TJUGONDESJUNDE KAPITLET.
Opieasylverksamheten.
Af Fröken Fredrika Hallin.
För något öfver hundra år sedan var opium knappast kändt i Kina. All införsel däraf var af regeringen
strängeligen förbjuden. Hvarje uns opium, som då fanns i landet, var därför insmugladt. Nu däremot möter man långt in i landet stora karavaner, lastade med denna vara. När jag första gången reste genom provinsen Shan-si till Uin-ch'eng den svåra vägen öfver Lingtse-passet, blef jag och mitt sällskap hindrade i två timmars tid af omkring 20 vagnar, tungt lastade med opium. Vi skulle utför backen, de skulle uppför. Vägen var så smal, att vi ej kunde komma förbi hvarandra. De 5 å 6 djuren, som voro spända för hvarje vagn, förmådde ej draga den uppför den svåraste branten, utan lika många djur måste tagas till hjälp. Det gick likväl ej utan ett förskräckligt hojtande och slag af en mängd piskor. Detta upprepades med hvarje vagn. Det var första gången, jag bevittnade ett dylikt djurplågeri, och det gjorde på mig ett outplånligt intryck, särdeles emedan det skedde för att föra in det förhatliga opiet.
Hvilken är orsaken till, att sådant, som endast länder till nationens fördärf, införes i sådan mängd i landet? — Kina har blifvit tvingadt att mottaga det dödande giftet.Ostindiska handelskompaniet såg redan på förhand, hvilken ofantlig vinst opiehandeln med Kina skulle inbringa, och började att olofligt föra det från Indien till kinesiska hamnar. Kinesiska regeringen protesterade och sökte på allt sätt förhindra det, men hennes protester och hennes motstånd bemöttes af engelsmännen med förödande krig och utpressning af stora penningsummor, som i hög grad utmattade landet. Understödt af engelska regeringen tvingade handelskompaniet slutligen Kina att tillåta införsel af opium till alla delar af landet. Således är det en kristen nation, som är skyldig till detta brott, till
den förbannelse, som nu hvilar öfver Kina.
Opium är den torkade saften, som utsipprar genom skåror, som skäras i opieplantans fröhus. Den gråbruna massan afskrapas och hopsamlas omsorgsfullt. Detta råmaterial beredes genom kokning i vatten, filtrering och afdunstning för att användas till rökning.
Kineserna hafva själfva på senare åren börjat odla opium i ganska stor mängd. På slätterna ser man med bedröfvelse hela åkerfält bevuxna med den olycksbringande plantan, som i händelse af dålig sädesskörd äfven blir orsak till hungersnöd bland folket. Ej heller minskas införseln af opium genom den inhemska odlingen. Den enda förmånen tyckes vara, att det kan fås något billigare, ifall detta kan anses vara en förmån. Kostnaden för det opium, som årligen införes från Indien till Kina, beräknades för 10 år sedan till en summa af 16,800,000 pund sterling. Dessutom användes inhemskt opium för ungefär halfva denna summa, alltså tillsamman omkring 25,000,000 pund sterling.
Förbrukningen sker på flera sätt. De förmögnare, som endast röka sitt opium och bortkasta askan, som innehåller flera farliga gifter, äro de, som komma lättast undan. De fattiga röka vanligen äfven askan. När krafvet blir stort och kassan klen, börjar man äta opium, hvilket kineserna anse verka tio gånger så starkt som rökandet. Ofta går det till slut därhän, att man äter äfven askan.Opium verkar först upplifvande men i längden förslappande på både själ och kropp. Opierökare blifva tröga, lata och likgiltiga, matsmältningen försvagas och aptiten minskas. Hela kroppen försvagas och blir mer och mer mottaglig för allehanda sjukdomar. Någon har sagt, att det ej är så mycket mannen, som äter opium, utan opium, som äter mannen.
Orsakerna till opierökandet äro dels sjukdom, dels exemplets makt. Sonen ser fadern röka, tjänaren husbonden.
Vänner och kamrater locka och bjuda, och det blir svårt att motstå lockelsen. »Den där törs icke röka», säga de,
»ty han är rädd för att få bannor af sin hustru.» — »Du är frusen och mår illa», säga de till en annan, »rök bara litet opium, så går det öfver.» Jag tror, att de flesta ibland den arbetande klassen hafva börjat begagna opium för sjukdom. Plågorna försvinna, och den sjuke erfar en känsla af välbefinnande.
Bruket af opium har i våra dagar nått en oerhörd utbredning i Kina. En af Kina Inland missionens missionärer skref för några år sedan från Uinnau: »Vårt arbete är bland spillrorna af en nation, ruinerad af engelsmännen. I denna provins, en af de största i Kina, är det ett allmänt erkändt faktum, att af 10 personer 7 å 8 röka opium.
Somliga gå så långt, att de säga 9 af 10. Efter min egen erfarenhet skulle jag tro, att den senare beräkningen kan vara lika riktig som den iörra. Ett stort antal af kvinnorna röker. Mandarinerna röka, och deras biträden göra det utan undantag. Jag har hört, att barn födas med opiebegär.» I provinserna Shan-si, Shen-si och Ho-nan är förhållandet just detsamma. Somliga mödrar bruka blåsa in opierök i de små barnens mun, då de äro oroliga.
Opierökaren använder i början blott en helt liten dos, men, när han hållit på en tid, måste han öka kvantiteten. Så ökas tid efter annan den dagligen använda dosen. Det dröjer ej länge, förrän hans omgifning märker, att han är förändrad. Hans hy blir gulaktig. Då tiden för den vanliga rökningen kommer, blir han nervös och ur stånd att sköta sina göromål. När det kommit så långt, söker mången att upphöramed användningen af opium. Det är i synnerhet fallet bland arbetsklassen, som ej har råd till några extra utgifter. Han fattar ett allvarligt beslut att lämna opium men märker, att det är svårare, än han trodde, att slita af bojan. Då begäret kommer öfver honom, känner han sig högst olycklig. Han svettas och gäspar oupphörligt. Arbeta kan han icke, saknar aptit och kan ej heller sofva. Ryggen värker, hufvudet värker, hela kroppen värker, och benens muskler rycka spasmodiskt. Så tillkommer diarré eller dysenteri. I sin förtviflan flyr han tillbaka till sin opiepipa. Om en kort stund hafva hans obehag försvunnit; han faller i sömn och vaknar på morgonen med den tanken, att det är omöjligt för honom att sluta upp. Opium har blifvit hans herre och han dess slaf. De finnas, som sälja kläder, egendom, hustru och barn för att tillfredsställa detta kraf. Däraf kan man förstå, hvilken oerhörd makt det har öfver sina offer.
Folket har nu haft tid att inse de fördärfliga följderna af opium. De hafva sett många familjer ruinerade genom dess bruk. Opierökaren märker, att hans kassa smälter ihop år ifrån år. Ganska allmänt förnimmes ett allvarligt begär att blifva kvitt opium. När man är ute på resor, tillfrågas man, hvar man kommer: »Kan ni hjälpa oss af med opium? Kan Jesus frälsa oss därifrån, så vilja vi tro på honom.» Den vanligaste orsaken, hvarför en
opierökare vill upphöra därmed, är, som redan är nämndt, att han ej har råd därtill. Men där kan äfven vara någon annan orsak. Någon söker t. ex. en god anställning. Men de vilja ej hafva en opierökare. Han vill därför blifva afvand. En annan ser, att hans hälsa lider och fruktar därför. Somliga blifva öfvertygade om, att det är synd, och vilja omvända sig o. s. v.
För att hjälpa dem, som själfva önska upphöra med opium, hafva opieasyler inrättats och varit i verksamhet sedan lång tid tillbaka i många af Kinas större städer. Nu för tiden har nästan hvarje missionär i de mest
opieförbrukande provinserna en eller flera opieasyler i sitt distrikt. I somliga asylerär inträdet fritt eller också fordras någon obetydlig afgift. I andra däremot betalas en bestämd summa vid inträdet, tillräcklig för patientens behof af medicin och föda under afvänj-ningstiden. Man har funnit, att det ej medför något godt resultat att afvänja för intet. Men å andra sidan är det farligt att sätta afgiften så hög, att det blir den alla ringaste förtjänst därpå. Hellre må man riskera någon liten förlust än att på minsta sätt gifva anledning till, att infödda kristna medhjälpare och asylföreståndare falla i den snaran att göra afvänjning från opium till en vinstgifvande affär.
Girigheten uppväckes lätt äfven hos den kristne kinesen.
Afvänjandet från opium kan ske antingen 1) hastigt, under 10 till högst 20 dagar, eller 2) långsamt, under 1 å 2 månader. Det förstnämnda sättet orsakar patienten mycket lidande, och han blir därigenom ur stånd att lyssna till sanningen eller med något intresse bevista gudstjänsten. Han går miste om den andliga välsignelsen. Detta sätt är därför ej att rekommendera utan hellre det långsamma afvänjandet, hvarvid lidandet är af en jämförelsevis lindrig art. Det är lättare att sköta dessa. De kunna med intresse taga del i gudstjänsten, och man har då längre tid att.
undervisa och söka öfvertyga dem om sanningen. Och det är ju den andliga välsignelsen, som är hufvudändamålet med missionärernas opie-asyler.
Biblar och traktater böra finnas i asylen äfvensom andra goda böcker, om man har sådana, samt tidningar, tafvelböcker och kartor.
Om man vill upprätta en opieasyl, måste man först se sig om efter en passande lokal, därnäst en bra och pålitlig kock och en föreståndare. Missionären är naturligtvis själf den egentlige föreståndaren, men han måste likväl vara biträdd af en infödd. Till biträdande föreståndare bör ej antagas någon annan än en döpt kristen, som är pålitlig, har ett stadgadt väsen och en någorlunda god bibelkunskap. Han bör om möjligt kunna sjunga, ty sången upplifvar dem mycket, och deflesta patienter tycka om att få lära sig sjunga våra sånger. Bäst är, om antalet patienter vid en mindre asyl ej öfverstiger 20 på en gång. Skall man hafva opieasyl äfven för kvinnor, måste man hafva en särskild gård för dem.
Vi hafva i våra opieasyler haft ända till 30 män eller mera på en gång, men det har varit därför, att man ej kunnat motstå deras enträgna böner att blifva intagna. Jag tror dock, att man med ett så stort antal ej kan ägna tillräcklig tid åt hvar och en, såsom man borde, nämligen för samtal och bön samt undervisning.
De, som komma till våra opieasyler, visa därmed, att de hafva förtroende för oss, och jag tror, att vi aldrig hafva ett så gynnsamt tillfälle att öfvertyga människor om sanningen som under den tid, de vistas i asylen. Asylerna hållas stängda under den varma årstiden. Bästa tiden att afvänja är från och med november till och med februari månad.
Innan en opiepatient mottages i asylen, måste han genomgå en noggrann undersökning, om han för något opium med sig, hvilket i sådant fall fråntages honom. Ibland händer det, att de hafva sådant, t. o. m. insydt i kläderna.
Oaktadt sträng tillsyn i asylen skaffa sig likväl somliga opium under afvänjningstiden. Deras afvänjning blir i så fall ej verklig.
Till stor skada är det myckna säljandet af inhemsk och utländsk medicin, som föregifves skola kurera de stackars opie-offren. Alla olika slag af inhemsk medicin innehålla opium i form af aska. Den utländska innehåller morfin.
Försäljarne häraf göra goda affärer, men köparne blifva grundligt bedragna. De säga med en viss tillfredsställelse:
»Jag har nu lagt bort opium och tar i stället medicin.» En af våra troende kvinnor förklarade helt frimodigt, att hon lagt bort opium, sedan hon blef troende. Men efter en tid befanns det, att hon beständigt hade ett slags svarta
piller, som hon tog in. Missionären, hvars tjänarinna hon var, sade, att hon borde sluta med dessa, och lofvade att afvänja henne. Först efter mycken möda ochupprepade försök lyckades det att helt och hållet afvänja henne därifrån.
I asylen hålles söndagsgudstjänst samt daglig morgon- och aftonbön. Patienterna få under dagens lopp själfva läsa de i asylen befintliga böckerna, de få lära sånger utantill och sjunga. Exempel gifvas äfven på sådana, som utan medicin endast genom bönens makt och undervisning om frälsningens väg blifvit befriade ur opieslafveriet.
Gamla och svaga personer blifva ofta sjuka, då det lider mot slutet af afvänjningstiden. Stundom kan äfven döden blifva en följd däraf. Om någon dör i asylen, så kanske man blir tvungen att bekosta likkista och be-grafning. Så hände det en gång på en engelsk missionsstation. Patienterna stanna i asylen i allmänhet omkring en månad. De flesta af dem äro mycket tacksamma, ty de se, att vi vilja dem väl. Jag har hört somliga säga, att icke ens i sina egna hem hafva de fått röna så mycken kärlek som i opieasylen. Stackars kineser! De äro ej bortskämda med kärleksbevis.
Många säga: »Ja, livad tjänar det ändå till att hafva opie-asyler, de flesta af dem, som blifva afvanda, gå förr eller senare tillbaka till sitt opium?» Låt vara, att de flesta börja med opium igen, några blifva likväl helt frälsta och komma till en sann omvändelse och tro. Af dem, som under årens lopp blifvit afvanda af missionärerna, hafva många blifvit värdefulla arbetare i Herrens vingård. Af de 500 församlingsmedlemmar, som staden Hung-tung i provinsen Shan-si för närvarande äger, äro de flesta vunna genom den kinesiske pastorn Hsi. Han är nu ingången i hvilan, men hans påbegynta verk har upptagits af nästan hvarje missionär i provinsen. Hvad angår dem, som icke blifva bestående, så hafva de åtminstone hört frälsningens väg så, som de eljest icke hade kunnat få höra den, och de hafva sett, att missionärerna hafva hjärta för deras nöd. Äfven dessa skola, då de lämna asylen, vittna om, hvad de hört och sett, och därigenom bidraga att sprida evangelium.
Till slut vill jag säga några ord om de i Kina så vanliga själfmorden medelst opieförgiftning. De förekomma ien förfärande mängd och ökas år efter år. Opium är det medel, som nu för tiden mest användes vid själfmord, emedan det erhålles så lätt, och emedan dess verkan är säkrare och mindre våldsam än andra gifter. Orsakerna till själfmord äro ofta gräl mellan man och hustru, svärmödrars grymma behandling! af sina sonhustrur, skulder, fattigdom, sorger m. m. Ibland är det blott en småsak, som är orsaken. Hämndbegär ligger ofta till grund för deras själfmord, ty kinesen tror, att den dödes ande skall kunna skada den lefvande, som varit orsaken till
själfmordet. Ofta. härleder sig de efterlefvandes ifver att rädda sådana personer blott af önskan att undvika denna olycka.
—