TJUGONDENIONDE KAPITLET.
Hvad kan ytterligare göras af Sveriges missionsvänner för Kinas evangelisering?
Af Josef Holmgren.
Besvarandet af denna fråga vilja vi anknyta till följande ord ur 2 Kor. 8: 7: »Men såsom I uti allt öfverflöden, i tro och i tal och i kunskap och i all ifver och i eder kärlek till oss, så sen till, att I ock öfverflöden uti denna nåden.»
Låtom oss se litet närmare på det sammanhang, hvari dessa ord förekomma. Det säges om de kristna i
Macedonien, att deras öfverflödande glädje och deras djupa fattigdom flödat öfver till en rikedom af gifmildhet.
Ty efter förmåga och öfver förmåga gåfvo de själfmant, säger aposteln, och utbådo sig med mycken enträgenhet den ynnesten att få deltaga i undsättningen till de heliga. Genom Guds vilja gåfvo de först sig själfva åt Herren och sedan åt apostlarne. Man kunde hafva väntat, att aposteln skulle hafva sagt till dessa kristna: I hafven nu gifvit så rikligen »efter förmåga och öfver förmåga», så I behöfven ej gifva mera. Detta gör han likväl icke, utan tvärt om talar han om, att denna nåd — nåden att gifva — skulle bringas till fullbordan äfven hos de kristna i Korint. I den 7:de versen, som vi i början anförde, manar ock aposteln dem att öfverflödai nåden att gifva. De hade gifvit mycket, de hade gifvit villigt, det är sant, men de fingo ej anse hvad de gjort till fyllest utan skulle se till, att de öfverflödade i denna nåd, liksom de öfverflödade i andra kristliga dygder. Sedan uppmuntrar aposteln dem genom att framhålla, hvad Herren gjort för dem. Han hade gifvit en gåfva, som var oändligt mycket större än deras. De skulle hafva honom till föredöme, hvilken, ehuru rik, likväl vardt fattig för deras skull, på det att de genom hans fattigdom skulle blifva rika.
Låtom oss nu först stanna inför det, som blifvit gjordt af Sveriges missionsvänner för Kinas evangelisering. Jag fruktar, att det ej kan sägas om oss alla, hvad aposteln sagt om de kristna i Macedonien. Dock mycket har blifvit gjordt och detta må med glädje och tacksamhet till Gud erkännas. Vi hafva under dessa dagar hört, att många unga män och kvinnor gått ut till Kina med evangelium. Icke så få hafva försakat en god ställning här hemma och lida nu hellre försakelse, förakt och utstå lidanden af hvarjehanda slag för att bland kineserna förkunna det glada budskapet än att njuta ett lif i bekvämlighet bland sina vänner. Visserligen skall deras lön en gång blifva stor, och det skall visa sig, att de på denna väg skola vinna mest för Guds rike.
Många vänner hafva väckts till nitälskan, för att Kina måtte få det evangelium, som är en Guds kraft till frälsning för hvar och en som tror. Gud har uppväckt män och kvinnor att bedja för Kina. Under mina resor i landsorten hafva bröder stundom omfamnat mig och sagt med tårar i sina ögon: »Ja, vi skola bedja för Kina».
Gud har vidare uppväckt män och kvinnor, som arbeta och intressera sig för Kinals evangelisering. Enskilda personer hafva i åratal villigt och flitigt gifvit af sina medel för detta ändamål. Somliga hafva gifvit större gåfvor, andra mindre, beroende kanske på deras olika förmåga eller deras olika tacksamhet mot Gud. Syföreningar, barnföreningar, missionsföreningar, församlingar och söndagsskolbarn hafva med myckenglädje bidragit med sina gåfvor till missionen. Exempel på många glada gifvare kunde anföras.
Men hafva vi väl ansträngt oss till det yttersta? Kunna vi ej göra mera? Hafva vi ej råd att gifva flera unga män och kvinnor? Kan ej mera medel gifvas? Är det icke rum för mera bön? Kan den ej blifva ifrigare, allmännare och uthålligare? Inför dessa frågor vilja vi stanna litet.
Sverige har emottagit en så rik välsignelse ifrån Gud, att vi böra kunna gifva rikligen af denna fullhet. Här finnas så många unga män och kvinnor med god uppfostran, som skulle kunna gå till Kina. Här finnas t. ex. många läkare, som skulle kunna gå ut på missionsfältet och blifva till oerhörd välsignelse. Här hemma är denna bana så öfverfylld, att många bekymras öfver, huru de skola få sin bärgning. Och det är besynnerligt, att inga af våra troende läkare vilja blifva missionärer. Vi hörde i söndags, att det i Kina finnes 2 millioner kineser på hvarje läkare. Om vi genomsöka alla världens missionsfält, så skola vi icke anträffa någon svensk utbildad läkare. Vi skola väl träffa några hundra läkaremissionärer, men icke en enda, som fått sin utbildning i Sverige. Borde ej de troende läkarne taga till böneämne, att Gud ville uppväcka någon bland dem, som blefve villig att gå ut? Och huru många skulle sedan för öfrigt ej kunna gå! Hvad är väl anledningen till, att så få gå ut af dem, som, om Guds ande finge uppfylla dem, hafva förutsättningar att blifva goda missionärer? Månne icke detta till stor del beror därpå, att de ej fattat betydelsen af sitt lif? De besinna icke, att deras lif är en sådd för evigheten, utan tyckas hafva till mål för sin sträfvan att få det så bekvämt och behagligt här på jorden som möjligt. Inför världens ögon är sådant högt och stort, men är det väl detta också inför Guds ögon? Tänk, huru många de äro, som
förslösa sitt lif, hvilka kunde blifva till oerhörd välsignelse för Herren och hans förlorade barn bland hedningarne!
Kristna föräldrar böra uppmuntra sina barn att intressera sig för missionen genom att tillhandahålla dem
missionstid-ningar och annan lämplig missionslitteratur. Blifva vi själfva mycket intresserade, skola vi nog finna upp medel, som kunna väcka dem till innerligt intresse. Och barnen hafva verkligen stor känslighet för
hedningarnes nöd. De vilja så gärna höra från missionsfältet.
En missionär besökte en gång en familj, där det fanns en liten flicka. Missionären och flickan blefvo snart goda vänner. Han berättade för henne om hednabarnen. Då hon skulle gå till hvila på kvällen, sade hon till sin moder:
»Mamma, väck mig i morgon bittida, innan missionären reser». Han reste emellertid ganska tidigt och föräldrarne nändes ej väcka sin lilla flicka. Då hon vaknade, frågade hon efter missionären. Han hade rest. Då begynte den lilla att bittert gråta, och, då man frågade henne, hvarför hon grät, svarade hon, att hon hade 5 öre, som hon ville sända till hedningarne. Föräldrarne rördes däraf, och fadern sände gåfvan till missionären och berättade för honom, huru gärna hans flicka ville gifva sin gåfva till hednabarnen. Missionären köpte en liten traktat för slanten, hvilken han sedan öfversatte, och det dröjde ej länge, förrän genom denna en själ fördes till tron på Herren Jesus.
Kan ej mera medel gifvas för missionen i Kina? Om vi fatta det såsom en nåd att få gifva, så att vi bedja med mycken enträgenhet om den ynnesten att få deltaga i undsättningen till de heliga, så skall oändligt mycket mera kunna gifvas för missionen i allmänhet och äfven för Kina. Intresse behöfves, det är sant. Där det finnes kärlek, där finnes det ock utvägar. — Jag hörde för en par år sedan talas om en gosse i Dalarne. Han var fattig, men han älskade Jesus och ville gärna göra något för befrämjandet af hans rike. Sedan rågen var skuren och åkrarna räfsade, tog han ett kärl och begaf sig ut på åkern för att plocka upp de korn, som lågo här och där. På så sätt erhöll han omkring en kanna råg. Den ville han gifva, då missionsauktionen skulle hållas. Han gjorde så, och, då vännerna fingo veta, hvad den lille gossen gjort, rördes deras hjärtan, och de ropade in rågkannan, den eneefter den andre, så att den inbragte mera, än hvad flera tunnor råg skulle hafva kostat.
Det berättas ifrån Norge, huru allmänt folket där intresserar sig för den yttre missionen. Fiskarena hafva vissa nät, som de kalla missionsnät. All den fisk, de få i dessa nät, säljes för missionen. Om man går bland
boskapshjordarna vid fäbodarna, ser man får, som hafva ett rödt kors öfver nacken. Hvad betyder väl detta? Jo, det är ett missionsfår. All den ull, som detta får bär, säljes för missionen, och, då fåret sedan slaktas, säljes dess kropp för samma ändamål. Och bönderna hafva åkertegar, som de kalla för sina missionsfält, och allt, som växer på dessa, säljes för missionen.
Men ännu en berättelse, som rört mig djupt, vill jag omtala. En liten fattig gosse satt en dag och läste i sin bibel.
Rätt som han var sysselsatt därmed, utropade han: »Mamma, mamma, jag är så lycklig, och så linkade han till sin moder och lade sitt hufvud i hennes knä, där hon satt vid fönstret, sysselsatt med sömnad. Modern kände härvid såsom om ett svärd hade genomborrat hennes själ, ty hon trodde, att hennes gosse var olycklig. Han var sjuk och en krympling, och hon var fattig, så att gossen ofta fick hungra och frysa. Hon var så fattig, att hon ej kunde förse honom tillräckligt med mat och varma kläder, som kunde hålla hans lilla krumpna kropp varm. Hon lade sin hand på gossens hufvud och frågade honom, hvarför han kände sig så lycklig. »Jo», sade han, »jag har läst i bibeln, och jag ser, huru Gud älskar människorna, fastän de äro så onda. Och nu älskar jag Gud och Jesus, och vet, mamma, att jag vill göra något för Jesus.»
»Hvad skulle du kunna göra för Jesus?» frågade modern, »du är sjuk och fattig; icke kan du göra något för honom.»
»Ja, det är sant, mamma, icke kan jag göra mycket, men, om jag hade en sparbössa, så skulle jag kunna samla litet penningar för hedningarne. Något annat tror jag ej, att jag skulle kunna göra.»»Låt de rika sköta den saken, de kunna lätt undvara några kronor».
»Ja men, mamma», svarade gossen och såg med sina trofasta ögon in i moderns ansikte, »jag skall icke lefva länge men vill dock så gärna göra något för Jesus. Tror ej mamma, att mamma kunde skaffa mig en
missionssparbössa?»
»Jo, nog kunde jag det, men du får ej tigga penningar.»
»Nej, jag skall förtjäna penningar. Jag skall bedja far, att jag får litet ved, och så skall jag spänta
tändvirkesbuntar och sälja för missionen. Modern skaffade honom en sparbössa, och fadern gaf honom vedträn, och han begynte sitt arbete. Han satte sparbössan i fönstret och gjorde en ask af papp, som han ställde bredvid och präntade på denna: »För missionen», och så satte han sina små buntar i asken. Då missionsvänner gingo förbi den ringa boningen och sågo, att där stod en ask med tändvirkesbuntar, som voro till salu för missionen, grepos deras hjärtan, och många gingo in för att göra sina uppköp, hvarvid de lade betalningen i sparbössan.
Det fortgick så en tid, och så skulle ett missionsmöte hållas i staden. Många skyndade upp till kyrkan för att höra evangelium förkunnas och erhålla meddelanden från missionsfältet. Bland de besökande var också en
arbetarehustru, som var klädd i en svart hufvudduk. Då sparbössorna efteråt skulle lämnas till missionskassören, kom hon fram med en sparbössa i sin hand. »Jag skall bedja», sade hon, »att få lämna min lille gosses sparbössa.
Han älskade Jesus och ville så gärna göra något för honom», och därpå brast hon ut i häftig gråt.
Missionskassören såg på henne och frågade: »Är den lille fattige gossen i Målaregränd eder son?» Kvinnan svarade under snyftningar: »Han är död nu. Han var sjuk endast en vecka, och de sista dagarna måste jag stödja honom med kuddar under armarna, ty han älskade Jesus så innerligt, sade han, att han ville spänta
tändvirkesbuntar för honom.» Missionskassören vardt djupt gripen, öppnade sparbössan och fann den innehålla 12 kronor och några ören.Om detta sinne funnes hos våra kära troende, skulle millioner kunna samlas för missionen i vårt land. Jag är viss, att, om detta sinne denna dag besjälade missionsvännerna i Stockholm, så skulle i morgon många tusen kronor inflyta till missionskassorna. Och dessa vänner skulle ändå hafva öfver nog.
De skulle känna sig lyckligare, och vinsten skulle blifva stor både för dem själfva, för Gud och för hedningarne.
Må hvar och en gå hem och fråga: Herre, hvad vill du, att jag skall göra? Det är under personlig gemenskap med Gud, som vi skola taga reda på, hvad vi skola gifva för hans sak.
Och så må bönen för missionen ej glömmas. Hvad kan väl ytterligare göras med afseende härpå? Ack, mycket, mycket! Det är den ingående, uthålliga bönen, som utvecklar missionsintresset. Det är omöjligt att vara en sann bedjare, att fortgå i bön och icke på samma gång blifva mera intresserad för missionen. Under bönelifvet kommer Kristi vilja, känsla och sinne så öfver oss, att hans hjärtesak måste blifva vår hjärtesak. Det kännes då i hela vår varelse ett behof att få hjälpa till, att på något sätt kunna gagna och tjäna missionen. Herren manade också sina lärjungar att bedja, ty han visste, att, om de blott ville göra detta, skulle de blifva ännu mera
intresserade. Må Herren inspirera oss med sin ande, så att vi själfva bedja och uppmuntra våra barn att bedja för missionen. Måtte vi genom vårt exempel beveka våra umgängesvänner att bedja för missionen, då de få känna den missionsande, som är öfver oss, samt komma våra församlingar, ifall vi äro predikanter, att blifva verkliga bönehärdar för missionen, hvarifrån de heligas böner alltjämt uppstiga till Gud om förlossning för hedningarne ur deras outsägliga träldom. Jag skulle vilja föreslå, att man bildade små bönecirklar för missionen. Dessa cirklar kunde bestå af flera eller färre medlemmar, allt eftersom förhållandena göra det möjligt. Man kunde komma tillsamman en gång i veckan till gemensam bön. Ingen är så utan vänner, att han ej kan få någon kamrat, med hvilken han kan förena sig i bön. Huru stor välsignelse skulle ej detta medföra! Visserligenskulle det hafva till följd, att en helig ifver skulle göra sig gällande till förmån för missionen.
Men huru skola vi blifva så intresserade för missionen? Huru skola våra unga bröder och systrar lifvas att försaka för Jesus och att gå ut med lifvets ord? Huru skola vi kunna öfverflöda till sådan rikedom af gifmildhet? Huru skola vi kunna bedja så, att till svar på våra böner välsignelse med förlossning, lif och salighet må strömma ut öfver de döende skarorna? Jo, jag vill visa eder sättet, ty I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika. Skåden djupt, djupt in i detta, och det skall börja röra sig i edra själar, det skall blifva eder varmt om hjärtat, ja, så varmt, att I skolen blifva
redebogna att göra, hvad helst eder frälsare befaller eder. Ja, än mer, det skall blifva eder mat att få arbeta för de arma hedningarnes frälsning.
Jag vill inskärpa detta än vidare genom en liten berättelse. På en affärsresa såg en engelsk köpman en liten
slafgosse, till hvilken han kände sig innerligt dragen, och han började umgås med den tanken att friköpa honom.
Han bjöd en stor summa för honom men afvisades. Efter några dagar bjöd han en ännu större, och då lyckades det. Affären var afslutad och kontraktet undertecknadt. Då gick köpmannen fram till den lille gossen, som stod där helt förskräckt, räckte kontraktet till honom och sade: »Jag har köpt dig fri, du är fri för hela ditt lif.» Gossen såg upp uti sin återlösares ansikte, kastade sig sedan ned till hans fötter, omfamnande dem och sade: »Massa, massa, har du köpt mig fri, så låt mig få blifva din slaf evinnerligen». Köpmannens kärlekshandling hade så gripit gossens hjärta, att hela hans inre uppfylldes af ett enda behof, nämligen att få tjäna den herre, som gifvit ut så mycket för hans frihet.
Mina vänner, vi äro igenlösta icke med förgängliga ting, icke med silfver och guld utan med Kristi dyra blod, såsom ett obesmittadt lamms. Om vi skåda in i detta, huru innerligtskall ej vårt behof att få tjäna honom blifva, att få vinna dem för honom, hvilka han älskar, och som han löst med sitt blod! Mycket, mycket kan göras för att missionsintresset för Kina än vidare må väckas och utvecklas bland vårt folk. Må Herren gifva oss nåd att taga vara på tiden och tillfällena. Ja, låtom oss verka, medan dagen är; natten kommer snart, då ingen kan verka. Då erbjudas oss inga tillfällen vidare till helig tjänst.
—