I inledningen nämndes att äldreomsorgen de senaste decennierna utsatts för genomgripande organisationsförändringar som till stor del varit inspirerade av New Public Management (NPM). Att betrakta NPM som en berättelse om offentligt tillhandahållna tjänster innebär också att betrakta omsorgsarbetet på ett specifikt sätt och en sådan berättelse framträder i alla informanters beskrivning av hur de planerar och organiserar det arbete de är tillsatta att leda. Införandet av resultatenheter och prestationsbaserade finansieringssystem i kommuner blir centrala element i deras självbeskrivningar. Kommunerna där informanterna arbetar har alla infört en organisationsmodell som innebär att ansvaret för biståndsbeslut skiljs från utförandet genom beställar- utförarmodellen. Införandet av NPM får också en betydelse för framställningen av sig själv som tärande genom att de ekonomiska aspekterna kommit att bli allt viktigare. Beställar- och utförarmodellen innebär som tidigare antytts att organisationen delas upp i separata enheter, argumenten för det är att exempelvis biståndsbedömning inte ska påverkas av annat än omsorgstagarens behov och inte sammankopplas med den kommunala budgeten (Thörnquist 2013). Modellen syftar till att omskapa kommunal verksamhet så att det finns en skillnad mellan politik och produktion. Det innebär ett underliggande önskemål om att politikerna inte ska vara lika involverade i verksamheten utan styra genom visioner, mål och ekonomiska ramverk. Ett annat viktigt inslag är att verksamheten skall utvärderas i efterhand liksom att de olika enheterna antar formen av separata resultatenheter som förväntas ”bära sina egna kostnader” (Kankkunen 2009). I och med detta tog många kommuner också ett ytterligare steg och privatiserade verksamheten genom att lägga ut den på entreprenad. Tidigare studier har visat att i och med denna modell inkapslas all offentlig verksamhet i en ekonomiserad ram som genom mätningar, kostnadskalkyler och diagram omvandlar äldreomsorg till en bytesvara (Erlandsson m.fl. 2013). Med fokus på nyckeltal och mätningar möjliggörs också detaljerade jämförelser kommuner och enheter emellan:
Före det så hade vi lite olika grundbemanning på våra olika särskilda boenden […] hur länge sedan kan det här vara? Vi gick in på nyckeltal, kan det vara en tre -fyra år sedan? Och då gick vi efter någon norm, vi tittade lite hur det var... många jämförbara kommuner i övrigt då hur nyckeltalen såg ut, och då lade vi oss på den normen och genomförde [nyckeltalen]. Och det innebar att på våra olika boenden så blev det högre för en del och lägre för andra. För vi jämnade ut det så att det ser likadant ut.
På frågan om våra informanter känner sig som en prioriterad del av kommunen blir svaret nekande, eller i alla fall tveksamt. Här kommer ekonomiska argument i förgrunden och alla talar om sin enhet som att de utgör en för kommunen väldigt dyr verksamhet. Det går att säga att det idag pågår en disciplinering av omsorgsarbetet som låser in omsorgsarbete i en slags detaljernas logik med nya (andra) krav på dokumentation, standardisering, kvalitet och kontraktsstyrning som ofta är förbundna med införandet av nya tekniska system (Dahl 2009).
Enhetscheferna beskriver också hur de i en beställar- och utförarmodell kommit att lägga allt mer tid på att ta fram statistik över sina utföraruppdrag. De blir en del av de diffusa politiska processer som påverkar enhetschefernas självförståelse och relationer:
Men jag kan känna så här också, vi själva har plockat fram mycket statistik, [...] hemtjänsttimmar, åldersindelat, hur och vilka nivåer ligger man i? Kostnad per brukare, kostnad på särskilt boende, vad har vi tagit fram mer? Vad maten kostar per portion och massa sådana där saker som vi själva har jobbat fram tillsammans med vår ekonom som är fantastisk att ta fram allt det där, och på att presentera siffrorna.
Vi tycker oss se, i informanternas berättelser, hur de begrepp som ingår i NPM (servicenivåer, nyckeltal och effektivitetsmått) blir till retoriska enheter och diskursiva formeringar som leder till att öka somligas makt, samtidigt som andras makt minskar:
Ja, vi jämför oss ju alltid med olika kommuner och i olika effektivitetsmått. Och vi har faktiskt fortfarande inget bra effektivitetsmått för oss själva. Vi har olika planeringssystem, men vi vet egentligen inte vad vi borde ligga på. Vi kan höra med vissa andra kommuner, hur ligger ni då? Ja, vi kan ligga på 75 %. Men vi får ju aldrig reda på, vad ingår i de här 75 %. Vi pratar ju mått, men vi kommer ju aldrig dit. Och vi har ett gammalt mått, beviljad tid plus kringtid. Säger ingenting. Det är bara en schablon.
Berättelserna vittnar också om de digitala systemens upprepbarhet – det vill säga att mät- och planeringsverktyg kan spridas, kopieras och användas i olika sammanhang – de underbygger styrningsrelationerna och förstärker förutsättningarna för de olika sociala relationerna av makt och ojämlikhet att reproduceras. De utvecklas i ett sammanhang, på en specifik plats, av specifika personer och används senare av andra personer, på andra platser:
Så kan du ta ut en streckkod där och så sätter du [den] hemma hos den enskilde brukaren. I hemtjänst, handlar det här om. Då sätter du streckkoden där och hemma hos honom eller henne. Och när du kommer dit så sätter du bara [din] smartphone emot där så är du inloggad hos personen. […] Och du kan titta, alltså insatstiderna ser du ju för du ser när du loggar in och när du loggar ut. Och du ser ju, larmen till exempel. När någon åker ut på larm. Sådana där tider som du aldrig kan hitta igen någonstans om du inte har... någonting.
Utöver de möjligheter till kontroll som de digitala systemen erbjuder antyds i citatet ovan även frågor om säkerhet och trygghet. I andra intervjuer omnämns också den sårbarhet som en allt för stor tillit till den digitala tekniken kan ge upphov till, bland annat i relation till en slags infrastrukturell bräcklighet när trygghetslarm inte fungerar, telefon- och elavbrott vid t.ex. extrema väderförhållanden (Nyhlén & Giritli-Nygren 2015). Andra resonemang av betydelse för de styrningsrelationer som de digitala systemen ger upphov till är att en äldre person som planeringskategori upplöses i ett antal insatser, en upplösning som är sammankopplad med hur lätt olika rationaliteter låter sig artikuleras inom ramen för tekniska system. En kliniskt medicinsk och ekonomisk rationalitet utgör därför ofta den grund utifrån vilken systemen utformas med vad Waerness (1984) utskiljer som en omsorgsrationalitet är svårare att översätta till ett teknokratiskt system. På detta sätt sammanflätas en marknadsorienterad välfärdsmodell med ekonomisk rationalitet i förgrunden med kommunal ekonomi, kostnader och medicinskt definierade behov av insatser med omsorgsplanerarnas arbetsvillkor. I de tekniska systemen materialiseras således ett flertal styrningsrelationer och blir en integrerad del i verksamheten som cheferna inte ifrågasätter eller utmanar i sina berättelser. Det framgår också hur systemen framstår som ogenomträngliga och svåra att förstå,
när de väl antagit en stabiliserad organisatorisk form framstår de som givna.