Hot och våld inom skolan har förmodligen existerat sedan den första skolan startades. Men skolan som institution har genomgått otaliga förändringar sedan dess, och i takt med det även hot och våld och dess bakomliggande orsaker. Vad som följer nedan är en analys av hur marknadsanpassningsreformerna från början av 1990-talet kom att påverka förekomsten av hot och våld i de svenska skolorna.
Kommunaliseringen och friskolereformen
Kommunaliseringen av skolorna 1991 omvandlade ett centraliserat utbildningsväsende i Sverige till ett decentraliserat (Skolverket 2009:32). Friskolereformen från 1992 gav upphov till tre olika former av skolor: kommunala, privata och friskolor. De kommunala skolorna fortsatte att vara grundbulten i det svenska undervisningssystemet, medan de privata behöll sin undanskymda plats i detsamma (Böhlmark & Lindahl
2012:8). I det nya systemet nu blev det möjligt för privata aktörer att starta friskolor i privat regi. Till skillnad från riksinternatskolor kunde de vanliga friskolorna inte utkräva en elevavgift från föräldrarna utan finansieringen förblev helt offentlig. Med inspiration från liknande skolreformer från bland annat USA, Storbritannien, Nya Zeeland och Chile, infördes ett skattefinansierat system med så kallade school voucher, eller skolpeng (Fiske & Ladd 2000; Hsieh & Urquiola 2002; Le Grand 2007). Skolpengen, som följer med eleven till den skolan som föräldrarna väljer, motsvarar minst 85 procent av den kommunala kostnaden för en skolelev och kommunerna är skyldiga att betala den till de friskolor som auktoriseras av Skolverket.
I likhet med hemtjänsten var argumentet för reformen inom skolsektorn ”valfrihet”. Den bakomliggande tanken var också att den privata sektorn är ekonomiskt effektivare. Genom frisläppande av entreprenörernas kraft och förmåga skulle man lyfta upp alla skolor, och inte bara friskolorna, till att bli kvalitativt bättre än den gamla skolan. För att överhuvudtaget skapa en undervisningsmarknad var det dock nödvändigt att låta entreprenörerna ta ut en vinst ur verksamheten. Utan den fanns det inte tillräckligt incitament till att bilda nya skolor.
På en fri marknad tävlar de olika producenterna mot varandra om att erbjuda en, i princip, kvalitativt bättre produkt än konkurrenterna, till en mindre produktionskostnad. De entreprenörer som lyckas i denna tävling gynnas av en större efterfrågan på deras produkter, någonting som i sin tur öppnar vägen för högre marknadspriser och därmed högre vinster. Problemen med att betrakta utbildningsväsendet som en marknad är dock många, bland annat för att "produkterna" på denna marknad inte kan likställas med vanliga produkter. Hartman (2011:19), som utgår från Le Grand & Bartlett (1993), betraktar skolväsendet som en kvasimarknad där det redan från början är uteslutet för producenterna att höja priserna för slutprodukterna som svar på en högre efterfrågan. Alla skolor, utom de rent privata, finansieras helt av kommunerna genom skolpengen.
I en broschyr utgiven av Friskolornas Riksförbund (2013) med den passande titeln Vinst inom skolan: därför behövs den och så skapas den, skriver författarna att det gäller för framgångsrika företag "att man får ut mycket av varje satsad krona, och får lite kapital över så att det går att utveckla verksamheten framåt." De skriver också att "företag skapar
vinst på liknande sätt oavsett vilken bransch det tillhör." Skolföretagen har dock inte samma möjlighet som företag på vanliga marknader. Marknadens samspel mellan utbud och efterfråga är här, liksom inom den genom LOV konkurrensutsatta hemtjänsten, satt ur spel och priset för slutprodukten (skolpengen) bestäms av varje kommun. I och med detta återstår bara för företagen att maximalt sänka sina produktionskostnader för att "få ut mycket av varje satsad krona". På en vanlig marknad brukar detta genomföras med hjälp av högre arbetsproduktivitet, lägre arbetskraftskostnader, stordriftsfördelar, eller en kombination av dessa element. Några rader senare i samma broschyr skriver emellertid författarna att "vinst skapas på olika sätt i olika branscher". Några av faktorerna som är betydelsefulla för vinstgivande företag är enligt broschyren en effektiv ledning av verksamheten, en engagerad personal, bättre utnyttjande av resurser med mera. Den gemensamma nämnaren för alla dessa faktorer är att de syftar på att sänka produktionskostnaderna, speciellt på arbetskraften. Så beskriver, till exempel, en högstadielärare sin arbetssituation i en friskola:
Vi har ju också fått så mycket arbetsuppgifter. Vi ska ju jobba 45 timmar i veckan. Man kanske jobbar 60 timmar för att hinna sitt jobb. Och sen är man ganska utmattad också, när man jobbar så mycket, och sen kommer de här arga föräldramejlen och vi ska ju dokumentera så mycket ... och då blir föräldrarna arga för det man skriver också!
Samma intervjuperson längtar efter en idealskola där man kunde trivas: För mig är allt det här kring personalen först och främst (vad) jag skulle vilja ha tillbaka, med skolvärdinnor och vaktmästare och skolsköterskor och kuratorer, och psykologer och allt det där som nästan inte finns längre.
Statistiken visar att personaltätheten och personalens kvalifikation är lägre bland friskolorna, med undantag av de skolor som drivs som stiftelser eller ideella föreningar, jämfört med de kommunala (Vlachos 2011), vilket bland annat bidrar till att minska lönekostnaderna. Till dessa kostnadsbesparande mekanismer ska också läggas till andra åtgärder som till exempel bortrationaliseringar av bibliotek, gymnastiksalar, matsalar och skolgårdar, samt storskalighetsfördelar när det gäller inköp av undervisningsmaterial.
En av de viktigaste mekanismer som möjliggör sänkta produktionskostnader för de mest eftertraktade skolorna (kommunala och friskolor), är relaterad till elevunderlaget. Att skolan lyckas dra till sig elever vars utbildning kräver minsta möjliga resursanvändning är således avgörande för ökade vinstmarginalerna. Dessa elever är mer lönsamma att utbilda eftersom de maximerar skillnaden mellan skolpengen och produktionskostnaden. De är studiemotiverade, har inga inlärningssvårigheter och ger inte upphov till konflikter, varken med lärarna eller sinsemellan. Detta i jämförelse med barn som kräver mer resurser, som till exempel utåtagerande barn, såsom berättas av en lärare i en skola från en marginaliserad förort:
Det är olyckligt att elever som mår så dåligt måste hantera skolvardagen på samma sätt som alla andra elever. (…) Den typen av våld och skador som uppstår på sådana sätt beror på att det inte finns tillräckligt med hjälp att få för såna våldsamma barn. (…) De värsta våldssituationer som jag har varit med om, sett, eller vara inblandad i på nåt sätt det har handlat om elever som har nån typ utav trauma.
En viktig fråga blir därför hur skolorna sorterar mellan ”lönsamma” och ”olönsamma” elever. På en privat skolmarknad skulle föräldrarnas betalningsförmåga utgöra en "naturlig" sorteringsmekanism. På en sådan marknad har privata skolor rätt att vägra elever inträde. Elever som behöver extraresurser utgör emellertid inget problem så länge föräldrarna är beredda att betala för det. En modell där skolorna aktivt väljer sina elever, någonting som är känt som cream skimming (Ahlin 2003:2), har dock inte varit politiskt gångbar i Sverige. Det blev eleverna och deras föräldrar som, genom det fria skolvalet, fick rätt att välja skola, inte tvärtom.
Skolsegregering och det fria skolvalet
Med det fria skolvalet fick de ekonomiska och sociala klyftorna i Sverige fritt utrymme i skolvärlden och ledde, i praktiken, till en faktiskt förekommande cream skimming. Uppdelningen i högt och lågt eftertraktade skolor märks tydligt varje vår när sexåringarnas föräldrar ska välja skola, eller för den delen när det blir dags att söka till gymnasiet. Medan några skolor upplever ett stort ansökningstryck finns det andra där efterfrågan är mycket låg (Mitt i Stockholm 2013).
Det finns flera studier som visar att det fria skolvalet leder till ökad segregation (Skolverket 2003, 2012, 2013; Sikkink & Emerson 2008; Bunar, 2009; Söderström & Uusitalo 2010; Trumberg 2011). Dessa studier lyfter fram skillnader mellan aktiva och passiva föräldrar som relaterar till såväl sociala, kulturella och ekonomiska resurser som bostadssegregation. Den föräldragrupp som aktivt väljer skola visar sig vara den som har tillgång till och förmåga att ta till sig information. Detta relateras i forskningen till dessa föräldrars utbildnings- och inkomstnivå samt till att en stor del av dem har svensk, nordisk eller västeuropeisk bakgrund. Den föräldragrupp som avstår från att välja kännetecknas enligt forskningen av de motsatta karakteristiska. Dessa föräldrars språkkunskaper är mer begränsade och likaså deras inkomster. Många av dem är relativt nyinflyttade utomeuropéer. Sammantaget gör detta att deras barn skrivs in i de närmaste skolorna i det redan segregerade bostadsområdet.
De faktorer som är relevanta för föräldrarna när de söker till en skola har mer att göra med den närmaste skolans karakteristiska än med den tilltänkta skolan i en annan stadsdel. Det finns flera indikationer på att det pågår en så kallad ”white flight” (Skolverket 2006; Dahlstedt 2007; Schneider 2008; Trumberg 2011). Det man gör är att välja bort den skola man inte vill att barnet ska gå till. Man väljer därför en skola som skiljer sig radikalt från den närmaste skolan i det segregerade bostadsområdet (Vlachos 2011:97). I storstadsregionerna är det vanligt att de mest eftertraktade skolorna ligger i innerstadsområdena, medan mindre eftertraktade skolor ligger i multietniska bostadsområden i förorterna. De elever som pendlar till en avlägsen skola kommer ofta från segregerade områden och från familjer som vill distansera sig från denna omgivning (Kallstenius 2010). På detta sätt tydliggörs en differentieringsprocess som resulterar i olika typer av skolor med olika typer av elever och familjer. Fram träder en bild med, å ena sidan, eftertraktade innerstadsskolor med studiemotiverade elever från resursstarka familjer och, å andra sidan, problemtyngda skolor i segregerade bostadsområden med omotiverade elever från resurssvaga familjer.
Segregeringsperspektivet är inte helt oproblematiskt. När utsorteringsmekanismerna relateras till olika gruppers o(jäm)lika egenskaper, skapas också en osynlighet kring de strukturella faktorerna
bakom dessa ”olikheter”. Ansvaret blir individens och dennes (o)förmåga att ta vara på de möjligheterna som följer av det ”fria valet”. Utsorteringen mellan ”bättre” och ”sämre” skolor har inte bara stigmatiserande effekter utan också högst påtagliga materiella följder. Innerstadsskolor har strukturellt sett ett bättre ekonomiskt utgångsläge i och med att deras elever med sin socioekonomiska bakgrund är mindre resurskrävande, vilket bland annat möjliggör en lägre lärartäthet. Skolor i utsatta bostadsområden har däremot elever med olika resursbehov och tilldelas därför ”något mer lärarresurser per elev” (Skolverket 2009:11). Privilegierade skolors ställning stärks ytterligare av det rådande medeltilldelningssystemet. Skolpengen beräknas utifrån ett genomsnitt av utbildningskostnaderna per elev i en kommun, någonting som tenderar att gynna skolor som har lägre kostnader och missgynna skolor som behöver extra resurser. Skolpengen kan också disponeras av friskolorna i sin helhet medan de kommunala skolornas budget utgör en del av den kommunala budgeten och därför kan den bli nedprioriterad gentemot andra budgetposter (Böhlmark & Lindahl 2012:8; Greiff 2009).
Enligt Trumberg (2011) kännetecknas dessa två typer av skolor socialt sett av olika grader av etnisk och klassmässig heterogenitet, där innerstadsskolor är mer homogena än ytterområdesskolor i båda avseende. I och med att elever som i högre grad lever upp till lönsamhetsidealet dras till vissa skolor, ökar dennas attraktionskraft för ytterligare andra elever i samma grupp. Därmed förstärks också de ekonomiska följderna för respektive typ av skola.
Många av innerstadsskolorna i storstäderna är friskolor. I Stockholms kommun, till exempel, är nästan hälften av alla gymnasieskolor, friskolor (Vlachos 2011). Det finns dock, både kommunala skolor och friskolor bland innerstads- och ytterområdesskolor. Vad som är viktigt är att skolpengen och det fria skolvalet inordnar båda typer av skolor under samma marknadslogik. De konkurrerar med varandra och sinsemellan, och om de inte lyckas dra till sig de "bästa", mindre kostsamma, eleverna, har därmed svårare att hävda sig i konkurrensen.
Den marknadsanpassade svenska skolan har bland annat till uppgift att förbereda eleverna för det framtida yrkeslivet med det implicita budskapet att om man anstränger sig och är duktig i skolan kommer man så småningom att få ett bra och välbetalt jobb. Ett budskap som till
stora delar appellerar till elever som kan leva upp till sådana förväntningar i de eftertraktade innerstadsskolorna, men inte de som går i ytterområdesskolorna. Den resursmässiga ojämlikhet som skapas kring olika skolor förstärker bilden av olika sorters elever; framgångsrika och (potentiellt) misslyckade. Den dikotomi som växer fram handlar emellertid inte bara om social, ekonomiska och utbildningsmässiga faktorer utan också om en rumslig uppdelning konstruerad kring föreställningar som kontrasterar en homogen svenskhet i innerstadsskolorna med ett brokig invandrarskap i förortsskolorna. Detta är en uppdelning som inte bara skapar stigmatiserade subjektspositioner utan också förpassar sociala konflikter som arbetslöshet, våld och rasism till särskilda platser.
Det skulle emellertid vara en förenkling att endast fokusera på skillnader mellan skolor. Det finns flera tecken som pekar på interna segregeringsprocesser associerade till socioekonomiska faktorer (Tallberg m.fl. 2002; Skolverket 2005; Kallstenius 2010). Genom olika val och profileringsmöjligheter skapas olika alternativ inom samma skola. Alternativ som i praktiken inte alla är i stånd att kunna välja bland (Sandell 2007; Bunar 2009). Närvaron av olika grupper av elever i samma skola borde, i princip, inte ge upphov till en konfliktfylld miljö. Tvärtom, anser många att kontakten mellan grupper med olika bakgrund är en förutsättning för att skapa en atmosfär av tolerans och ömsesidig respekt. Ibland refererar man till detta som ”contact hypothesis”, som ursprungligen formulerades av Gordon Allport (1954), men denna säger också att en förutsättning för skapandet av en sådan atmosfär är att grupperna har en likvärdig status (Eitle & MacNulty Eitle 2003:594).
Som det påpekades ovan är våldet inom skolan inte nytt. Det har varit ett mer eller mindre frekvent inslag även innan marknadsreformerna tillkomst. Den tillgängliga statistiken visar dock en tilltagande ökning av våld under senare tid. Enligt Arbetsmiljöverket har andelen grundskolelärare som anger att de har blivit utsatta för våld ökat från 23 och 35 procent när det gäller kvinnliga och manliga lärare, till 29 och 42 procent mellan 1999 och 2005 (Arbetsmiljöverket 2008). Våldet i skolan har ofta analyserats med hjälp av olika modeller där individen står i centrum. Det har därför väldigt ofta handlat om att hitta profiler, att undersöka vilka personliga egenskaper som kännetecknar våldets offer, respektive förövare. I Arbetsmiljöverkets kunskapsöversikt över hot och
våld i skolan (2011a) lyfts sådant som relaterar till individuella bakgrundsfaktorer (ålder, etnicitet, erfarenhet, och så vidare) eller med kommunens ekonomiska status eller storlek, samt årskurser och klasstorlek. Däremot saknas det forskning som problematiserar våldet i ljuset av förändrade ägandeformer (kommunal, friskola, privat) och även till skolans formella och informella hierarkier. En lärare från en friskola berättar, till exempel, om det våldet hen fick uppleva från en förälder som var missnöjd med betyget dennes barn hade fått, och rektorns reaktion:
En gång var det en förälder som blev väldigt arg över att eleven inte fick (det betyg han förväntade sig), och då... höjde rektorn betyget. Jag blev inte tillfrågad. Den föräldern tryckte in mig i ett rum ... jag förstod inte vem det var så jag följde med in ett grupprum, och sen kom jag inte ut ur grupprummet för att han stod för dörren. Och sen sa han att han var jättearg och att jag hade två timmar på mig att ändra det här betyget, "annars", liksom. (...) Och han var helt galen. Han slog näven i bordet och (jag) liksom, tänkte, "nu kommer han att döda mig!". Vilket han inte gjorde, men man blir ju så rädd! Och sen sitter det ju kvar. Så fort man blir ensam med föräldrar så kommer det här över en, "vad ska hända?" Enligt samma lärare får betygshetsen, och det relaterade våldet, inte samma proportioner i de kommunala skolorna, som kan agera mera självständigt gentemot föräldrarna:
Den kommunala skolan är mycket starkare tror jag. Föräldrarna kan inte påverka på samma sätt, och beter man sig illa i den kommunala skola, så finns det ändå rektorn, så finns det nån skolchef och det finns många instanser, medan friskolan är väl lite mer, ja, man är beroende av sina bidrag, man är beroende av sitt rykte, ja, ekonomin, så att jag tror att där så... föräldrarna har större makt.
Ett annat exempel på detta är den status som tillskrivs olika skolämnen där kärnämnen är högrankade medan de praktisk orienterade ämnena värderas lägst. Intervjuer med skollärarna indikerar att dessa hierarkier också avspeglas i elevernas uppförande i klassrummet. Risken att hamna i situationer där det förekommer hot och andra våldsyttringar är lägre för lärare som undervisar i kärnämnen än för de som undervisar i praktiskt orienterade ämnen.
Skolan som arbetsplats kännetecknas av närvaron av olika informella hierarkier som förstärker varandra. Den präglas också av normer och
värderingar som relaterar till kön, klass och etnicitet (González 2014). Våra intervjuer har tydligt visat att förekomsten av olika former av våld blir förståeliga först när man tar hänsyn till dessa, många gånger, parallella hierarkier och ibland osynliga normer. De som uppfattas som utomstående i förhållande till det rådande normsystemet inom skolan har en större benägenhet att ”råka ut” för olika former av våld och sämre möjligheter att få gehör från omgivningen. Det verkar dock inte finnas något enkelt orsakssamband. De inbördes relationerna mellan dessa olika hierarkier är inte permanenta och kan förändras över tid och under olika omständigheter.
Från de intervjuer som vi har genomfört framgår det en klar bild av skolor med olika grader av konflikter och våldsyttringar, mellan elever, mellan elever och personal eller mellan personal inbördes. Å ena sidan finns det skolor där våldsinslag är sällsynta och, å andra sidan, skolor där våldet utgör en del av vardagen. I dessa skolor har våldet blivit en normal företeelse. Våldets normalisering kan kopplas till två relaterade processer som har sitt ursprung i de marknadsanpassningsreformerna som inleddes i början av 1990-talet. Den första har att göra med den ständiga jagande av kostnadsbesparande åtgärder och den andra med
skolsegregationen. Den första processen har lett till underbemanningen
och bristande stödfunktioner (kuratorer, elevassistenter mm), någonting som i de eftertraktade innerstadsskolorna har möjliggjort högre vinster för skolkoncernen, men i fallet med de ytterområdesskolorna i segregerade bostadsområde har lett till orimlig arbetsbelastning. Den andra processen har lett till att elever vars utbildningsbehov är relativt tillgodosedda koncentreras på innerstadsskolorna, medan de elever som har ett större behov av utbildningsresurser koncentreras på ytterområdesskolorna. Konkurrensutsättningen skapar således diametralt olika villkor när det gäller elevernas och lärarnas arbetsmiljö. Den ena typen av skola ger upphov till en mer fredlig miljö och, inte minst, mindre kostsam. Den andra typen av skola ger upphov till en miljö som karakteriseras av ångest, konflikter, frustration och normalisering av våld.