SJETTE KAPITLET.
Kinas mytologi, buddhismen och taoismen.
Af C. H. Tjäder.
I.
Mytologi.
Kineserna liksom andra hedniska folk hafva också försökt förklara världens skapelse. De tro, att det först fanns ett oändligt kaos. Världen skapades genom växelverkan af de båda krafterna ljus och mörker. Den första människan hette Panku. Denne man utkläcktes ur detta kaos af dessa båda krafter: iang eller ljus, som var den manliga principen, och jin eller mörker, som var den kvinnliga. Panku modellerade och formade nu allt det synliga på jorden och i himmelen. Han afbildas som en jätte med en stor mejsel i den ena handen och en slägga i den andra. Mellan de öppningar, han huggit ut bland klipporna, ser man solen, månen och stjärnorna komma fram. På hans högra sida står draken, fågeln Fenix, sköldpaddan och enhörningen, hvilka himmelska förebilder
tillsamman med honom själf äro hela den skapade djur- och människovärldens förfäder. Hans arbete fortsattes under 18,000 år, och så småningom tilltog både han och hansverk i storlek. Himmelen spändes ut, jorden — som var flat — vecklade ut sig och tilltog i tjocklek, och Panku växte själf sex fot för hvarje dag, till dess han
slutligen, då allt var färdigt, dog för att välsigna sina skapade verk. Af hans hufvud blefvo berg, af hans
andedräkt vindar och moln och af hans röst åskan. Hans lemmar förvandlades till »de fyra polerna», hans ådror till floder, hans senor till den vågformiga jordytan och hans kött till åkrar och fält. Af hans skägg blefvo stjärnor, hans skinn och hår blefvo träd och örter, hans tänder, ben och märg förvandlades till metaller, klippor och ädla stenar. Den svett, som droppade ned från hans kropp, förökade sig och blef till regn, och af de små kryp, som beto sig fast vid hans kropp, blefvo slutligen — människor.
Panku efterföljdes af trenne mytiska eller förhistoriska kejsare, nämligen Himiahärskaren, Jordehärskaren och Människohärskaren. Dessa regerade 18,000 år och äro personifieringen af trenne krafter, hvars inflytande sträcker sig genom hela den kinesiska filosofien, religionen och politiken. Under dessas lyckliga regering lärde människorna att äta och dricka, könen förenades, sömn uppfanns och andra förbättringar infördes. Tvenne andra monarker följde på dessa, nämligen U-chao (uttalas U-tjao) och Sui-ren, af hvilka den förre uppfann husen och den senare elden. Dessa föreställningar äro olika de gamla romarnes och grekernas, ty inga gudar funnos ännu, som skulle uppehålla och regera den nya världen. Det talas här hvarken om passioner, såsom kärlek eller hat mellan gudar och människor, ej heller om något bättre lif efter döden, utan allt be-skrifves såsom nakna verkningar utan kroppar eller blotta principer.
Kinesernas förhistoriska gudalära slutar vid kejsaren Fahsi's uppstigande på tronen omkring år 2,852 före
Kristus. Fu-hsi och hans sju efterträdare regerade 747 år, således öfver 93 år hvardera. De fem första konungarne kallas ofta i den kinesiska historien »de fem regenterna». Dessa åtta monarker äro således samtida med de patriarker, som lefde mellan Semoch Abraham från Sela till och med Nahor. Med denna period infaller, hvad kinesiska historieskrifvare kalla »den äldsta forntiden». D:r Legges uppfattning, att den kinesiska rasen
härstammar från de nybyggare, som kommo från Central-Asien genom Tarim-dalen öfver öknen Takla-Makan in i provinsen Kansu omkring år 2200 f. Kr. och slogo sig ned omkring den Gula flodens stora krökning i de nuvarande provinserna Shansi, Shensi och Honan, är den mest troliga. Så småningom utbredde sig dessa öfver hela det nuvarande Kina, under det de drefvo framför sig landets urinbyggare, som ännu återfinnas boende i de vidsträckta bergstrakter, som delvis uppfylla provinserna Si-chuan, Kwei-chau och Jyn-nan i sydöstra Kina.
I den ofvan nämnda trakten kring den Gula flodens krökning var det, som de ryktbara kejsarne Iao, Schuen och U (uttalas som u i ordet skur) — de märkligaste af Fu-hsi's efterträdare — lefde och verkade.
Kineserna vörda dessa härskare nästan som gudar, mest emedan Konfucius och Mencius i sina skrifter framställa dem som de högsta ideal af dygd och rättfärdighet. Här infaller kinesernas gyllene tidsålder. Dessa ädla och upphöjda kejsare afledde de stora vattnen efter en ofantlig öfversvämning, — af vissa kronologer till och med trodd kunna vara densamma som syndafloden — införde ordnad styrelse, undervisade i åkerbruk och
boskapsskötsel, upprättade skolor samt lärde folket konst och vetenskap. Enligt folktron voro vid denna tid alla människor goda; inga lås behöfde man för sina kassakistor eller husdörrar. Råkade någon under en vandring att tappa sina penningar, så ritade nästa person, som gick vägen fram, en ring i sanden kring den tappade börsen, och ingen vågade röra densamma, tills den återfanns af ägaren. De unga mördade sina föräldrar, hustrurna sina män, de yngre bröderna sina äldre bröder, ämbetsmän sina öf verordnade, vänner visade inbördes trofasthet och ordhållighet — »så mäktigt verkade de heliga konungarnes exempel». Sexagesimalräkningen, en tidräkning, hvarvid vissa skriftecken begagnas för att beteckna hvart
Kinakonferensen. 4och ett af åren i sextioårscykeln, uppfanns under HnangWs regering år 2637 f. Kr., således 518 år efter syndafloden och omkring samma tid före språkförbistringen i Babel. Det mest tillförlitliga af denna tidiga historia hämtar man ur »Anteckningarnas bok» eller »Bambu-annalerna». Innan papper ännu var
uppfunnet, inristades nämligen skriftecknen på smala ribbor af bambu — häraf den senare bokens kinesiska namn. Den siste af dessa kejsare, Schuen, blef grundläggaren till kejsarätten Hsia, och med ifem-dynastien börjar
det tidehvarf, hvars historia känner mera om de kinesiska förhållandena.
I nära samband med detta lands mytologi står den uppdiktade kinesiska draken. Detta är ett vidunder med fjäll som krokodilens och fem klor på hvarje fot. Han har inga vingar. Att han kan höja sig i rymden, beror på den förmåga, han antages hafva, att efter behag kunna förvandla sig. Han är i stånd att göra sig själf stor eller liten, att stiga upp i luften eller sänka sig ned, allt efter behag. Draken, hvilken är en flygande ödla, synes vara ett
originellt kinesiskt tankefoster. Han intager ett framstående rum i den kinesiska mytologien, sänder regn och floder och härskar öfver molnen.
Den himmelska draken beskyddar gudarnes boningar och stöder dem, att de icke falla. Ben gudomliga draken kommer vinden att blåsa och åstadkommer regn för att därmed gagna mänskligheten. Jordens drake utvisar för strömmarna och floderna deras riktning. Och de förborgade skatternas drake bevakar de rikedomar, som ännu äro dolda för dödligas blickar. Buddhisternas drakar äro lika många som fiskarna i hafvet. Folket har större tro på dem än på sina öfriga gudar, emedan de så ofta »se dem». Hvarje moln med underliga former och ormlika0 figurer är draken; »vi se honom», utropa de, och molnens skingrande är hans försvinnande. Han härskar öfver bergen, står i förbindelse med »feng-shui» eller »spådom genom aktgifvande på vind och vatten», bor omkring grafvarna, är förbunden med den konf ucianska gudstjänsten,. är haf vets gud, Neptunus, och uppenbarar sig äfven på land. Draken är förKina, hvad lejonen äro i det svenska riksvapnet och örnen i det tyska. Han är sinnebilden på nationens flagga, är krönet på kejserliga minnesvårdar. Tvenne drakar äro broderade på kejsarens uniform, och kejsarrikets tron kallas för draktronen.
II.
Buddhismen.
Buddhismen har sitt ursprung från Schakyamuni Guatama Buddha af kunglig härkomst, som föddes omkr. år 624 före Kristus i Kapilavastu norr om staden Benares vid floden Ganges i norra Indien. Genom själfförsakelse och späkningar — hvarom många och vidunderliga legender berätta — blef han snart ej längre människa utan
»Buddha», som betyder »den upplyste», »uppväckaren». Vid fyrtionio års ålder började han att predika sin lära i staden Benares. Sina många lärjungar sände han ut öfver hela Indien för att förkunna, »huru en förlorad
mänsklighet skulle kunna ernå evig lycksalighet i Nirvana». Detta system innebär för individen: 1) löfte att gå i kloster och att aldrig gifta sig, 2) ett lif af frivillig fattigdom och 3) att predika Buddhas sidra eller lagar
allestädes och vid alla tillfällen.
Den kinesiske kejsaren Ming-le sände år 61 efter Kristus en ambassad till Indien, som medtog hem en präst, en afgud och en bok, och så introducerades på ny mark den religion, som ännu omfattas af det största antal
människor i världen. Efter århundraden af förföljelse öfvergick äfven denna att blifva en af Kinas statsreligioner.
Nu tillbedjas Buddha och hans många lärjungars beläten. De hafva ingen skapelsehistoria. Orsaken, hvarför buddhismen redan i det första århundradet efter Kristus hunnit blifva en makt i Kina, var, att den gaf folket förvissning om ett tillstånd efter döden samt gudar, som skulle leda och styra människan och naturen. Kinas egna vise talade nämligen intet om ett lif efter detta. De gåfvo folket intet hopp i detta lifvet, ingen kärlek, lycka eller hoppom återseende i ett annat lif, hvarför för deras lärjungar ej återstode annat än att hjälplöst öfverlämna sig åt tron på ett oundvikligt öde. Buddhismen sade: Håll mina tio befallningar, lef fram ditt lif ogift under meditation, bed, fasta och gif allmosor, och i öfverensstämmelse med dina gärningar skall du blifva allt renare och
fullkomligare och till slut belönas i det fridfulla Nirvana, hvarthän allt lif till sist samlas.
Oaktadt buddhismen genom sina narraktiga fabler och sin godtyckliga tillbedjan ej gaf folket annat än agnar, i det man gjorde skrynitare i stället för sanna tillbedjare och lärde sina egna dogmer i stället för sanningen, kan
man dock icke förneka dess välgörande inflytande på kinesernas nationella lif. D:r Morrison har sagt:
»Buddhismen i Kina förtalas af de lärda, beskrattas af de lastbara men efterföljes dock af alla.» Under det kejsaren Iong-cheng (1723 —1736) i sitt märkliga »Heliga edikt» uttalar svåra forkastelsedomar både öfver buddhismen och taoismen, under det han upphöjer »den ortodoxa läran», konfucianismen, tillbad han själf dagligen i ett buddhatempel, betjänad af lamapräster.
Själavandringen.
En viktig faktor i denna religion är läran om själavandringen. Hvarje kinesisk man och kvinna tror, att de hvar för sig förut ägt en tillvaro här på denna jord. »Det goda har sin belöning och det onda sin vedergällning», säger ordspråket. De tro, att lycka eller olycka i detta lifvet äro resultat af goda eller onda gärningar, som utöfvats under deras förutvarande tillstånd på jorden. Grymhet, girighet, falskhet, otukt, dryckenskap och andra laster bilda ett skuldregister, som orsakar födelse i något föraktadt djurs kropp i den tillkommande världen. Den, som befunnits värdig att blifva förd på Buddhas färja öfver tidens oroliga haf till det himmelska Nirvana, undflyr för alltid själavandringen. Ideella buddhister äro (eller skulle rätteligen vara) vegetarianer, »ty», säga de, »åte jag fläsk, såkunde jag komma att äta upp min farfar, som mycket väl nu hunnit öfvergå i en gris». Två ting, som de mest åstunda, äro att genom ständig kontemplation få ett hjärta, som fäster sig vid ingen, och ett sinne, som uppehåller sig ingenstädes.