Vi har vant oss vid att individualism är ett ord som framför allt används när det handlar om frihet från (eller avsaknad av) statliga ingrepp. Kollek- tivism å sin sida är något som mest har med staten, den politiska/offent- liga sfären och socialismen att göra. Detta är en uppdelning med rötter ända tillbaka i den klassiska liberalismen som inleddes med John Lockes försvar av äganderätten. Uppfattningen befästes på 1800-talet när socia- lismen tog form. Den fick ny skärpa i och med kommunismens framfart på 1900-talet, den firade stora triumfer när Thatcher och Reagan kom till makten och förstärktes ytterligare när det sovjetiska väldet upplöstes.
Intressant nog har man inom både den liberala och den socialistiska idétraditionen på det hela taget varit överens om en sådan uppdelning (jfr Bird 1999:15).12 En konsekvens har blivit att individen på ett ganska slarv-
igt sätt brukar klumpas ihop med ”marknaden” i västerländsk kultur och
12 ”Those who defended the welfare state, or anything more radical, were likely to be committed to a set of views about social solidarity, the common interest, or (at the extreme) the organic dependence of the individual upon the collectivity. And those who defended classically liberal or libertarian political views would obviously reject these forms of ’collectivism’ and insist, as Margaret Thatcher once notoriously did, that ’there is no such thing as society’. /.../ Although the cold war has come to an end, this ideological framework continues to influence and inform political debate.” (Bird 1999:15)
samhällsdebatt. Vänstern har förstås aldrig ansett att marknaden kan skänka människan verklig frihet vare sig individuellt eller kollektivt, och själva värderingen av begreppen individualism respektive kollektivism skiljer sig åt mellan de politiska riktningarna. Men det hindrar inte att uppdel- ningen i grund och botten är densamma. Både liberaler och socialister menar ungefär samma sak när de talar om marknadsekonomin som indi- vidualistisk.
Baksidan av det här är att vi har blivit ganska dåliga på att uppfatta kollektivistiska drag – och därmed på att diskutera individens intressen i förhållande till kollektivets – i andra sammanhang än när det handlar om socialismen eller det offentliga i bemärkelsen staten/politiken. Särskilt finns det en blind fläck som gäller människans förhållande till företag och arbetsorganisation. Det är tveksamt om detta håller i längden. Marknaden består naturligtvis inte bara av lösryckta individer. Även ett ”privat” före- tag är en kollektiv sammanslutning så snart det utgörs av mer än en per- son och en organisation är det per definition. De stora företagens inflyt- ande kan dessutom sägas ha ökat mot slutet av 1900-talet som en följd av avregleringar med mera. Och framför allt står den dominerande mana- gementideologin för en ”gränsupplösande” syn på organisation och ledar- skap (se nedan). Allt som allt pekar detta på ett behov av att koppla loss frågan om individens intressen, rättigheter och privatliv från marknaden/ näringslivet/arbetsorganisationen, givet att deras intressen inte nödvän- digtvis sammanfaller.13 Av ideologisk övertygelse kan man förstås vilja
likställa dessa båda begreppskomplex – precis som man av ideologisk övertygelse kan vilja likställa människans intressen med statens eller Par- tiets. Men det finns mycket goda skäl att inte nöja sig med en sådan sam- manblandning i något av fallen.
Hur ska man i så fall dra gränserna kring den privata respektive den offentliga sfären? Historiskt finns det flera sätt att dra en sådan gräns.14
För det första kan enbart staten och politiken räknas till den offentliga sfären medan resten av samhället, det vill säga civilsamhället bestående av företagen, familjen och individen räknas till den privata. För det andra kan man hävda individens fri- och rättigheter gentemot såväl civilsamhället som staten. Gränsen för den privata sfären dras då kring den enskilda
13 I juridisk mening har individen naturligtvis rättigheter gentemot företag och andra orga- nisationer i en demokratisk stat. Jag avser här hur frågan behandlas mer allmänt i den västerländska idédebatten.
14 Själva idén om en sådan gränsdragning är historiskt och kulturellt betingad och inte något ”naturgivet”, vilket socialantropologer med flera brukar vara förtjusta i att på- peka. Min kommentar i slutet av kapitlet om att inte göra för stor affär av individbegreppets relativitet är även relevant för detta.
människan, medan både civilsamhällets formella sammanslutningar och staten/politiken räknas till det offentliga (Kymlicka 1995:250–263).15 Det
finns också en tredje variant där i princip inget samhällsliv undantas från den offentliga sfären i form av staten, så att gränsen mellan privat och offentligt i själva verket förnekas. Detta kännetecknar kommunismen och andra totalitära statsideologier. Existensen av, och motståndet mot, så- dana ideologier var en viktig orsak till varför kollektivism i så hög grad har kommit att förknippas med staten under 1900-talet. Inte minst därför har också den andra gränsdragningen tenderat att hamna i skuggan av den första. Men numera är det snarare gränsdragning nummer två som behö- ver lyftas fram.
Anledningen är att embryot till en fjärde variant har växt fram under 1980- och 90-talen, där i princip inget samhällsliv undantas från vad som lämpligen skulle kunna kallas ”den offentliga sfären i form av företagen och näringslivet”. Detta kan låta kontroversiellt. Men det finns en påtag- lig tendens att tillämpa managementtänkandet på allt fler områden, att utvidga det till att gälla de flesta aktiviteter.16
Mest märkbar är kanske den här tendensen när det gäller den offentliga sektorns verksamheter. Förnyelse av offentlig sektor har sedan 1980-talet varit i det närmaste liktydigt med ”managementisering”.17 Det handlar
inte bara om privatisering utan lika mycket om att försöka införa ett nytt organisationsideal, en annan anda, en annan kultur. I retoriken ställs den flexibla, innovativa och kundorienterade organisationsmodellen mot den gamla stelbenta byråkratin.18 Men tendensen sträcker sig långt bortom den
offentliga sektorn, till människans liv som helhet – som privatperson, an- ställd, medborgare och konsument. Det sena 1900-talets management- diskurs erbjuder ett sätt att definiera eller omformulera förhållandet mel- lan människa och organisation efter en konsekvent mall där samma logik
15 Enligt Kymlicka är det första den äldre liberala tolkningen, som också är förenlig med många konservativa ståndpunkter, till exempel mannens rätt att bestämma över famil- jen. Det andra synsättet uppstod under romantiken när rätten till avskildhet och person- ligt svängrum började hävdas på ett mer medvetet sätt än förut.
16 För kritiska analyser av denna tendens, se särskilt du Gay (1994), Fournier (1998), Grey (1999) och Willmott (1993). Även Rose (1999a kap 10 och 1999b) tar utförligt upp den här problematiken, om än från delvis andra utgångspunkter.
17 Detta går ofta under namnet New Public Management (NPM). Se till exempel Ferlie m fl (1996)
18 David Osbornes och Ted Gaeblers Reinventing Government. How the Entrepreneurial Spirit is Transforming the Public Sector (1992) är troligen det bästa och mest kända exemplet på en publikation med syftet att sprida managementideologin till den offent- liga förvaltningen. Som man kan vänta sig är de positiva till TQM. Flera avsnitt handlar om hur lokalsamhällen och myndigheter runt om i USA uppnått större effektivitet och bättre service med hjälp av kvalitetsprogram.
förutsätts vara giltig i alla lägen.Samma egenskaper som är önskvärda i arbetslivet ses då som önskvärda för att över huvud taget kunna leva ett fullgott, aktivt och ansvarsfullt liv. Människan som subjekt, hennes inner- sta personlighet, ska mobiliseras i organisationens tjänst. Medarbetarnas personliga utveckling kopplas till företagets framgångar; inga egentliga motsättningar antas råda mellan människans och organisationens intress- en (jfr Ackers och Preston 1997; du Gay och Salaman 1992; du Gay 1994; Fournier 1998; Grey 1999; Rose 1999a:116 ff och 1999b särskilt kap 4; Tuckman 1995; Willmott 1993).
TQM har sin givna plats i detta. Det underlättas av att ordet kvalitet har en allmänt positiv klang. Boktitlar som Personlig kvalitet: hur du ökar
ditt värde som medarbetare och som privatperson (Eid 1996) och Den professionella människan: total kvalitet börjar med personlig kvalitet
(Lundquist-Coey 1992) talar för sig själva. ”Quality is a way of life”, utro- par Barrie Dale och Heather Bunney i Total Quality Management Blueprint,
Quality is a way of organizational and everyday life. It is a way of doing business, living and conducting one’s personal affairs. In whatever each person does, and in whatever situation, the task/s/ must be undertaken in a quality conscious way. Quality is driven by a person’s own internal mechanisms – ”heart and soul”, ”personal beliefs”. It can be likened to those people who follow a religious faith. (1999:25)
Anspelningen på religion i citatet är mest en metafor. Men man kan också hitta exempel på mer allvarligt menade försök att blanda in religion och andlighet i arbetslivet, som en väg att öka medarbetarnas personliga kapa- citet och knyta dem närmare organisationens värderingar (se Ackers och Preston 1997).19 Det andliga/religiösa är alltså ännu ett mänskligt erfaren-
hetsområde där försök har gjorts på senare år att göra managementlogiken gällande.
Det är inte bara gränsen mellan människa och organisation som omformuleras i den här diskursen, utan mellan organisationer och deras omgivning över huvud taget. Inte minst spelar betoningen av kunden en viktig roll för upplösningen av dessa gränser (jfr du Gay och Salaman 1992; Rose 1999a kap 10; Rose 1999b kap 4 och 7). Om medarbetarna på sätt och vis är kunder, blir kunderna på sätt och vis medarbetare. Ett citat
19 Ackers och Preston betonar likheterna med den kristna omvändelseprocessen och den protestantiska etiken, men New Age med sin inriktning på personlig utveckling mot allt högre höjder stämmer på det hela taget ännu bättre överens med managementideologin. Som exempel kan nämnas att Peter Senges The Fifth Discipline (1990) genomsyras av ett slags utslätad, ”mainstream” New Age filosofi. Blomqvist och Haeger (1996:113 ff) ägnar för övrigt tre sidor åt att beskriva ett svenskt företag som hade Richard Bachs New Age-berättelse Måsen (1973) som ”andlig förebild” för sitt utvecklingsprogram.
ur kvalitetsinstrumentet QUL (se not 11) kan få illustrera. Exemplet hand- lar om tjänsteproduktion men skulle lätt kunna fås att gälla också varu- produktion genom ett framhållande av tjänsteinslaget, det vill säga servicens och kvalitetsupplevelsens betydelse, i alla verksamheter.
Kunderna deltar i allmänhet vid produktionen av tjänster. Framgångsrik hälso- och sjukvård förutsätter oftast att patienten är delaktig på flera sätt liksom utbildning förutsätter att eleven studerar och tränar aktivt. En vik- tig del av tjänsteproduktionen är att underlätta för kunderna att förstå hur de kan ta sin del av ansvaret för ett framgångsrikt resultat. Patienter och andra kunder är medproducenter. (Landstingsförbundet 1999:10)
I linje med managementiseringen av den offentliga sektorn kommer också medborgaren att på ett liknande sätt betraktas som en kombination av kund/ konsument och medarbetare. Då händer ofta något anmärkningsvärt. Sta- ten, som såg ut att vara avfärdad för gott, blir plötsligt intressant på ett nytt sätt. Den tilldelas en ny aktiv roll, något den engelske sociologen Nikolas Rose (1999b:142) kallar ”den möjliggörande staten” (the enabling state). Huvuduppgiften för den möjliggörande staten är att främja just de egenskaper hos människor och organisationer som managementideologin pekar ut som avgörande; entreprenörsanda, flexibilitet osv. Och där nå- gonstans har man gått hela varvet runt. Skiljelinjerna mellan människa och organisation, mellan marknad/företag/näringsliv och stat/politik, med andra ord mellan privat och offentligt, är så gott som fullständigt upp- hävda på det ideologiska planet. Vad detta än är, så förtjänar det knappast beteckningen individualism.
Allt detta talar mot att fortsätta betrakta individualism och kollektivism enligt ett förenklat ”höger-vänster-schema”. Men för att komma åt ur- sprunget till den individfokuserade kollektivismen, och därmed till en pro- blematisk aspekt av kvalitetsrörelsens människosyn, räcker det inte att stanna där. Det behövs också en djupdykning i modernitetens historia. Här kan den förstås bara bli kortfattad.