Af fru Eva Sköld

NIONDE KAPITLET.

Barnamord, trolofningar, äktenskap och månggifte.

Af fru Eva Sköld.

I.

Barnamord.

Det är ju ett allmänt kändt förhållande, att, då en flicka gör sitt inträde i världen där borta i »midtens

blomsterland», så blir glädjen däröfver i familjekretsen vanligen mycket ringa. Detta beror därpå, att i Kina kan en flicka icke försörja sig själf eller blifva sina föräldrars ålderdomsstöd. Icke heller kan hon offra för dem efter döden.Offrandet till förfäderna anses så viktigt, att, ifall en kinesfamilj ej har någon son, så köper den sig, så vidt möjligt är, en sådan, på det att de må hafva någon, som kan offra för dem, sedan de lämnat denna världen. Ett ordspråk i Central-Kina säger därför: »Att uppföda döttrar är förspilld möda; de fostras dock för människor i främmande byar».

Finnes det redan flera söner i ett hem, så kan dock en eller två flickors födelse hälsas med tillfredsställelse. Då en af våra missionssystrar stod brud, uttryckte några kinesgummor sin välönskan till henne med ett där i trakten gängse ordspråk, sägande: »Måtte ni få fem söner och två döttrar!»

Det är dock lika vanligt i Kina som här hemma i Sverige, att mer än två flickor komma som tillökning i familjen utan att taga hänsyn till, om de äro välkomna eller icke. En kineskvinna sade angående denna sak: »Min moder ansågs för en olycklig kvinna, emedan hon beständigt födde döttrar. Hon hade mer än tio sådana, ehuru hon behöll endast två af dem.» Äro föräldrarne rika, så händer det ju, att de behålla alla sina flickor, tills de äro fullvuxna. Platser finnas likväl, där äfven de förmögna uppfostra högst två döttrar. En af våra fattiga kristna familjer fick för något år sedan sitt fjärde flickebarn. Att de trots sin stora fattigdom behöllo äfven henne, ansågs af grannarne som någonting oerhördt. Många bitande anmärkningar angående denna sak fingo våra vänner höra, och de hade vid sådana tillfällen rik anledning att vittna om sin kristna tro.

Hvad gör man då med de flickor, man ej vill behålla? Jo, stundom bortskänkas eller säljas de till någon, som uppfostrar dem till sonhustrur, ibland inlämnas de på barnhus, och icke så sällan blifva de dödade.

Ämbetsmännen hafva därför — åtminstone i våra trakter — upprättat ett slags barnhus, i hvilka hvar och en, som så önskar, får utan ersättning inlämna sin lilla dotter strax efter hennes födelse. Mången sådan oskyldig liten varelse får sålunda i det hem, hvarest hon första gången sett dagens ljus, knappt mottaga den ringaste kärlekstjänst. Hon omsvepes med några trasor och bäres sedan bort, så snart sig göra låter. Är hon född på kvällen, får hon kanske, efter hvad man berättat, stanna öfver natten, dock utan att någon tillfredsställer hennes behof eller aktar på hennes kvidan.

Ankommen till barnhuset tages den lilla om hand af någon gammal kvinna, som är anställd där för detta ändamål. Detlif, de arma barnen här få framsläpa, är sådant, att, om I fingen se det på nära håll, skullen I rysa, och mångas ögon komme säkerligen att fuktas af tårar. Vanligen få de förskjutna små ej så synnerligen lång tid stanna i denna nödens boning utan bortackorderas för 1,000 mässingsslantar i månaden till någon familj i staden eller på landet. Det är klart, att de, som för förtjänstens skull taga ett barn för omkring tre kronor i månaden, ofta bry sig litet om den lillas välbefinnande, och hennes tillvaro blir ofta föga bättre än på barnhuset. Hvarje månad, då betalningen afhämtas, måste barnet medföras, på det att den ämbetsman, som har uppsikt öfver barnhuset, må få se, huru det utvecklas. Mången gång händer då, att, om en fostermoder har ett friskt och frodigt barn, så tages det från henne, och hon får ett annat i utbyte, om hon så vill. Det går naturligtvis lättare att sälja de friska barnen, och, så länge det från barnhuset betalas för deras underhåll, äga barnhusföreståndarne rättighet att sälja dem, när helst de behaga. Somliga säljas då till någon, som önskar att fostra dem till sonhustrur, andra till slafvinnor eller, hvad värre är, till ett lif i synd och skam.

Under alla dessa förhållanden blir dock vanligen deras lott sådan, att mången moder vid tanken därpå långt hellre ser sitt barn nedsänkas i vattenbaljan eller på annat sätt dödas, än att det skulle få lefva för att utstå så mycken nöd och jämmer, som hon kanske själf genomgått. I sådana fall är det endast en barmhärtighetskänsla hos modern, som gör sig gällande, då hon vill, att den lilla skall dödas, ty, ehuru barnamord, strängt taget, betraktas som orätt, så kunna likväl icke kineserna se den stora synd, som ligger däri. Andra finnas dock, som icke af medlidande mörda sina flickebarn utan rätt och slätt för att slippa en tillökning i arbete och omkostnader. En af våra kristna gummor har berättat mig, att en hennes fostersons hustru sålunda dödat fem flickebarn.

Oftast torde likväl mödrarna med sorg och smärta skiljas vid sina små men tvingas därtill af svärmodern och

öfrigafamiljemedlemmar. I en by ej långt från oss lät man sålunda en ung moder svälta, till dess hon utlämnade den lilla till döden. Hvarken tårar eller böner hjälpte, och den arma hustrun måste, tvingad af hungerns gnagande kval, slita sitt barn från det älskande och svidande modershjärtat. Mödrar, röres ej edert inre till medlidande?

Viljen I ej, då I trycken edra små älsklingar till edra bröst, utan att någon söker röfva dem från eder, tänka på samt bedja för våra okunniga och lidande systrar borta i fjärran öster?

II.

Trolofningar.

I »midtens rike» ombesörja alltid föräldrar eller farföräldrar och, ifall dessa äro döda, deras närmaste målsman, såsom äldre bror, farbror eller morbror val af maka eller make åt sina barn.

En äldre man må själf tänka på att skaffa sig en hustru, men han kan aldrig vända sig direkt till föremålet för sin önskan utan måste anlita medelpersoner. Se här ett exempel därpå. Ch'en San-tieh, en godlynt och plikttrogen man vid 50 års ålder, hade redan i barndomen förlorat sin tillämnade brud. Således hade han måst tillbringa sina dagar utan följeslagerska genom lifvet, alldenstund han ej haft råd att skaffa sig någon. Det finns nog mången kines, som har det ställdt på samma sätt som San-tieh i detta fall, men det anses dock mindre hederligt för en man att vara ogift och är alltid ett fattigdomsbevis. När San-tieh några år haft anställning som portvakt vid vår missionsstation i Wuchang och under denna tid haft en inkomst af 6—8 kronor i månaden, tyckte hans vänner, det var tid, att han sökte skaffa sig en hustru för att slippa vara ensam på gamla dar. Som detta råd

öfverensstämde med hans eget hjärtas önskan, så beslöt han att följa detsamma. Ett par personer, som sade sig hafva kännedom om en aktningsvärd änka, omkring 40 år gammal, erbjödo sig att blifva äktenskapsmäklare mot kontant ersättning naturligtvis. San-tieh bad nu sin svägerska, hvilken tjänade hos ossatt fråga mig, hvad jag tyckte om nämnda parti. Vidare önskade han, att jag skulle tala med min man om saken, samt att de manliga missionärerna skulle rådgöra rörande samma ärende och sedan gifva honom svar. Ty se, allting måste gå på omvägar i Kina. Jag frågade då först, om änkan var en kristen, och vidare, om de hade någon garanti för, att hon vore en i öfrigt god och lämplig kvinna. Det svarades, att hon var en utmärkt människa, som ej ägde några barn eller närmare anförvanter. Hon vore visserligen ingen kristen, men San-tiehs vänner hade sagt honom, att en gudfruktig man mycket väl kunde taga en hednisk kvinna till hustru, ehuru väl en troende kvinua aldrig borde bortgiftas till en icke kristen man. Jag sade, att Guds ord aldrig gifver vid handen något sådant, samt citerade åtskilliga bibelställen, som handla om denna sak. San-tiehs vänner läste dessa bibelställen för honom där nere i porten och sade sedan sinsemellan: »Huru kloka de utländska kvinnorna ändå äro!» Då vår gumma berättade delta för mig, sade jag: »Säg dem, att, om kineserna behandla sina kvinnor, som våra män behandla oss, så blifva äfven de visare.» Då det emellertid icke fanns någon troende kvinna att tillgå, så beslöts det efter många om och men, att hon skulle få komma och bo hos en familj i närheten för att blifva i tillfälle att höra evangelium, och sedan, om hon blef omvänd, skulle äktenskap ingås. Redan då hon första gången besökte oss, visade det sig likväl, att hon icke var angelägen att höra Guds ord, samt att hon för öfrigt var långt ifrån sådan, som hon beskrifvits. Jag frågade henne bland annat, om hon hade några barn. Hon sade sig hafva 4 sådana, af hvilka döttrarna voro gifta, och en son var boende i Sha-si. En annan gumma, som hörde på, sade, sedan hon aflägsnat sig: »Detta var besynnerligt. Till oss har hon sagt, att hon ej har några barn, men jag skall fråga henne, huru det förhåller sig.» Till svar på, hvarför hon talat så mot sig själf, hade hon sedan sagt: »Jag tyckte, att det skulle låta litet bättre, om jag sade så till fru Sköld.» Ledsamt nog visade hon allt-fort föga intresse för evangelii ljufliga budskap, och, där hon bodde, uppförde hon sig så illa, att hon måste flytta därifrån. Sedan hyrdes ett rum för henne hos en af dem, som varit äktenskapsmäklare. Där lefde hon nu i en ständig väntan på att få blifva döpt (äktenskapsmäklarne hade sagt henne, att det snart skulle ske) samt sedan gift och få komma i besittning af de

goddagar, bönemännen förespeglat henne. Under tiden pockade hon på, att San-tieh skulle förse henne med god mat och tillräckligt med tobak att röka. Något arbete sysselsatte hon sig ej med, och såsom skäl därför anförde hon, att hon hade så dåliga ögon, att hon ej kunde se. Allt detta med mera annat gjorde stackars San-tieh mycket ängslig, så att han hvarken kunde äta eller sofva. Han tänkte nog att gifta sig med henne i alla fall, men, sedan han blifvit förmanad och allvarligt föreställd den olycka, som nödvändigt skulle följa af en sådan förening, så började han tänka på, huru han måtte blifva henne kvitt, hvilket dock såg mörkt ut. Han hade nämligen gjort upp fullt trolofningskontrakt samt betalat ut allt, han ägde, och därtill satt sig i skuld. Som en kristen kunde han ej heller sälja henne på nytt, och hennes anhöriga kunde fordra, att han skulle draga försorg om henne, hvilket ej syntes vara någon lätt sak. När allt såg nästan förtvifladt ut för den arme mannen, så kom en dag den omtalade sonen. Äktenskapsmäklarne kunde nu med fog anklagas för bedrägeri. Sonen lofvade att taga hand om sin moder, äktenskapskontraktet upplöstes, och San-tieh blef åter fri. Men ganska länge får han nog tjäna, innan han kan betala sin iråkade skuld, och så är han ändå utan hustru. En dyrköpt men dock hälsosam lärdom var

behållningen af den något sorglustiga kärleksaffären. I ungdomen är det likväl alltid föräldrars eller målsmäns sak att ombestyra passande trolofningar för sina barn. En gång, då vi med våra gossar voro öfver till Hankow och vistades där någon vecka hos en norsk familj, så undrade och frågade de besökande gummorna hemma i

Wuchang efter orsaken till vår bortovaro. »Ah», sade då en af dem,som tyckte sig hafva fått en ljus idé, »de äro naturligtvis öfver dit för att bland utländingarne skaffa sig hustrur åt sina söner.» Att så skulle vara förhållandet, var enligt deras seder och bruk alldeles naturligt, ty bland kineserna förberedas stundom trolofningar, innan barnen äro födda, och, när en gosse är 7— 8 år gammal om icke förr, så börjar man med allvar tänka på val af maka åt honom. Stundom tillkallas någon, som — hafvande ett slags äktenskapsbyrå — tager kännedom om alla ämnen till hustrur, som finnas i nejden, och man aftalar med en sådan att stifta ett passande parti. Känna däremot för-äldrarne någon, de anse lämplig, så anmoda de en person att vända sig till flickans föräldrar för att utröna de s. k. »pah-tsi», d. ä. åtta skriftecken, som angifva timmen, dagen, månaden och året, då flickan är född, för att därigenom taga reda på, om föreningen månde blifva lyckosam. Papperen, som »pah-tsi» äro skrifna på, läggas på familjealtaret, och välsignelsen af förfädernas andar tillkallas. Stjärntydare anmodas ofta att granska dessa

viktiga dokument och afgifva sina råd. Tyda dessa på lycka, så sändes »mei-ren» med ett friarebref, skrifvet af gossens fader eller i hans namn och ställdt till flickans fader. Ett exempel på ett sådant bref må anföras, så lydande: »Ödmjukast beder jag, förakta icke detta bönebref utan lyssna till äktenskapsmäklarens ord och gif eder aktningsvärda dotter åt min ringe son till hustru. Till våren skall jag sända förlofningsskänker och däribland ett par gäss. Låtom oss hoppas att få åtnjuta långvarig lycka, och att de ungas sällhet må blifva fullkomlig. Jag anhåller, upptag ynnestfullt mitt anbud och låt den spegelklara glansen af eder blick farlla på dessa rader.»

Antages giftermålsanbudet, så begär flickans fader ett skriftligt intyg af fästmannens föräldrar samt gifver dem ett i utbyte. På dessa intyg stå. antecknade kontrahenternas födelseår och dag etc. Dessa kontrakt bevaras noga af de båda familjerna såsom vittnesintyg till det slutna förbundet. Skänker sändas nu till flickans föräldrar,

bestående af silke, kläder, hårprydnaderoch andra smycken äfvensom åtskilliga matvaror, allt efter råd och lägenhet. Ofta gifves äfven en summa penningar, varierande från 5 öre till 300 kronor, beroende på flickans ålder, utseende och andra egenskaper äfvensom på lokala förhållanden. Då jag en gång samtalade med en kinesgumma om hvarjehanda förhållanden i vår bygd, jämförda med Sichuanprovinsens, så sades det bland annat, att allting var billigare där än hos oss; äfven människor äro billigare, tillade hon. Kanske undrar någon, hvaiför man stundom betalar så litet som 5 öre; det är ju nästan detsamma som intet. Ja, det förhåller sig med den saken alldeles på samma sätt, som då man för något tiotal år sedan på vissa trakter här i Sverige ville hafva en kattunge. Man ansåg sig ej böra taga den för intet, emedan man då icke skulle få lycka (»tur») med den.

I somliga trakter är det sed, att, om något missöde inträffar i familjen inom tre dagar efter trolofningen, såsom att ett dyrbart kärl sönderslås e. d., så upplöses förbindelsen af fruktan för, att den kunde bringa olycka öfver

familjen i fråga. När förlofningen är afslutad, så är den bindande för hela lifvet, och det är vanligen endast döden, som kan upplösa densamma. Mycket oftare händer det, att en hustru säljes, än att en trolofning brytes.

Att dessa barntrolofningar medföra mycken nöd och obeskrifligt elände, säger sig själft, om man besinnar, huru

omöjligt det är för någon att i barnaåren förutse, hvad som kan hända i framtiden. Den, som trolofvar sin gosse med en frisk och begåfvad flicka, kan ju ej förutse, om hon blir både halt och blind eller på annat sätt lemmalytt och vanställd före giftermålet. Sammalunda kan den, som lofvar sin dotter åt en rik och förhoppningsfull gosse, få en lastbar trashank till måg. En fattig änka, som bodde i vår närhet, hade sett bättre dagar, och under den tiden blef en af hennes gossar förlofvad med en något förmögen familjs dotter. Flickans föräldrar sökte sedermera upplösa förbindelsen, men änkan stod på sin rätt,och detta blef anledning till stor missämja mellan henne och grannfamiljen.

När skall Kinas arma folk förstå, hvad trolofningar, grundade på ren, sann kärlek, äro? Jo, när rättfärdighetens lifgifvande sol fått smälta bort hedendomens tusenåriga isberg.

III.

Äktenskap.

Bland de fattiga föres vanligen flickan snart efter trolöfningen till svärföräldrarnes hem för att där uppfostras.

Hon är då ofta dagligen tillsamman med sin blifvande make, som af henne vanligen kallas ko-ko, d. ä. äldre bror.

Då flickan uppnått en ålder af 14—18 år, firas bröllop, och de unga tu anses för äkta makar.

De rika däremot behålla sina döttrar hemma hos sig, till dess tiden för deras giftermål (mellan 15 — 20 år) är inne. Brudens hemgift, hvilken utgör hennes enda arf, beredes nu af föräldrarne. Hemgiften består af

klädespersedlar, stundom uppgående ända till 100 stycken, samt säng, täcke och kudde.Täcke och kudde äro alla de sängkläder, en kines behöfver. Somliga familjer anstränga sig till det yttersta, ja, nästan utarma sig för att bereda sina döttrar så god hemgift som möjligt, väl vetande, att deras ställning i det nya hemmet ofta beror på, huru mycket de medfört dit såsom hemgift.

För att kunna bestämma, när bröllopet skall stånda, måste man söka få reda på någon lyckodag. Det är

brudgummens fader, som ofta genom s. k. stjärntydare utforskar detta. Sådana där lyckodagar inträffa vanligen vid fullmåne, och därför kan man vissa dagar få se flera brudtåg passera, under det att rätt långa tider gå, och intet sådant förekommer.

Bröllopet firas i ynglingens hem. I somliga fall går brudgummen själf att hemföra sin utkorade, men vanligen sändas några af hans vänner för att hämta bruden. Dessa medföra en rikt utsirad, i guld och rödt målad bärstol för hennes räkning. En musikkår medföljer, och i vissa trakter tager manmed ett stycke fläsk, hvarpå de onda

andarne må stilla sin hunger, så att sällskapet kan passera i fred. Under tiden iklädes bruden sin skrud, som består af en lysande silkes-dräkt (eller måhända en kostym af rödt bomullstyg) samt dyrbara hårprydnader och andra smycken. När allt är i ordning, beslöjas hon med en fyrkantig, röd duk, försedd med tofsar i hörnen, och tager sedan plats inuti bärstolen, hvarpå färden till det nya hemmet tager sin början. Familjerna sätta sin ära uti att göra dessa bröllopsprocessioner så ståtliga som möjligt. I spetsen tågar en man, som afbränner smällare för att

skrämma de onda andarne, så kommer musikkåren, fanor med lyckönskande inskriptioner, brudens hemgift och till sist den af 4 man burna bärstolen.

Vanligen tåga dessa processioner om dagen, men är vägen lång, blir det ofta sent på kvällen, innan de väntande bröllopsgästerna hugnas med underrättelsen: Bruden kommer. Brudgummen går då själf ut att möta sin beslöjade brud. På somliga ställen bäres bruden öfver en koleld in i huset. Brudgummen inväntar henne i sängkammaren, vänd med ansiktet mot sängen. Då bruden, åtföljd af sina följeslagarinnor, inträder, vänder han sig om. Bruden går fram och ställer sig vid hans sida. Därefter sätta de sig bredvid hvarandra på sängkanten, förhänget dragés fram (enligt hvad jag själf en gång såg), brudgummen tager bort slöjan och ser nu bakom förhänget brudens ansikte måhända för första gången. Att detta måste vara ett spännande ögonblick, då rörande scener ibland

inträffa, kan man lätt tänka sig. Så hände det en gång, att, då brudgummen väntade att få se en skönhet, fick han i stället se ett af spetälska vanställdt ansikte.

Sedan brudparet under tystnad suttit på sängkanten en stund, dragés förhänget undan, brudparet förtär litet af den bröllopsdryck, som är beredd endast för dem, och som de nu bjudas i tvenne bägare af de kvinnor, som uppvakta bruden. Sedan de unga sålunda liksom druckit hvarandras skål, aflägsnar sig den unge äkta mannen. Bruden ändrar nu sitt hår och

Kinakonferens en. 6föres därefter ut i andra rummet, hvarest en ceremoni, som anses vara mycket viktig, utföres.

Kinakonferens en. 6föres därefter ut i andra rummet, hvarest en ceremoni, som anses vara mycket viktig, utföres.