TJUGONDEANDRA KAPITLET.
Evangelistverksamheten i Kina.
Af A. Andersson.
»Men när han såg folkskarorna, varkunnade han sig öfver dem, emedan de voro misshandlade och öfvergifna såsom får, som icke hafva någon herde.
Då sade han till sina lärjungar: Skörden är mycken, men arbetarne äro få.
Bedjen fördenskull skördens Herre, att han utsänder arbetare till sin skörd.»
Matt. 9: 36—38.
Evangelistverksamheten i Kina är utan gensägelse af den allra största betydelse för missionens framgångsrika bedrifvande. Denna gren af missionsverksamheten utföres på två olika sätt: dels genom verksamheten i gatkapell och predikolokaler i allmänhet, dels genom att resa omkring och efter Jesu föredöme gå från stad till stad och från by till by med evangelii glada budskap. I gatkapellen hafva vi vanligen en infödd evangelisk som icke blott är missionären behjälplig med att predika under de regelbundna dagliga mötena utan äfven dessemellan tageremot och samtalar med de besökande. Dessutom finnes genom de olika bibelsällskapens försorg och frikostighet ett rikt förråd af nya testamenten och delar däraf samt andra goda böcker och traktater till fabelaktigt billigt pris att tillgå. Dessa evangelisters arbete är i sanning till stor välsignelse. De icke blott utså evangelii säd i de besökandes hjärtan utan undanröja äfven de många fördomar och galna föreställningar, som finnas inrotade i folkets sinnen mot allt utländskt. Att missionärerna taga ut ögon och hjärta på barn och däraf bereda medicin, är en allmänt utbredd tro bland folket. Man tror, att missionärerna koka fotogen af döda kroppar och hafva förmåga att se ned i jordens gömmor och framleta fördolda skatter, att de störa de aflidnas andar samt för öfrigt taga bort deras tomtebo lycka och åstadkomma en rubbning i tingens ordning o. s. v. i oändlighet. Då människorna äro fulla af sådana föreställningar, är det klart, att missionärens predikan icke gör djupt intryck. Genom samtal med de infödda evangelisterna häfvas dessa djupt inrotade vidskepliga fördomar, och i stället inympas sanna föreställningar om »Jesus-lärans» själfuppoffrande innebörd, som framträder i missionärernas lif och arbete.
Det gifves otaliga vittnesbörd om, huru rikt välsignadt detta arbete blifvit. Vi hade en liten tid en gammal gudfruktig evangelist på besök hos oss. Han hade dagligen för vana att gå ut på f. m. en stund och sälja böcker och traktater. Då brukade han inbjuda till samtalsmöte dem, han ansåg vara intresserade. Följden blef, att stora skaror dagligen kommo till hans rum. Och det var mycket intressant att se, huru intagna af nyfikenhet och förvåning dessa okunniga konfucianistiska afgudadyrkare voro, där de sutto uppkrupna på lerbankar, som tjäna både till stol och säng, ifrigt lyssnande till sanningens ord och allt emellanåt tagande djupa klunkar ur den oumbärliga tekannan. Då en missionär blifvit nog lycklig att få såsom medhjälpare en trogen infödd evangelist, har mycket vunnits. Man kan med ett ord säga, attdet gifver en viss fasthet åt hela missionsarbetet. Detta erkännes äfven af hvarje missionär, som varit i tillfälle att pröfva på detsamma. Men att få dessa persöner är i sanning ingen lätt sak. Många finnas, som för penningar gärna »predika läran», som de säga. Dessa åstadkomma naturligtvis mycket ondt och äro svåra hinder för Guds rikes utbredande. Men dessa verkligt troende män, som af rent uppsåt frambära lifvets glada budskap bland sitt folk, äro i sanning få.
Jag red en gång 100 svenska mil fram och åter och besökte därunder 12 missions station er i tanke att finna någon troende man, lämplig till evangelist, men fick återvända hem utan att hafva funnit någon. Ett allmänt böneämne bland Guds för Kinas frälsning arbetande folk bör blifva att få trogna infödda evangelister, som äro villiga att offra sig för Jesu rikssak och sitt folks väl. Det är för hvar och en, som känner de kinesiska
nationalegenheterna, klart som dagen, att Kina aldrig kan evangeliseras endast af europeiska missionärer. Dessa behöfva till medarbetare infödda kristna, som föra en helig umgängelse, och då skall missionsarbetet gå framåt med en fart, hvarom vi nu näppeligen kunna göra oss en föreställning. Jag skall aldrig glömma ett tillfälle, då vi tre svenska missionärer och två infödda evangelister voro tillsamman. En af missionärerna hade talat med andens smörjelse, och det syntes gripa folkets hjärtan. En medelålders man med glasögon på näsan och myndig min stod i hopen. Sedan han lyssnat en god stund, sade han: »Det är goda ord, mycket goda ord, men se, han är
utländing». En af evangelisterna reste sig och sade: »Se på mig; är jag kines eller utländing?» Kines, vårt folk, blef svaret. Han talade sedan en stund om sitt forna lif i afguderi och synd och sitt närvarande lyckliga lif i tron på Jesus. Det var med stor rörelse vi sågo, hvilket märkligt intryck detta enkla vittnesbörd gjorde på alla de närvarande. Den förut så myndige, glasögonprydde herrn tog glasögonen af näsan och torkade tårarna ur ögonen med sin långa rockärm sägande: »När någon af vårt folk tror påJesus, talar han lika goda ord som utländingarne, som predika Jesus-läran.»
En man i den stad, där jag bodde, hade varit en förfallen opierökare, spelare och slagskämpe. Han fick höra evangelium, blef troende, döpt och undervisad i Guds ord samt upptagen till medhjälpare och evangelist på en annan plats. Då han kom på besök och predikade hos oss, brukade han vanligtvis fråga, om folket kom ihåg någon med det och det namnet. Ja visst, den usla människan kommo alla ihåg. »Det är just jag det», brukade han säga. »Är du Mav-hai (hans gossnamn)? Omöjligt!» Då han omsider lyckades öfvertyga dem om sannfärdigheten af sitt påstående, kände deras förvåning inga gränser. Sådana lefvande exempel på evangelii omskapande makt hafva större verkan än någonting annat.
Men vi vilja nu stanna en stund vid den verksamhet, som bedrifves af resande evangelister. Till dessa kunna missionärerna i allmänhet också räknas. Dessa resor äro i högsta grad ansträngande och farliga. Pauli ord i 2 Kor.
11: 26, 27 gå i bokstaflig uppfyllelse på hvarje resande evangelii vittne i Kina. De yttre förhållandena äro dock ganska olika i olika delar af landet. I de nordliga provinserna har man att välja mellan att tillryggalägga vägen till fots eller att rida på häst eller åsna. Där finnes äfven ett mycket tungt, klumpigt åkdon, som dragés af hästar, oxar eller åsnor, men på grund af vägarnas och åkdonets dåliga beskaffenhet föredrager man de först nämnda sätten att färdas. I mellersta delen af landet färdas man mycket på floder i små båtar och på landet i skottkärror, hvilka äro de enda åkdon, som kunna trafikera de smala gångstigarna. En stor svårighet vid dessa evangelistresor är, att man måste taga med tunga bördor af kinesiska mynt, s. k. cash. Det finnes endast en sorts mynt i landet, alla af samma värde. 3—4 sådana mynt hafva ungefär ett öres värde. Ofta får man taga med flera tusen sådana mynt samt några hundra böcker och traktater jämte filt och täcke på en evangelistresa, som räcker två eller tre veckor.
Detblir en försvarlig börda för en häst eller åsna. Så utrustad begifver man sig ut till de stora, folkrika städer och byar, som ligga på de ändlösa slätterna. Att man blir bemött på olika sätt, faller af sig själft. På somliga ställen blir man mottagen med öppna armar, men på andra däremot stänga de igen siaa dörrar och drifva med srauts- och stenkastning ut inissionären ur byn. Ja, man må väl säga, att det är ett stort under, att icke flera missionärer och infödda medhjälpare skadas till lif och lem, än hvad fallet är. Då evangelisten kommit in i en by, brukar han på någon öppen plats sätta ned sin bokpåse, och genast samlas stora skaror för att höra. Vanligtvis lyssna skarorna med uppmärksamhet till det glada budskapet, som de aldrig förr hafva hört, och som de följaktligen mera af förvåning än intresse spörja om och söka få reda på. Många nya testamenten och delar däraf säljas vanligen vid sådana tillfällen. Genom läsningen af Guds ord, som på detta sätt sprides, utsås en säd, som nog så småningom bär rik frukt.
En evangelist kom en gång till en större köping och predikade på gatorna. Bland åhörareskaran stod en medelålders man och lyssnade, som hade det gällt att uppfånga hvarje ord. Hvart evangelisten gick, följde mannen efter hela dagen, och, då aftonen kom, följde han evangelisten in på natthärberget och omtalade sin enkla men rörande historia. Han hade på något sätt fått ett evangelium och flitigt läst detsamma men förstod intet af hvad han läste. Dock hade alltid underliga känslor trängt sig in på honom hvarje gång, han läste i sin bok. En obestämd längtan fyllde hans själ och dref honom att oroligt irra omkring utan något visst mål, och nu hade han kommit i tillfälle att höra om Jesus, som hans underliga bok talade om. Se där orsaken, hvarför han så träget följt evangelisten efter hela dagen. Glädjen var stor å ömse sidor, och efter någon tids förlopp kom mannen ned till en missionsstation, blef undervisad, döpt och upptagen i församlingen samt förblef en trofast Jesu efterföljare till sitt lifs slut.En skollärare hade vid ett tillfälle köpt ett nytt testamente och hört något om Jesus men förstod intet af hvad han hört eller läst. En dag blef begäret att få reda på, hvad meningen var med nya testamentets innehåll, honom för starkt, och trots det långa afståndet af 12 till 15 svenska mil tog han sin påse på ryggen och begaf sig i väg. Sent en afton kom han till vår station. Tjänaren ville icke öppna, emedan han trodde, att det var en
bedragare, som kom för att tillnarra sig penningar genom uppdiktade rörande historier, hvilket de äro riktiga mästare i att spinna ihop. Mannen blef mycket bedröfvad öfver tjänarens afvisande svar och frågade, om det icke var den Jesus-lärans människor, nya testamentet talar om, som bodde där på platsen, och, då tjänaren jakande besvarade frågan och öppnade porten, trädde skolläraren in på gården. Här föll han ned på sina knän, slog sin panna upprepade gånger mot stenläggningen för att betyga sin vördnad för denna heliga plats, och, då missionären trädde ut på gården, upprepades samma rörande syn. O, detta arma, arma folk, så blindt och
okunnigt! Efter några dagar vände mannen tillbaka till sitt hem, glad och tacksam för hvad han fått höra om Jesu kärlek. Vi hoppas, att äfven han på uppståndelsens morgon kommer att tillhöra den skaran, hvars kläder äro tvagna i Lammets blod.
Vi hafva redan talat om, att evangelisterna ofta äro utsatta för förföljelse, ja, hugg och slag. Jag mötte vid ett tillfälle på en resa en evangelist, illa sönderslagen och med sönderslitna kläder. »Har du varit utsatt för röfvare?»
sporde jag. — »Nej», sade han, »jag var i byn där borta och predikade evangelium och sålde böcker, men folket ville icke höra, utan de slogo mig och togo mina böcker samt förstörde dem».
— »Skall du nu anklaga dem för myndigheterna?» sporde jag.
— »O nej, jag skall bedja Jesus förlåta och frälsa dem», sade han. Då denne man, blodig och sönderrifven, böjde sina knän vid vägkanten, innerligt bedjande Gud förbarma sig öfver och ur hedendomens mörker fora hans bundna folk, förstod jag
Kinakonferensen. 16bättre än någonsin Pauli ord i 2 Kor. 5: 13, 14. Ja, Herren gifve oss många infödda medarbetare, som villigt taga korset på sig och följa Mästaren efter.
I hamnstaden Tien-tsin finnes en förening af troende kinesiska studenter emellan 40 å 50 till antalet. Denna förening utsände år 1898 18 af sina medlemmar såsom evangelister och bokspridare till olika delar af landet, en till hvarje af Kinas 18 provinser. Dessutom brukade de på alla lediga stunder gå ut på gatorna och predika evangelium samt sälja böcker. Öfver 20,000 evangelier såldes genom dessa unga, nitiska, för Herrens rikssak arbetande studenter sagda år i och omkring Tien-tsin och Peking under ledning af en amerikansk missionär. Själf var jag i tillfälle att under denna tid ägna mig uteslutande åt denna verksamhet några månader och fick därunder erfara både förföljelser och uppmuntringar, hvilket toge alltför stort utrymme att här beskrifva. Jag må blott säga, att jag under dessa vandringar fick predika evangelium för 10,000-tals människor, och på tre månader såldes omkring 5,000 evangelier eller delar af den heliga skrift.
Till upplysning för församlingar eller enskilda vänner, som möjligen känna sig manade af Herren att underhålla en infödd evangelist i Kina, må här sägas, att underhållet för en sådan varierar emellan 150 å 200 kronor för år, beroende på i hvilken del af landet han bor.
Måtte nu skördens herre sända trogna arbetare i sin myckna skörd, så att en stor skara på uppståndelsens dag måtte inbärgas äfven från Sinims land. Det är vår innerliga bön och önskan.
—