Diskurser om centrum och periferi är ytterst närvarande i enhetschefernas vardagliga arbete. Det som berättades under intervjuerna är situerat i ett sammanhang där landsbygd i allmänhet, och glesbygd i synnerhet, omgivs av en diskurs om att vara tärande för resten av Sverige. Talet om densamma kan sägas belysa utbytesrelationen och asymmetrin mellan platser, där periferierna står i ett beroende till ett centrum. Det analytiska begreppsparet behövs här för att synliggöra maktrelationer och ojämlika mönster kopplade till såväl plats som arbete och organisation vilket i sig utgör en stor del av arbetsvillkoren för våra informanter. De vittnar bland annat om en känsla av förakt från ett centrum som inbegriper fler än en maktordning. En geografisk periferi sammanvävs i citatet nedan med en organisatorisk periferi där även vissa arbetsuppgifter uppfattas som perifera i relation till centrum. Det sker en prioritering av medel såväl mellan kommuner geografiskt som mellan olika inomorganisatoriska kommunala enheter där informanterna känner sig bortprioriterade även i den egna kommunala organisationen:
Det jag kan känna är ju att det, ja, att någonstans så finns det ett litet., ja,, jag vet inte vad jag skall kalla det, kanske inte förakt, men... ja, det finns inga ”penningar”, det finns aldrig några ”penningar”. Och lite grann det här att ”penningar” finns på toppen, men inte i botten någonstans. [Det] tycker jag är ofta förekommande.
Alla chefer vi intervjuat talade om stor ekonomisk press och svårigheter att rekrytera tillräckligt med kompetent personal. När de berättar om sin oro för bemanning leds samtalet ofta vidare till att det är så svårt att få utbildad personal att vilja stanna i kommunen och att det behövs ny arbetskraft i regionen. Vad man föreslår visar väl hur omsorgsarbete och glesbygd krokar i andra maktordningar:
Vi måste satsa på någon form av invandring för att klara försörjningen inom äldrevården. Hos oss har vi redan i dag... vi har en kvinna från… Afrika, Estland, Filippinerna, vi har... två från Thailand. Men ingen... en är fast anställd, de övriga är, några av dem är undersköterskor... tre, en håller på att utbilda sig till undersköterska.
I ett annat sammanhang känner man sig beklämd över att kommunen lägger alldeles för mycket pengar på att försöka locka till sig ny invånare, fast i det fallet är det nog en helt annan grupp av invånare man har i åtanke än de som man tänker sig ska tillgodose behovet av arbetskraft inom äldreomsorgen. Även om det i citatet nedan framställs som om det skulle kunna vara vem som helst så känns resonemanget om att skapa attraktiva kommuner igen från föreställningar om att om en kommun kan locka till sig personer från ”den kreativa klassen”3 så kommer kommunen att få en renässans (Andersson m.fl. 2008):
Det är... handlar väldigt mycket om... ja, saluföra kommunen utåt. Med... ja, flygplats... och göra den attraktiv till att flytta hit. Ja och vara en attraktiv kommun för... för externa... personer. Vilka nu de här externa är men det kan vara vem som helst ser jag det som.
Tidigare studier har visat att förutsättningarna för glesbygdskommuner att tillhandahålla service, goda boendeförhållanden och omvårdnad skiljer sig fundamentalt ifrån förutsättningarna i tätort något som inte avspeglar sig i äldreomsorgens verksamhetsbeskrivningar (se även Nyhlén & Giritli Nygren 2015; Szebehely 2005). Det handlar dels om att de ofta har mindre skatteunderlag, och dels om att avstånden många gånger är stora vilket medför omfattande kostnader för att bedriva äldreomsorg över hela kommunen (Söderberg 2014). Nästan alla vi intervjuat talar om sin kommun som en ekonomiskt utsatt kommun och det framkommer också att de bekymrar sig om och värnar bygdens överlevnad och hur de hela tiden känner krav på att de bör minska sin verksamhet:
Vi har ju minskat vår verksamhet, och det är ju inte bara för att vi ska spara, utan det är också därför att vi är... [vi] blir en minskad befolkning. I kommunen. Så att vi... vi ska ju... vi minskar vår verksamhet utifrån det... också.
De lokala och regionala politiska besluten har en långtgående inverkan på välfärdstjänsterna, men samtidigt är den kommunala sektorn
3 Begreppet ”den kreativa klassen” myntades av den amerikanske professorn Richard Florida
och har haft stort inflytande över svensk samhällsplaneringen det senaste decenniet. I korthet syftar begreppet till att man genom att attrahera olika intellektuella, talangfulla och smarta människor till en plats kan höja platsens status och öka tillväxten (se Florida 2006)
avsevärt beroende av de beslut som fattas på nationell nivå. Beroendet mellan den kommunala/regionala nivån och den nationella handlar om möjligheterna att ta ut eller tillgodogöra sig skatt. Det kommunala handlingsutrymmet påverkas av flera olika parametrar: i vilken grad statsbidragen är öronmärkta, utformningen av lagstiftningen och dess innehåll samt de strukturer som upprättas för implementering och uppföljning av statens intentioner inom välfärdsområdet (SOU 2001:79).
Det är ju inte så mycket som vi bestämmer själva idag. Vi är ganska så styrda nationellt … från staten. Men... och då är det frågan om... de här servicenivåerna och hur vi... hur vi ska förhålla oss till... till dom framgent […] I våra riktlinjer så ligger vi... de är rätt så... tighta. Men vi håller på att, vi har... det pågår ett stort utvecklingsarbete nu. Och, där vi gör att vissa riktlinjer måste, måste vi ändra på förmodligen. [… ]
I berättelserna blir det tydligt hur styrning av verksamheten sker genom praktiker som mätning, utvärdering och jämförelser av enheter vilket i sin tur förbinder enheterna och gör dem relativa i förhållande till varandra, en styrningsrelation som tydligt minskar chefernas upplevda handlingsutrymme.