Missionsarbetet bland Kinas kvinnor började, så vidt man vet, i staden Ningpo i provinsen Che-ki-ang af ett engelskt fruntimmer, som redan år 1844 där verkade på egen bekostnad. Från Amerika utsändes 1850 miss Fay till Shanghai, hvarest hon arbetade med mycken välsignelse. Därefter utsändes kvinnliga missionärer äfven till andra af de större kuststäderna, däribland Fu-chow i provinsen Fu-kien, i hvilken stad engelska kyrkans mission under de senare åren vunnit oerhörda framgångar. Det var också i närheten af denna stad, som för några år sedan ej mindre än 6 kvinnliga missionärer af denna mission vunno martyrkronan i det förskräckliga blodbadet i Ku-ch'eng.
Ända till år 1878 var likväl det inre af landet ännu icke besökt af någon kvinnlig missionär. Detta år hemsöktes pro-vinsen Shan-si af en förskräcklig hungersnöd. Mer än hälften af befolkningen utdog. Flera byar blefvo helt och hållet öfvergifna af människor, och de kvarstående ruinerna äro ännu i dag stumma vittnen om denna förskräckliga straffdom. Den hjälp i penningar och lifsmedel, som utdelades af missionärerna till de nödlidande, har utan tvifvel varit en orsak till Shan-si-folkets vänliga stämning mot missionärerna och till den framgång, evangelium där vunnit.
Samma år fick provinsen Shan-si sina första kvinnliga missionärer, i det att missionär Hudson Taylors
varmhjärtade maka, rörd af berättelserna om den skriande nöden där ute i det fjärran landet, lämnade sitt hem och sina barn åt den trofaste Herrens omsorg och reste dit i sällskap med två unga engelska systrar. De bosatte sig i provinsens hufvudstad Tai-uen. Det var nu ej svårt att vinna tillträde till kvinnorna i deras ödsliga hem. Andra lika modiga kvinnor följde sina män på deras resor och lyckades under de tre följande åren bringa evangelium till hundratals kvinnor i icke mindre än sex provinser inuti landet. Detta var dock blott en början. Flera af dessa modiga banbrytare hafva gått till hvila utan att få se någon frukt af sitt arbete. Nu finnes i dessa provinser en mängd missionsstationer med större eller mindre kristna församlingar.
De kinesiska kvinnorna äro ej så oåtkomliga som t. ex. Indiens kvinnor. De äro ej gömda i zenanas. För kvinnan i de högre klasserna äro visserligen etikettens band ganska trånga, men bland folkets barn äro kvinnorna
jämförelsevis fria.
På mera aflägsna och tysta gator i städer och byar ser man ofta kvinnorna sitta utanför dörren till sitt hus med sitt handarbete. Då de tvätta kläder, gå de ut till närmaste damm eller ström. De samlas i skaror till teatrarna, och äfven vid större begrafningar eller bröllop komma de i mängd att se på ståten. De äro gästfria, vänliga,
språksamma, kvicka och mycket nyfikna samt ifriga att fråga om allt nytt. Naturligtvis äro de först rädda för oss.
Det kan man ej heller undra på efteralla förskräckande rykten, de hört om de »utländska djäflarne» från de barbariska länderna vid hafvet. Dessutom är vårt sätt och utseende så olika deras eget. Det är mer underligt, att de så snart glömma sin fruktan och taga emot oss, som de göra.
Under försöken att närma sig dem får man naturligtvis göra många smärtsamma erfarenheter. En af våra missionärer gick en dag ut till en by. Utanför dörren till ett hus satt en hop kvinnor. Hon gick till dem och började spraka vid dem. Men inom en ganska kort stund hade alla, den ena efter den andra, försvunnit, och endast en gammal gumma var kvar. Missionären utropade bedröfvad: »Hvarför gå de alla sin väg? Äro de verkligen rädda för mig?» En man, som stod där bredvid, sade då: »Ja, skulle de icke vara rädda för er? Den ni vill döda, den dödar ni.»
Missionären brast i gråt, då hon hörde dessa ord. Hon hade på morgonen, innan hon gick ut, bedt Gud om särskild välsignelse den dagen. »De gå åstad och gråta och bära utsädet med sig, de komma åter med glädje och bära sina kärfvar.»
Nog få vi äfven redan här glädjas, då vi märka, huru fruktan och likgiltighet hos folket förbytas i förtroende och kärlek till oss. Det är en rik ersättning för all möda.
En flickas födelse väcker i Kina i allmänhet ej någon synnerlig glädje i familjen. Hennes barndomstid är ganska glädjelös, jämförd med förhållandet hos oss. Om hon hör till den arbetande klassen, så måste hon redan tidigt börja hjälpa mamma att se efter småsyskonen och äfven lära att spinna bomull. Det blir ej mycken tid för lek.
Ingen tänker på, att hon skulle lära läsa. Hvad skulle det tjäna till? Hvarför skulle en flicka läsa? Det viktigaste för en flicka är, att hennes fötter blifva förkrympta till den minsta möjliga storlek, så att hon kan blifva
någorlunda väl gift.
Jag har varit vittne till ganska upprörande scener, då flickors fötter skola bindas. En dag hördes ångestfulla skrik från gården bredvid vår, som också tillhörde vår värd. Vigingo för att se, hvad som var på färde. Det var
värdinnan, som höll på att binda sin yngsta dotters fötter. Flickan låg på marken med ena foten i moderns knä.
Hennes båda bröder stodo bredvid med hvar sin käpp för att slå henne. Vi kunde ej uthärda att se och höra detta elände utan skyndade oss därifrån så fort som möjligt.
De unga flickornas tid är beständigt upptagen med att spinna, sy och brodera samt andra husliga göromål. Deras lif i föräldrahemmet är ganska ljust, jämfördt med det, de föra i svärmoderns hem. Döttrarna bortgiftas vid 13—
17 års ålder. Den nygifte mannen är oftast vid samma ålder. Hurudan mannen är, betyder ofta mindre, ty den despotiska regenten i hemmet är svärmodern. Hvad dessa unga kvinnor eller rättare barn få lida, är obeskrifligt. I synnerhet är det fallet med sådana, som på grund af föräldrarnes fattigdom, redan medan de äro små, uppfostras i den blifvande mannens familj. Man får höra riktigt hårresande historier härom, som man knappt vill tro, och likväl äro de sanna.
Otaliga äro de själfmord och själfmordsförsök, som genom opieförgiftniag begås af dessa förtryckta unga hustrur eller blifvande hustrur. Jag vill blott nämna ett exempel.
En dag blef en af våra missionärer kallad till ett opieförgiftningsfall. Då han anlände till stället, märkte han, att det var samma hem, dit han en tid förut varit kallad i samma ärende. Personen, som tagit opium, var också densamma, nämligen den unga sonhustrun i familjen. Denna gång hade hon tagit en större dos än förut, så att det vanliga kräkmedlet ej hjälpte, utan han måste gifva atropin-insprutning på armen. När klädningsärmen uppdrogs, märkte han, att armen var full af sår och blånader. Han frågade, hvaraf detta kom sig, och fick till svar: »Det är hennes svärmor, som är så elak mot henne.» Den stackars flickan kom sig äfven denna gång, men missionären sade till svärmodern, när han gick: »Eftersom ni på detta sätt behandlar er sonhustru, så sägerjag er på förhand, att nästa gång ni kallar på mig, så kommer jag icke.»
Naturligtvis vill jag ej härmed säga, att alla svärmödrar äro elaka. Det finns också snälla sådana, som älska sina sonhustrur och lefva i frid med dem.
Såsom redan är nämndt, finnas inga flickskolor utom dem, som missionärerna upprätta på sina stationer. Dessa betraktas också först med misstroende. I synnerhet är detta fallet i det inre af landet. Man får nöja sig med kanske ett par tre lärjungar till en början. Många af eleverna i missionens flickskolor hafva blifvit verkligt omvända och såsom hustrur åt infödda medhjälpare varit till stor nytta för missionen, andra hafva blifvit biträdande lärarinnor.
Evangelisationsarbetet bland Kinas folk, så väl bland män som kvinnor, bedrifves naturligtvis bäst af infödda, om de äro uppriktiga kristna. De hafva själfva varit i samma ställning som deras åhörare. En infödd bibelkvinna vet, i hvilket djup af okunnighet hennes oomvända landsmaninnor äro nedsjunkna. Hon känner deras vanor, deras frestelser, deras sätt att tänka och känna och kan därför lättare nå dem med sitt tal, illustreradt med bilder från deras eget hvardagslif, som de väl förstå. Dessutom har hon ett helt förråd af ordspråk och talesätt, som gifva udd och kraft åt hennes tal.
Skolor för utbildande af dugliga bibelkvinnor hafva redan länge funnits i flera af de större städerna närmare kusten. I det inre af landet, där evangelisationsarbetet börjades mycket senare, och där folkets förtroende är svårare att vinna, har, så vidt jag vet, ej någon dylik skola upprättats; utan missionären har, så snart någon bland de omvända kvinnorna visat sig lämplig och villig till detta arbete, tagit henne till sig och genom daglig
undervisning lärt henne att känna skriftecken och att förstå bibelns enklaste sanningar. Under tiden har hon äfven
fått hjälpa missionären med arbetet bland kvinnorna i staden och på landet, tills hon vunnit tillräcklig stadga och Kinakonferensen. 17insikt i evangelium för att kunna på egen hand utsändas för att undervisa de kristna och predika för de oomvända.
Arbetet på stationen, där man bor, är ganska omväxlande: besök i hemmen, gästmottagning, klassundervisning, enskild undervisning samt sjukvård, opieasyl- och skolverksamhet.
Läkareverksamhet och opieasylverksamhet äro lämpliga medel att vinna folkets förtroende på nya platser. I allmänhet är det ganska lätt att bota kinesernas sjukdomar. De hafva stor tro både på våra böner och vår medicin.
Men, om de ej blifva bra strax, så händer det, att de låta intala sig att begagna kinesisk medicin. Så snart de höra, att missionären kan bota sjukdomar, tändes ett nytt hopp hos många sjuka, som förtviflat om att någonsin blifva friska. De hafva ej råd att kalla en kinesisk doktor, och dessutom äro de flesta af deras infödda läkare ej värda detta namn. Många hjärtan och hem öppnas för evangelium genom läkareverksamheten.
Besök i hemmen äro i allmänhet ganska tröttsamma i synnerhet på ställen, där man ej varit förr. Ofta kan man få gå gata upp och gata ned utan att blifva inbjuden. Ibland sitta några kvinnor utanför platser, där man går förbi.
Man hälsar vänligt, men kvinnorna skynda sig in och stänga dörren. Ibland lyckas det dock att blifva inbjuden i huset. Man bjudes att sitta ned och dricka te. Man språkar om hvarjehanda. De granska noga missionärens dräkt och person och hafva så mycket att fråga om. De förundra sig öfver våra stora fötter och undra inom sig, om vi icke ändå äro förklädda män. De fråga, hvarför vi kommit den långa vägen till Kina och lämnat våra föräldrar och syskon. Vi få då tillfälle att frambära evangelii budskap. Kanske där är någon, som vill lyssna till. Men man blir ofta afbruten af hvarjehanda frågor, som icke alls höra till ämnet. »Hvar äro edra skor köpta?» »Har
skräddaren sytt eder klädning?» »Huru ser det ut i edert land?» o. s. v. Vid afskedet lämnar man en traktat eller tryckt sång och ber dem snart komma och hälsa på. Ofta bruka vi äfven vid första besöket lära dem en kort bön.Missionären går aldrig ensam på besök utan är åtföljd af en infödd tjänarinna eller bibelkvinna. Man har funnit det vara en god plan att låta bibelkvinnan eller tjänarinnan ensam gå på besök i hemmen först, hvarefter missionären i sällskap med henne besöker de familjer, hon lärt känna, och som önska mottaga missionären.
På nyåret, då kvinnorna äro lediga från sitt trägna arbete, är gästrummet nästan dagligen fullt af besökande. De flesta komma naturligtvis blott af nyfikenhet för att se och komma sedan icke mera, men några komma igen för att hora.
Kvinnorna besöka äfven den allmänna gudstjänsten om söndagarna. Dessutom hålles med dem ett särskildt möte, ett slags söndagsskola, ty de fatta så litet af predikan. De kvinnliga gäster, som komma på besök, inbjudas till söndagsmötena och dessutom en dag i veckan, om de kunna komma. De första gångerna hafva de ganska svårt att hålla sig stilla. De fråga om allt möjligt och prata vid hvarandra, oaktadt upprepade tillsägelser att vara tysta och höra på. Småningom vänja de sig dock vid ordning och blifva intresserade af att lära.
Bibelklasserna med de kristna kvinnorna äro den mest uppmuntrande delen af arbetet. Huru ljufligt är det ej att tillsamman med dem uppstämma sånger till Lammets lof och tillsamman med dem knäböja i bön!
Till arbetet bland de kristna kvinnorna hör äfven att besöka dem i deras hem. De äro så tacksamma för ett besök.
De behöfva uppmuntras, ledas och hjälpas i de mångahanda svårigheter, frestelser och pröfningar, som falla på deras lott.
Man brukar också anordna klasser på längre tid, t. ex. 1—3 månader, för sådana kvinnor, som önska att blifva undervisade i läran. De bo då på stationen och få för det mesta maten fritt eller åtminstone delvis fritt. Men ack, huru svårt är det ej för dem att komma ifrån sitt arbete! Man träffar på en intelligent kvinna, som är vänlig och gärna vill höra evangelium. Hon har icke heller någon svärmoder utanrår sig själf. Men hon har man och barn, som skola hafva skor och kläder. Antag, att familjen består af fyra personer, man och hustru samt två söner. De behöfva hvardera 4 par skor om året, det gör inalles 16 par skor. Att sy ett par skor tager vanligen 4 eller 5 dagar.
Dessutom behöfver hvar och en två omgångar kläder, en för vintern och en för sommaren. Går hon till
handelsboden och köper tyg till alla dessa saker? Nej, hon går till bomullsfältet och hämtar materialet. Bomullen
måste först torkas, rensas och harpas och därefter spinnas, väfvas och sys. Ack ja, nog skulle hon vilja komma och lära, men hvem skulle då göra hennes arbete?
Arbetet i byarna är oftast det mest fruktbärande. Då där redan finnas kristna eller sådana, som vi känna, och som vilja taga emot oss, anordnas klasser för undervisning. Är afståndet från stationen stort, reser man ej dit så ofta utan stannar hellre kvar där en tid, t. ex. en månad, under hvilken tid man bor hos någon kinesisk familj, äter af deras mat och betalar därför ungefär 30 öre om dagen. Vid sådana besök har man godt tillfälle att lära känna deras familjelif och lefnadsförhållanden.
Missionsresor på kortare eller längre tid företagas ofta, då många byar besökas. Man bor då på värdshus. I de trakter, som ligga omkring de segelbara floderna, bruka missionärerna hyra en båt, som under resan blir deras flyttbara bostad. Under en sådan missionsresa på 14 dagar besökte två kvinnliga missionärer 25 byar och i dessa 42 familjer. I hvarje familj hade de tillfälle att tala till oomvända, som alltid kommo tillstädes. Under denna resa hade de fått vittna om Gud för mer än tusen människor.
Då man gör missionsresor till byar, där inga kristna finnas, brukar man med någon tids mellanrum åter besöka samma byar. Då man märker, att där börjar uppstå verkligt intresse för evangelium, anordnar man gemensam söndagsgudstjänst i någon af byarna, och så uppstår där en s. k. utstation.
I det föregående har jag sökt visa några af de sätt, hvarpå vi gå till väga vid missionsarbetet i Kina. Men innan jag slutar,måste jag ännu tillägga några ord. Hvad som först och främst fordras för att verkligen nå Kinas kvinnor, är en fast tro, att Gud menar att nå dem, och att han vill bruka oss som sina medarbetare. Hvad vi se med våra ögon och höra med våra öron, nämligen deras synd, okunnighet och likgiltighet för evangelium, får icke försvaga vår tro. Vi skola i stället se upp i Jesu ansikte och höra hans ord: »Mig är gifven all makt i himmelen och på jorden» etc. Vi måste komma ihåg, att vi ej gå i egen kraft, ej heller för egen räkning utan blifva starka i tron på hans makt, som har sändt oss.
Förutom en orubblig och uthärdande tro på Gud fordras äf ven för att verkligen nå Kinas kvinnor en kärlek, som håller ut i mot- och medgång. Det ligger en magnetisk kraft i en Kristus-lik kärlek. Frånvaron af kärlek i deras lif gör, att den blir ännu mer dyrbar för dem än för andra, som växt upp under mera gynnsamma omständigheter.
Möt dem i allt — äfvem de minst älskvärda — med en mild och kärleksfull ande, sympatisera med dem i deras sorg och glädje, och de skola icke kunna motstå kärlekens makt. Förr eller senare skall evangelium slå rot i deras hjärtan.
—