Popgruppen Roxette vann internationell berömmelse med sin sång The
Look 1988. Sången poppade upp i mitt huvud när jag intervjuade
anställda om dricks, då just blicken var ett återkommande tema i intervjuerna när de beskrev hur rasismen upplevdes och gjordes av andra. Det var inte den heterosexuella blicken som Roxette sjöng om, men mer vad den postkoloniala författaren Homi Bhabha kallar för “gaze otherness”:
A desire that, through the repetition of partial presence, which is the basis of mimicry, articulates those disturbances of cultural, racial, and historical difference that menace the narcissistic demand of colonial authority. It is a desire that reverses ‘in part’ the colonial appropriation by now producing a partial vision of the colonizer’s presence (Bhabha 1984:129).
Frantz Fanon (1967) och Homi Bhabha (1984) betonar båda att blicken är central för rasismens praktik och hur rasismen kroppsligt erfars. Fanon beskriver hur det vita barnets blick fixerar honom utifrån en vit blicks imaginära fantasi men också tvingar honom att börja se sig själv som objekt, vilket inte minst påverkar hans syn på sin kropp och den plats den intar. Blicken och dess roll i rasistiska och koloniala praktiker har varit en viktigt utgångpunkt för många analyser inom fält som media, kritiska kulturstudier, feministisk forskning och så vidare. Det paradoxala är att de inte har fått genomslag inom arbetslivsforskningen generellt och interaktivt servicearbete specifikt, trots att just blicken är central för vad de anställdas möter hos kunder. I sin bok, Space Invaders:
Race, Gender and Bodies out of Place, argumenterar författaren Puwar
(2003:40) att blickarna är centrala i skapandet av institutionell rasism. Puwar hävdar att kroppar inte endast rör sig i rummet, utan att de skapar och skapas av de dem. Det är därför möjligt att se:
how both space and the normative bodies of a specific space can create, disturbed by the arrival of Black and Asian bodies in occupations [that] are not historically and conceptually marked out of their ‘natural’ domain” (Puwar 2003:32).
Forskning om inträdet av icke-vita kroppar inom högre professioner är idag ett expanderande forskningsfält (Puwar 2003; Ahmed 2012), denna forskning visar hur organisationerna på olika sätt strävar efter att bibehålla de vitas makt och idén om att professionen skall förkroppsligas genom en vit kropp. Detta görs genom en rad olika strategier som skall sätta de nya kropparna ur plats, eller på plats. De personer jag intervjuat är på ”rätt plats” i den meningen att de befinner sig på en del av arbetsmarknaden där de inte utgör ett undantag, tvärtom är de inom ett yrke där de både som kvinnor och anställda med utländsk bakgrund är vanligast. Men blickarna från både kunder och chefer är fortfarande centrala för att fixera de anställdas kropp och/eller sätta dem på plats. Ayan som är anställd som servitris på en fin restaurang där de flesta av
kunderna är välbärgade beskriver hur kunderna möter henne med förvåning.
Många verkar lite förvirrade. Som om de tänker att jag är på fel plats. Att det här stället är för fint för en sådan som mig. Jag vet inte, kanske är jag lite paranoid, det säger mina kolleger, men jag känner det som att kunderna, inte alla så klart, men att vissa tittar på mig som om de undrar – hur hamnade den här svarta tjejen här.
Ayan upplever att kundernas blick ifrågasatte hennes rätt att vara på denna plats, något som också kom att påverka hennes arbetsvillkor.
Du förstår, dina föräldrar är ju också invandrare. De har lärt oss att vi behöver vara dubbelt så bra, dubbelt så trevliga, jobba dubbelt så hårt. Så är det. Så jag behöver jobba mer för att få dricks så är det. Jag behöver le mer, veta mer om viner och mat, och då ändras deras blick från förvirring till förvåning – hur kan hon veta så mycket om viner?
Ayans berättelse fångar två typer av blickar, den första den överraskade, den andra den förvirrande. Den första tvingade henne att arbeta mer för att visa att hon har rätt att vara på denna särskilda plats. Den andra blicken, den förvirrande, får hon efter att hon (efter att ha arbetat hårdare) verkar övertyga kunderna om att hon är på rätt plats. Detta reproducerar i grunden fortfarande föreställningen om att det är vissa arbetskroppar som kan förkroppsliga professionen på just denna plats. Flera studier har visat att arbeta hårdare är en vanlig strategi bland rasifierade arbetare (Essed 1991; Atewologun & Singh 2010). Det är viktigt att betona att det inte bara är ”kroppar” som är i minoritet som tvingas göra detta – utan alla arbetskroppar som definieras som förkroppsligande av icke-svenskhet, även om de på arbetsplatsen i sig inte är i minoritet.
Medan Ayan upplevt att kunderna gav henne blickar som ifrågasatte hennes förmåga att arbeta i en fin restaurang, talade Farah om en annan blick som försökt placera henne i koloniala fantasier om förtryckta muslimska kvinnor (Scott 2007; Listerborn 2015):
När jag arbetade på (namnet på stället) tittade många av kunderna på mig som om det var synd om mig, eller som att de tyckte det var bra att jag hade ett arbete. Jag inbillande mig kanske, men de kändes som om de tänkte – åh kolla en annan stackars förtryckt invandrartjej som har jobb. Och när de frågade var jag kom ifrån då tyckte de verkligen synd om mig. Och det var inte inbillning, folk frågar mig hela tiden var jag kommer ifrån, om jag är den första i min familj som jobbar. I början svarade jag att
kvinnor i min familj alltid har jobbat, de är läkare men det verkar inte som de kan lyssna på dem så nu när de frågar svarar jag ja, jag är den första som jobbar, ler och säger att jag är jätte glad en massa och sen får jag dricks.
Blicken hon fick kan tolkas som ett utryck för banal nationalism och som bekräftar fantasier om Sverige som ett land där det råder jämställdhet och integration (Magnusson m.fl. 2008). En intressant spänning i citatet finns mellan hopp och acceptans. I början berättar Farah att hon försökte vara ärlig mot kunderna, men att hon sedan insåg att det inte var ärligheten i sig de var ute efter utan att de endast ville bekräfta sina egna bilder av vad hon var. Kundens blickar arbetar aktivt för att tysta hennes berättelse så att hon skall kunna skapas som den ”andra”. Ayan och Farah beskrev hur kunder, genom att titta och fråga dem på olika sätt, ifrågasatte deras plats eller satte dem på plats. Samtidigt betonar båda att det kan vara en form av inbillning eller att de är paranoida. Erfarenheterna av rasism blir patelogiserande och något som de själva ifrågasätter om det verkligen är där (är det inbillning, överdriver de). Detta tolkar jag som ett exempel på hur tystnaden om rasism på arbetsplatsen och identifieringen av rasism som något som drabbar en person (vid ett tillfälle) innebär ett dolt arbetsmiljöproblem som de anställda tvingas bära för sig själva.
Det finns dock situationer då den symboliska blicken förskjutits till öppen aggression, som i Olannas berättelse:
De händer att kunder är rasister, speciellt när de blir fulla, och börjar säga saker som ”vad gör du i Sverige” men det är inte vanligt och när det händer hjälper de andra mig, till och med chefen kan säga emot kunder då. Det är skönt att känna det stödet. Men det finns ju andra saker som du känner – som att kunderna tittar på mig på ett annat sätt, som om de är förvånade över att jag kan göra jobbet, kan prata svenska – den känslan är svårare att beskriva för de andra – du är mer ensam med de blickarna. De rasistiska påhoppen skapade en känsla av solidaritet både med andra anställda som reagerade men också med chefen som sade emot. Diskriminering är enligt lag förbjuden och något som arbetsgivarna är ansvariga för att både arbeta förebyggande med men också skydda sina anställda mot. Medan Olanna fick stöd vid dessa tillfällen upplevde hon samtidigt att kundernas ifrågasättande blickar var svårare att få en förståelse för. Det är blickar som ifrågasätter hennes kunskap och
position. ”The gaze of otherness” syftar som vi har sett till att fixera och förskjuta (och tysta) de anställda, detta tillhör de vardagliga praktiker som de anställda jag har talat med erfar. Alla betonar och berättar om andra former av blickar, vänskapliga, respektfulla, imponerade blickar också, blickar av vänskap och solidaritet med de anställda.
Liknande praktiker av att ”fixera” den andra identifieras av Essers och Tedmanson (2014) i sina analyser av muslimska turkiska affärskvinnor i Nederländerna. De betonar att även om politiska diskurser konstruerar de muslimska kvinnorna som andra, utvecklar kvinnorna olika motståndsstrategier för att utmana dessa processer. I mitt material var leendet en sådan strategi. I Farahs leende mot kunderna som ifrågasatte om hon verkligen var svensk, fanns det inte en resignation eller passivitet, utan snarare tolkar jag det som att det fanns en form för motstånd mot rasism, men samtidigt ett leende som måste finns där för att hon skall kunna få dricksen som hon behövde. Som dessa citat illustrerar har de anställda en varierad repertoar av vad de upplever som fungerande motståndsstrategier. En av de mest vanliga var att le. Det verkade som leende var ett svar på kundernas ofta omöjliga krav och kunders ifrågasättande av dem genom blickar. Studier av motstånd inom servicearbete har utforskat de ofta tysta, osynliga och enskilda formerna av vardagliga subversiva handlingar bland anställda (Prasad & Prasad 2000), och leende kan identifieras som en av dem. Det kan hävdas att leenden (eller att berätta historier) är en motståndsstrategi som risker att reproducera dominans, men det skapar också ett utrymme för kontroll och självständighet. Att namnge rasism i ett land där det fortfarande ofta är kopplat till nazismen och extremhögern, är en motståndshandling som utmanar bilden av Sverige som ett färgblint samhälle (Lundström & Hübinette 2011).