guds kallelse var tydlig. När jag var villig att gå, var det dock ingen, som ville sända mig. Jag för då öfver till England. Men där tog Gud ifrån mig alla mina stöd, på det att han ensam skulle få vara mitt stöd. En afton hade jag å nyo öfvertänkt, hvad som var att göra. Och svaret hade blifvit: Här finns ingen utsikt; utan därför rakt in i Guds famn! Följande dag — det var i London — var det ett enskildt bönemöte hos några vänner. Där steg dåfram ett fruntimmer och uppläste ett bref, som hon nyss fått från en väninna, hvilken däri sade, att hon blifvit i tillfälle afsätta hälften af sin årsinkomst för att låta någon ung man utgå till Kina. Jag tänkte då: Den som vore den lycklige unge mannen! Men icke alls trodde jag, att det skulle blifva jag själf. Men den, som hade läst brefvet, kom bort till mig och sade: 'Vet ni, att det är just eder, Gud vill sända till Kina? Ni får genast bereda eder till afresan/ — Gud har aldrig låtit mig få veta, hvem brefskrifvarinnan var. Men uti detta har jag sett en särskild Guds ledning och fått lära mig däraf att icke göra några beräkningar utan lita på Herren».

Vid denna tid fanns intet missionssällskap i vårt land, som sände ut missionärer till Kina. Icke heller var någon betänkt på att börja missionsarbete i detta land. Den kallelse, Herren gifvit Folke, var likväl så direkt, att han ej kunde tänka på något annat fält. Därför grodde han ock, att Herren i sin tid skulle öppna väg.

Innan Folke företog resan till Kina, gjorde han ett afskeds-besök i hemlandet, där ej blott hans gamla vänner utan äfven nya sådana, som han vann, varmt intresserade sig för honom och hans framtida verksamhet. Det röjdes uti hans sinne en sådan missionseld, att det för alla låg i öppen dag, att Gud kallat honom till missionär.

Det var i november 1886. Folke tillbringade då några veckor hos en vän i Stockholm, under hvilken tid missionen var det stående samtalsämnet från morgon till kväll, och innerliga bönerop uppsändes därvid till Herren om välsignelse och ledning. De båda vännerna uppmuntrade hvarandra. Herren skulle nog hålla sitt ord, han skulle själf gå med sin tjänare och se till, att intet fattades honom. Under ett dylikt samtal framställde Folkes vän förslag om att bilda en kommitté i hemlandet, hvilken kunde mottaga och öfversända de medel, som

missionsvänner skulle känna sig manade att lämna till hans understöd. Saken gjordes till föremål för ifrig bön om Herrens ledning, och, innan hans vilja blef tydlig, skulle intet stegtagas. Ingenting hade heller blifvit afgjordt, då Folke de sista dagarna i december samma år lämnade Sverige. Och icke ens då, när han i slutet af följande månad af seglade från London, visste han, om han skulle få ett enda öre till sitt underhåll från Sverige. Han litade på, att Gud skulle uppfylla alla hans behof, då han gick att upptaga det verk, som Herren hade anförtrott honom.

Mången tyckte, att detta var inga garantier; och Folke varnades af flera personer att begifva sig åstad på så lösa grunder. Härpå svarade han endast: »Att jag står här nu, är ej mitt öfvermod och ej mitt stora mod utan Herrens nåd ensamt. Det är ej mänskliga teorier, jag stöder mig på, utan den lefvande Gudens ord».

Om sin ankomst till Kina den 14 mars 1887 berättar han följande: »Ändtligen landade jag i Shanghai. Men hvilket vimmel af människor: kineser, araber, negrer, engelsmän, fransmän och italienare! Sedan jag tagit farväl af mitt ressällskap, fann jag mig så ensam, ty bland alla dessa människor kände jag ingen. Då kom en äldre man mot mig och hälsade mig hjärtligt. Då han på tillfrågan fått veta, att jag var främling där, sade han: ;Då kan ni få gå med mig'. Det var en missionär. Hos honom fick jag bo. Men ej nog därmed, han utrustade mig ock

fullständigt med kinesiska kläder och med allt annat, hvad jag behöfde, och sände mig upp för den stora floden Jang-tsi-kiang till en språkskola i staden Ganking, en hednisk stad uppe i landet.

Folke blef inbjuden af Kina Inland missionens direktör Stevenson att deltaga i språkstudiet vid denna skola, af hvilket erbjudande han med stor glädje och tacksamhet begagnade sig. Efter genomgången sex månaders kurs erbjöds han att fä ingå som medlem af nämnda mission, hvilket han af böjde, emedan han trodde, att Herren skulle sända honom svenska bröder som medarbetare. Utan att dock vara medlem af Kina Inland missionen beslöt han att arbeta i ett visst samband med densamma. De, stora fördelar, detta samarbete erbjödo voro: 1) förmånen att betjäna sig af de väl inrättade språkkurserna)för manliga missionärer i staden Ganking och för kvinnliga i Yang-chau;

2) handledning för den nyutkomne missionären att sätta sig in i kinesiska förhållanden, hvilket är af största vikt;

3) värdefulla råd från deras långa och rika erfarenhet, hvarigenom misstag och olyckor afvändts;

4) afgiftsfri förmedling af penningar och varor upp till missionsfältet, hvilket eljest skulle kosta missionen tusentals kronor för år.

Kina Inland missionens hem i Shang-hai.

Till arbetsfält utsagos i norra Kina de delar af provinserna Shan-si, Shen-si och Ho-nan, som gränsa intill hvarandra. Ytinnehållet uppgår till omkring 60,000 kv.-kilometer med en befolkning af omkring 5,000,000 människor och är således större än provinserna Skåne, Bleking, Småland, Östergötland, Gotland och Öland tillsammantagna och med en befolkning lika stor som hela Sveriges.

%Under Folkes vistelse i Ganking hade emellertid den 16 maj 1887 en kommitté bildats i Stockholm. Enligt öfverens-kommelse mellan Folke och hans vän skulle denna kommitté ej sluta sig till något visst samfund utan stå på osekterisk grund, på det att alla, som insåge Kinas gränslösa behof af evangelium och kände sig manade af Herren att predika Kristus där ute, skulle välkomnas. De första ledamöterna i denna kommitté voro predikanten J. Holmgren, redaktör P. A. Palmer, grossh. J. W. Wallin och kaptenen John Alberg. »Svenska missionen i Kina»

är således en själfständig svensk mission med eget arbetsfält och egna stationer. Den antager och utsänder missionärer, hvilka underhållas helt och hållet från Sverige. Missionens angelägenheter å missionsfältet

handhafvas af en årligen sammanträdande konferens, och ärenden, som uppstå mellan konferenserna, handläggas af en tillsatt kommitté. Missionen förestås af en ordinarie och en vice föreståndare, som väljas af missionärerna;

dock underställes deras val kommittén i hemlandet för godkännande.

Underrättelsen om kommitténs bildande i hemlandet mottogs af Folke med mycken glädje. Han skrifver med anledning däraf till sekreteraren: »Huru glad blef jag ej att mottaga ditt bref af den 21 maj! Det var ett verkligt svar på bön, och jag fick nu börja med pris och lof. Huru underligen och här-ligen har ej vår Gud ledt

alltsamman! Må vi nu blott låta honom fullborda sitt verk. Jag är så glad öfver utsikten att få se mina egna

landsmän här. Jag har för en tid bedit om tio. Naturligtvis förenar jag mig med glädje i det antal, hvarom I bedjen. 'Den som beder, han får'.»

Den 26 november 1887 hade Folke redan anländt till arbetsfältet i norra Kina, d. v. s. till provinsen Shan-si — den kinesiska nationens vagga. Från staden P'ing-iang, där evangelisk verksamhet redan under flera år bedrifvits, gjordes nu resor för att utröna, hvar den nya missionens hufvudstation borde förläggas. Efter mycken bön och inhämtande af de äldre missionärernas råd slog han sig ned i staden Uin-ch'eng (ut-talas Yuin-tjöng) i södra Shan-si i december 1888. Den infödde broder, som ända från denna missions ringa början varit en trogen medarbetare, är evangelisten Chang (uttalas Tjang). Här upptogs nu arbetet, och predikoresor gjordes i alla riktningar. Samma höst öppnades också trenne städer som utstationer, därigenom att opieasyler där inrättades. De voro Uei-nan, T'ong-cheo-fu och Si-ngan. Den 18 februari 1889 döptes tre män — förstlingsfrukten på detta fält.

Deras namn. voro Uang, läng och Ho. Härom skrifver Folke bland annat följande: »Vår gudomlige Mästare har i dessa dagar lagt de första stenarna till ett heligt tempel i Uin-ch'eng. Tre män blefvo nämligen sista måndagen genom dopet införda i Guds församlings gemenskap. De äro de första på detta fält och inseglet på det ordet:

'Edert arbete är icke fåfängt i Herren'. Före dopets förrättande hade vi en flera dagars förberedelsetid under fasta och bön samt Guds ords betraktande. Herren välsignade rikligen deras själar och oss med dem. Omedelbart efter dophandlingen samlades vi att under bön och händers påläggning nedkalla öfver de nydöpta den helige andes fullhet. På aftonen begingo vi Herrens nattvard. Herrens ande var nära och fröjdade våra hjärtan. Så har då Herren grundlagt sin kyrka här i kraft; och jag är viss om, att vi framdeles skola blifva 'förda i triumf i Kristus Jesus'.»

På hösten samma år ingick Folke äktenskap, och från denna tid började det så viktiga arbetet bland kvinnorna att tillgodoses. Flera opieasyler inrättades också, och många voro de, som där för första gången hörde evangelium. I Kinas fem norra provinser äro nämligen 80 % af den-manliga befolkningen hemfallna under denna förfärliga last

— opierökningen. Några kommo äfven till en lefvande tro på Jesus, och det fröjdade storligen missionärens hjärta. Ja, just detta är en missionärs allra största glädje på hednafältet, liksom det är hans största sorg — ej vare sig hedningarnes hat och förakt, ej heller kroppsliga lidanden och umbäranden — att se dem, som en gång vandrade med Gud, vända åter till synd och skam.Folkes bref från missionsfältet; däri han skildrade Kinas stora behof af evangelium, hade uppväckt intresse i hemlandet, och åtskilliga män och kvinnor hade anmält sig att utgå såsom missionärer. Vid missionens första årsmöte 1888 afskildes fröken Anna Gran, numera fru Folke, som reste ut samma år, och undertecknad, som jämte folkskollärarinnan Fredrika Hallin ankom till Kina hösten 1889 och till missionsfältet 1890.

Vid denna tid företogos ofta evangelisationsresor i grann-provinsen väster ut, Shen-si, dit stora skaror af

människor inflyttat från den af hungersnöd hemsökta provinsen Shan-tung. Bland dessa funnos åtskilliga kristna, och genom dem sökte vi nå provinsens urinbyggare. För att kunna Öppna en missionsstation i den viktiga handelsstaden San-ilen byggde vi i en by fem kilometer utanför staden fem små stugor, inhägnade af en lång jordmur. Taken voro af halm och väggarna af hårdt tillpackad lerjord, alldeles lika nybyggarnes egna. En af stugorna eller jordkojorna utgjorde kapell, en annan innehöll rum för lärare och evangelist, under det vi själfva bebodde de öfriga. Att uppföra dessa fem »hus» kostade inalles endast 450 kronor. Väggarna hafva varit fria från fukt, taken skyddat mot väta, och häfva dessa hus under flera år bebotts af olika missionärer.

På våren 1891 ankommo till fältet bröderna Axel Hahne och August Berg. Tillsamman bebodde vi under året dessa små hemtrefliga kojor, där golf vet utgjordes af tegelsten, och papper användes i stället för glas i fönstren.

Året därpå 1892 lyckades det missionär Aug. Berg. att som missionsstation öppna äfven den nyssnämnda fientliga staden San-iien, där ett präktigt hus förhyrdes och läkare- och predikoverksamhet upptogs. Samma år öppnades som missionsstation den stora och viktiga staden T^ong-cheo-fu (uttalas Tång-tjåo), äfven den belägen i provinsen Shen-si. Påföljande år eller 1893 öfverlämnade Aug. Berg stationen San-iien till den Engelska baptistmissionen, hvars missionärer senare hade upptagit arbete i distriktet och slutligen påyrkade, att detta skulle lämnas åt dem.Missionär Berg öfvertog i stället arbetet på stationen Tong-cheo-fu efter undertecknad, som då öfvertog Uin-ch'eng-församlingen.

De första månaderna af år 1890 voro en mycket svår och pröfvande tid för Folke, som då ännu var utan någon svensk missionär vid sin sida. Många voro i sanning de trångmål och svårigheter, han hade att genomgå, och hvilka vi ej få förbigå i denna skildring, enär den då blefve ensidig och ej gåfve en rätt inblick i förhållandena.

Split och afund hade insmugit sig bland de troende på en plats, under det falskhet och skrymteri gjorde sig gällande på en annan. En af de förnämsta orsakerna till dessa förvecklingar hade opieasylerna blifvit, hvilka vid denna tid alla förestodos af kineser. I stället för att nöja sig med den fastställda lönen och arbeta på de inom asylen varande patienternas räddning genom att bibringa dem en god kunskap i evangelium började de att sälja piller till personer utom asylen för att göra affären så inbringande som möjligt. Opieasylföreståndarne tillverkade nämligen själfva sina piller, på hvilka förtjänsten var mycket stor. Sålunda blefvo fattiga troende, som af

missionärerna användes att öppna opieasyler, snart smått förmögna och började köpa sig hus och land. Häraf uppväcktes hat och afundsjuka hos många, som förgäfves sökt få bekläda sådana föreståndareplatser. De flesta af asylerna måste också under året stängas.

Om dessa svårigheter skrifver Folke till sin vän: »Du kan tänka dig, huru mycket som ligger fördoldt för en i denna värld, när man först sätter sin fot på Kinas jord, och huru länge det dröjer, innan man får ens en

ofullständig föreställning om detta folk. Det hela, folkets seder och vanor, dess åskådnings- och tänkesätt, har varit och är ännu till stor del för mig en labyrint af olösliga problem. Under den senaste resan i Shen-si fick jag kasta en djup blick in i folkets lif och karakter, och jag instämmer med min vän Chang i hans yttrande: 'Det är rysligt mörkt, verkligen becksvart'. Så småningom öppnade han sitt hjärta för mig, och samtalen med honom voro verkligen en dyrbar skola för mig. I förbigående måste jag nämna, att denkinesiska folkkarakteren är ytterst svår att lära känna, och kinesen besitter i yttersta grad egenskapen att kunna dölja verkligheten och ställa sig själf i ett falskt ljus. Vidare vågar ingen att uppenbara en sanning af fruktan för hämnd från de personer, för hvilka ett sådant sanningens uppenbarande skulle vara mindre angenämt. Därför finner man sig ofta lefva i en värld af hägringar».

Efter hand blef det mera lugnt på stationerna, och mera gynnsamma förhållanden inträdde, så att arbetet kunde så småningom återupptagas. Folkes och missionsvännernas innerliga böner om medarbetare blefvo hörda, och nya krafter började anlända. Är 1890 ankommo till Kina Frida Prytz och Anna Janzon. Sommaren 1893 anlände till arbetsfältet Hilma Blomberg, nu fru Tjäder, Anna Eriksson och Augusta Hulander, nu fru Berg. Samma år anlände bröderna Carl Blom och Teodor Sandberg, Robert Bergling, E. Björkebaum och A. Hofstrand, af hvilka de båda senare af hälsoskäl måst återvända till hemlandet. Några af dessa syskon blefvo medarbetare på redan öppnade stationer, och andra började bryta ny mark. Sedan dess hafva vi hvarje år haft glädjen få välkomna nya krafter. Betänker man, att denna mission ej har bakom sig några vissa församlingar i hemlandet, som bidraga med sina medel, så blir Herrens trofasta omvårdnad om de sina än mera uppenbar, i det de många och stora behofven hittills städse blifvit fyllda. Jehova-Jire! Eben-Eser!

För närvarande bedrifves arbetet på följande sju stationer med sina respektiva utstationer:

1. Uin-ch'eng. (uttalas Yuin-tjöng), som är missionens hufvudstation, öppnades 1888 af Erik Folke. Till en början bedrefs opieasylverksamhet. År 1889 döptes förstlingsfrukterna. För närvarande räknar församlingen 41

medlemmar. Stationen har under flera år haft en flickskola med infödd lärare under fröken F. Prytz' ledning.

Denna är för närvarande flyttad till stationen Hai-cheo. Äfven finnes här goss-skola med infödd skicklig lärare under vårdhafvande missionärs öfverinseendeäfvensom opieasyl, hvilken förestås af Hugo Linder. Broder Linder har under de sista åren utöfvat ej ringa läkareverksamhet. Han är nu församlingens pastor. På stationen boende kvinnliga missionärer utföra ett ständigt växande arbete bland kvinnorna genom husbesök, bibelklasser,

stugmöten, besök i byarna och opieasylverksamhet. Utstation är Cha-tieh. Missionen äger i Uin-ch'eng ett större präktigt hus, värdt 2,500 taels (1 t. = kr. 2,50), hvilka medel särskildt gifvits för detta ändamål. Infödda

medarbetare äro Chang (Tjang), Li och Chao (Tjao). Missionärernas antal, manliga och kvinnliga, uppgår till åtta.

2. T'ong-cheo-fu (uttalas Tång-tjåo) öppnades som missionsstation år 1892 af C. H. Tjäder. Är 1890 var här

opieasyl under en infödd föreståndares ledning. Missionär Aug. Berg öfvertog stationen år 1893 och har sedan dess varit dess föreståndare. Församlingsmedlemmarnes antal utgör 14. Arbetet här har alltid varit hårdt, men till Herrens pris har på senare tiden en ljusning inträdt. För närvarande finnes i Tong-cheo en väl inrättad opieasyl, från hvilken ett ej så litet antal patienter redan utskrifvits som botade. Erfarenheten visar, tyvärr, att de flesta sedermera återgå till lasten. Alla få dock under den månad, de vistas inom asylen, en rätt grundlig kunskap i evangelium, hvilket i flera fall ledt till personlig frälsning. På stationen är äfven en flickskola inrättad, som tillses af fru Augusta Berg. En omfattande verksamhet bland kvinnorna har utförts af våra nitiska missionssystrar.

Missionen äger äfven i T'ong-cheo-fu ett utmärkt hus, värdt 4,000 taels. På utstationen Uei-nan, belägen 60 kilom. från Tong-cheo-fu i sydvästlig riktning, har sedan flera år tillbaka bedrifvits framgångsrik

opieasylverksamhet. Från hufvudstationen företagas predikoresor dit minst en gång i månaden.

3. I-chï. I denna stad, belägen i provinsen Shan-si och 30 kilom. nordväst från Uin-cVeng, öppnades

missionsarbete år 1892 af Axel Hahne. Den betraktades till en början som utstation till Uin-ch'eng. Flera bland missionssystrarna hafva tidtals varit stationerade där. Syskonen Sandbergs bodde därungefär ett år. Är 1896 förhyrdes tvenne rymliga hus i stället för det förra otillräckliga, och stationen öfvertogs af fröknarna A. Janzon och E. Buren. Två infödda evangelister och en bibelkvinna hafva varit dem behjälpliga att så den ädla säden.

Trägna missionsresor hafva gjorts i distriktet. På stationen finnes numera opieasyl samt goss- och flickskola. I fjol döptes fem personer, förstlingskärfvar. På utstationen Uan-tsuen vistas systrarna under sommaren. Där hafva de rönt stor uppmuntran. Sistlidna höst fingo de glädjen välkomna tvenne nya systrar i arbetet.

4. Mei-ti-chen. Är 1895 öppnades af fröken Hallin missionsstation i denna köping, belägen 20 kilom. söder om Hai-cheo ej långt från Gula floden. Med tillhjälp af en infödd evangelist har predikoverksamhet flitigt bedrifvits här, likaså opieasylverksamhet. Omkring 200 personer hafva afvants i asylen. Fröken Hallin har ock rätt mycket ägnat sig åt sjukvård i allmänhet. Dessutom har en mindre flickskola upprättats i en by. En infödd bibelkvinna

In document Kina-konferensen i Stockholm d. 4-8 mars 1899 KINA-KONFERENSEN (Page 75-80)